Misstänkt mord på Torbjörn Åkesson i Lund julafton 2013

Förutom att långhelgerna har avlöst varandra är hans nuvarande försvarare Rosén parallellt uppbunden i flera stora mål. Bl a försvarar han pappan som misstänks för mord på sin son i december.

Som jag skrev så tog sig den mentala ohälsan uttryck på olika sätt. Känns onödigt att beskriva händelser i detalj, men det var ett flertal små konstiga saker under förra hösten som var och en för sig inte kan anses vara annat än lite kufiska (och kufar finns det gott om på universitetet). Tillsammans gav de dock en bild av hur situationen försämrades alltmer, något som även uppmärksammades av flera kollegor. Verkar som om det byggdes upp tills dess att det brast den där dagen för ca. ett år sedan. Även det borde alltså ha kunnat undvikits om man hade tagit signalerna på fullt allvar från ledningens sida.



Var kanske otydlig här. Det är alltså den "smaskiga" händelsen för ca. ett år sedan som föranledde flytten. Ansågs nog för svårt att försöka få tillbaka Magne till Kemisk fysik på ett bra sätt, speciellt för honom själv. Finns ju väldigt många olika nationaliteter vid universitetet och deras syn på mental ohälsa skiljer sig inte sällan från den svenska.



Precis! Detta fungerade väl hyggligt på 60-talet när det ändå var rätt få som var verksamma vid universiteten. Dagens läge skiljer sig mycket från hur det var och kräver därför ett helt annat sätt att se på personal (kanske framförallt doktorander). Förändringar sker men det går fruktansvärt långsamt, speciellt med tanke på att det inte är något nytt som måste uppfinnas (det borde finnas tillräckligt med goda exempel där ute som även går att applicera på akademin).



Här är jag lite osäker. Skulle chansa på ca. 1,5 år. Spelar det någon roll?


Men arbetsgivaren kan väl ställa krav på sin personal att de tar viss behandling för att det inte ska vara osäkert på arbetsplatsen? (Åtminstone efter förhandling med facket.) En person som gör saker utan att kunna ta ansvar för det efteråt vill man inte ha på Kemicentrum, lita på mig.

Tack.

Skall försöka förmedla hur jag tänker kring dina svar/frågor.

Ansvar har Prefekten. Jag har sett många komma och gå, en del bryr sig om personalen - men dom var få - andra ägnade sig helt åt egen forskning och "sina" doktorander. En egen bubbla. Andra var väl hyfsade.

Finns inget krav på att en prefekt skall ha förmåga att leda en organisation och ha administrativ skicklighet. Där gäller enbart akademiska meriter.

På något sätt finns det - enligt mig - en inbyggd motsättning i detta.

"Mental ohälsa" i någon form som skulle förstärkts av en doktorander med annan kulturell bakgrund.

Konkurrensen och krav på prestation har ökat betydligt! Om du som lärare inte får studenter "att genomströmma", alltså klara poäng = mindre pengar till institutionen = du är inte lönsam.

"Doktorand". Att jag frågade om hur länge han innehaft den beror på att även den är tidsbegränsad numera. Med krav på prestation.

"Vård/hjälp". Om Prefekten fungerat som en chef ska - borde det inte inträffat incidenter alls. Men det verkar han inte göra.

Om det ändå gör det borde han åtgärdat det - inte bara förflyttat personen. Personalavdelningen/Studenthälsan/vård borde kontaktats som första åtgärd. Troligen för ett år sedan.

Även här finns ett motsatsförhållande. Tror jag. Doktorandens väl och ve reflekterar dugligheten som chef.

OM han (Prefekten) inte agerar gör inte universitetsledningen det heller. Dom har ingen insikt i institutionens inre värld.

Det är i praktiken oerhört svårt. Dessutom är det svårt för arbetsgivaren att kontrollera att personen verkligen tar sin medicin.

I princip antar jag att prefekten kan göra detta, men efter att ha tillbringat många år vid svenska universitet (tack och lov har jag nu lämnat den cirkusen) kan jag säga att psykisk ohälsa och andra psykosociala (och missbruks-) problem oftare än inte tillåts gå mycket långt innan någon ingriper. Förmågan att förtränga och inte se är synnerligen väl utvecklad på de flesta institutioner.

Edit: Jag har varit med om att en doktorand var borta från jobbet i flera veckor innan handledaren öht reagerade.


Möjligtvis finns det krav på administrativ skicklighet nedtecknat någonstans, men i praktiken är det allt för ofta som du säger.

MT, som önskade bli försatt på fri fot, skakar galler några veckor till. Omhäktningsförhandlingen hölls med den första advokaten. Sedan vann MT, sett ur hans perspektiv, storvinsten i (merkostnads)lotteriet. Ur protokollet:


Man kan tycka att t ex dubbelmordet i Ljungsbro är ett mål med beskaffenhet, men där gav TR inte GMs önskade försvarare (plural) rätt till resekostnader. En av de föreslagna, Bodström, tog uppdraget ändå.

Jag tror att du ger en lite föråldrad bild. Degens institutioner blir större och större, och de flesta mer framgångsrika aktiva forskare har inte en tanke på att åta sig ett prefektskap för sådana storinstitutioner. Det blir vanligare och vanligare att prefekten är någon med måttlig forskningsmeritering, som har valt den administrativa vägen för att komma vidare i yrket. Och på storinstitutionerna har prefekten vidare stöd av en korsett tjänstemän med olika kompetensprofil. Jag är tyvärr inte säker på att den utvecklingen har lett till någon nämnvärd professionalisering av det akademiska arbetsledningsarbetet. Det är ju också en svår uppgift - akademiskt ledarskap handlar ju i stor utsträckning om att "valla katter", och prefekten kan bara i begränsad utsträckning ge order om vad medarbetarna ska göra, och hur de ska bete sig. Man ska också ha klart för sig att medarbetare kan ta ytterst illa upp inför vad de betraktar som prefektens snokande i hur de sköter sina arbetsuppgifter.

En sak till - prefekten är inte självklart en han nuförtiden på naturvetenskapliga institutioner heller. Alla lärosäten har en ambition att ha jämn könsfördelning på ledande positioner, och dit räknas prefekterna.

Med detta sagt har naturligtvis prefekten ett ansvar för personalens mående, och personer med allvarliga psykiska problem ska naturligtvis inte ägna sig åt högt riskklassad verksamhet, oavsett om de verkar på ett lärosäte eller någon annan stans.

Prefekten väljs av anställningskollegiet, dvs, de anställda har stort inflytande över vem som blir prefekt i slutändan. Dessutom delegeras ett stor arbetsgivaransvar till avdelningsföreståndaren, vilken
väljs inom avdelningen.

Därmed så kan man säga att hur effektiv en institutionsorganisation eller del av densamma är kan variera ganska mycket. Generellt sett så finns det tjänstemän på institutionsnivå med god personalkompetens och det finns centrala organisationsenheter som ska gå att ta hjälp av.

Att axla en period som prefekt har väl aldrig stått så högt i kurs hos aktiva forskare vars huvudintresse varit att nå framgång och internationell spetskompetens inom sitt ämnesområde.

Min erfarenhet är att det oftast var en "pliktperiod" typ institutionspålaga man tog på sig för en kort period (3 år) helst i kombination med egen forskning.

Sedan har du helt rätt i att mycket har hänt i och med att många administrativa bördor flyttats från central nivå ner till institutionsnivå utan att vare sig resurser eller inflytande ökat. Som ett resultat har prefektskapet blivit en mer administrativ syssla som ingen vill ta på sig och därmed försumma sin egen forskning.

För att få någon att ta på sig detta utvecklades som du säger en "hel korsett" för att avlasta prefekten. Därefter gled det över till att bli en alternativ väg om inte forskarkarriären lyckades alt. att intresset svalnat för den vägen. Inte ett kort uppehåll från forskning snarast under lång period.

Naturligtvis kan en prefekt vara en hon. Borde skrivit hen.

Stämmer verkligen detta? (Vilka tidsperioder talar vi om?)

Enligt mig är det så. Tidsperiod? Ja det är en längre period, helt klart, men tills dagsläget.

Tror inte att den mentala ohälsan (jag vet faktiskt inte om det någonsin har ställts någon diagnos) förstärktes av andra personer med annan kulturell bakgrund (inte bara doktorander). Är ju över lag svårt att komma tillbaka till en arbetsplats om man har "gjort bort sig". Alla blickar, folk som vill säga något men inte vågar, prat bakom ryggen osv. Alltså inte osannolikt att han skulle ha flyttat till Teoretisk kemi även om hela gänget vid Kemisk fysik hade varit svenskar, så det var kanske onödigt av mig att lyfta fram just kulturfaktorn. Det blev dock väldigt tydligt att vissa personer tog det hela på ett väldigt "osvenskt" sätt.


Jo, det är ju klart att stressen ökar med tiden, åtminstone för en stor majoritet av doktoranderna. Som jag förstod det så gjorde han bra ifrån sig rent jobbmässigt, men jag misstänker att han hade stora krav på sig själv. Återigen bara en misstanke.


Jag vet att både avdelningsföreståndare och prefekt agerade på något sätt och att personalavdelningen också var inblandad. Någon form av vård lär åtminstone ha erbjudits, men jag kan inte svara på i hur stor utsträckning den nyttjades.