Hur fan tänkte han här? (pappan till barnet flyttar långt bort)

Jag tror inte man behöver betala för en advokat för sådana mål, men är ärligt talat dåligt insatt. Men ja, man får flytta till Tahiti om man vill efter att man skaffat ungar och aldrig höra av sig igen. Vem ska hindra en och hur? Vad skulle straffet för flytt vara?

Ensam vårdnad betyder att man tar alla beslut för barnet, t.ex vilken skola de ska gå i, om de ska få ta emot en viss typ vård, etc etc, själv. (Med gemensam ska ju båda få ha en åsikt om det). Man får också alla föräldrapenningdagarna om de finns kvar. Underhåll får man ändå, och båda föräldrarna kan ha umgänge med barnet trots ensam vårdnad.

Den dumpande kan återvända, men beroende på hur länge de varit borta och hur dålig kontakten varit under tiden är det väl tveksamt om den återvändande kan få vårdnaden igen, om den som stannat med barnet motsätter sig det och har skött sin roll som förälder. Däremot är det stor sannolikhet att det kommer dömas till att barnet och återvändaren ska ha någon form av stadigt umgänge så som varannan helg.

Men då verkar gemensam vårdnad vara bara en bullshit papperskonstruktion som inte är värd nånting? Den ene föräldern kan dra och lämpa över hela ansvaret på den andre, komma undan med att betala underhåll och sen inte behöva göra ett smack mer, inte någonsin mer träffa barnet? Hur kan det då heta gemensam vårdnad om det inte finns någorlunda lika krav på föräldrarna?

Men då verkar gemensam vårdnad vara bara en bullshit papperskonstruktion som inte är värd nånting? Den ene föräldern kan dra och lämpa över hela ansvaret på den andre, komma undan med att betala underhåll och sen inte behöva göra ett smack mer, inte någonsin mer träffa barnet? Hur kan det då heta gemensam vårdnad om det inte finns någorlunda lika krav på föräldrarna?

Om man har ett umgänges/boendeavtal som av nån anledning inte funkar, ena föräldern vill inte lämna över barnet för att barnet inte vill träffa den andre t ex, då kan man begära polishandräckning för att tvinga barnet att ha umgänge. Man kan också döma ut böter till föräldern. Barn går bra att traumatisera med tvång men tvinga en förälder det går inte. Jag förstår att det är såhär det ligger till, men det är skit.

Skulle man tänka på vad som vore bäst för barnet skulle man låta barnet ha en lägenhet att bo i 100 % med alla dess saker och allt som behövs för normalt familjeliv. Sedan fick föräldrarna flytta in och ut varannan vecka och ha var sitt eget litet krypin att bo i när den andre föräldern bodde i "barnlägenheten". Ingen förälder skulle stå ut med det, men vi begär det av våra barn, för "de är så anpassningsbara"....

Att vissa barn ska måsta flyga ensamma fram och tillbaks bara för att de ska ha 50/50 boende och måsta gå på två dagis låter helt vansinnigt, förekommer det verkligen med så små barn? Det skulle kanske funka med resandet och omställningen om de vore tonåringar, men att gå i två skolor gick knappast.

Äh, jag retar bara upp mig mer och mer, det är inte aktuellt för mig själv heller men det är hårt när lagarna inte alls verkar vara skrivna med tanke på barnen....

Det forsta du ska gora ar att forklara for killen att den dag han flyttar 60 mil bort ar han inte langre ungens farsa utan kommer i framtiden funka som en slags lekfarbror som dyker upp da och da och forsoker kompensera sin franvaro och brist pa foraldraansvar med glass och leksaker i dagarna tva. Later saklart kul for ungen men det ar en foralder han behover inte en clown som forsoker fa barnet att inte hata honom med hjalp av mutor.

Funkar inte detta sa kan du ju dra till med statistik som visar hur det gar for barn utan pappor, och da i synnerhet pojkar utan pappor. Nu far man val inte prata hogt om sant i landet som hyllar ensamforaldrar men sa ar det iaf.

Funkar inte det heller ar det val bara att fasa ut killen ut barnets liv och se sig om efter en ny man. Ditt barn ar inte for gammalt for att ty sig till en ny manlig forebild sa det kommer sakert ga jattebra. Han som ar pappa verkar ju inget vidare anda sa barnet forlorar inte sa mycket i det stora hela om den biologiska pappan blir ersatt med en duglig plastis.

Kanske du ska försöka nyansera dina råd?

Pappan slutar ju inte vara pappa för att han flyttar.

Nar man lagger mer tid pa en ny partner och andra saker an sitt eget barn sa har man inte tagit foraldrarollen pa allvar dvs funktionen som foralder har upphort, i varsta fall blir man istallet en person i periferin som ibland agnar sig att att forsoka kopa tillbaka barnet med besok pa aventyrsland och annan skit. Nu ar det ju inte jag som hittat pa att det ar sa det blir sa tyvarr ar det inget jag kan gora at den saken.

Jag har en son på lite drygt 2 år. Jag & hans pappa har gemensam vårdnad samt har honom 50%. Vi är
alltså inte tillsammans längre och har inte varit det på ca 1 1/2 år.

Vi inte bästa vänner, jag och pappan, utan respekterar varandra samt försöker att alltid lösa småproblem
så d blir smidigast för våran son.

Nu i dagarna berättar pappan för mig att han i höst tänker börja studera i 3 år, 60 mil bort från staden vi bor i idag.
Att utbildningen finns i våran stad oxå verkar inte spela någon roll då han vill ha en "nystart" samt att hans
tjej sen nåt år sen tillbaka kommer ifrån/bor i Sthlm.

Han föreslår att jag ska ta hand om våran son här där vi bor nu och att han själv ska komma ner varannan helg och
då umgås med sin son lördag och halva söndag hemma hos sina föräldrar då han tydligen ska säga
upp sin lägenhet här.

Till saken hör väl oxå att han hävdar att för ha råd med den här utbildningen så måste han bo hos sin tjej i sthlm
och hon kan inte tänka sig att flytta hit för hon har sitt "jobb" i sthlm. Vi kan säga att hon är konstnär.

Jag är helt ställd över detta då pappan i övriga frågor fungerar helt normalt å är ansvarsfull i övrigt.

Jag vill hävda att om han vill göra nåt som eg enbart gynnar honom sj så får han mecka så han får d
att funka. Att han tar beslut sj som vänder upp å ner helt å hållet på min sons och min egen tillvaro verkar
han helt plötsligt inte bry sig om.

Att jag har meckat som fan med arbetstider och gått ner i tid/lön för att d inte ska gå ut över hans jobbs
bryr han sig inte heller om. Alla beslut jag tar ang ALLT så ser jag alltid till att d blir bäst för min son, sen hans
far och sist min egen skull. Han och jag delar på ett ansvar och vi har delat upp det 50/50. E d då rimligt att han
"avsäger" sig ansvaret, sin sons uppfostran samt låser mig rätt så rejält då jag oxå har lite planer på att byta
jobb bl.a med helt andra arbetstider än dem jag har idag?

Jag bad pappan ge mig EN anledning till varför detta skulle vara bättre för vår son än om han(pappan) kan
försöka övertala sin sthlmstjej om hon kan flytta hit ist å pendla till sthlm? Då sa pappan att han ville prova å
bo i sthlm och om "han är glad så är vår son glad". Informerade praktarslet om att hans sån inte hinner förstå
hur "glad" hans pappa är om dem bara ses 3-4 dagar i månaden. Hemma hos farmor & farfar. Sovandes på
en soffa.

"Man måste få försöka nå sina drömmar" är tydligen oxå ett inövat argument. Jag håller med men man kan
inte bara frånsäga sig ett ansvar, en plikt, ett barn. Då får man försöka nå dem drömmarna inom den ramen
man har skapat sig förfan.

Jag förstår att i framtiden så kommer pappan antagligen hamna i sthlm och att jag ändå kommer att ha hand
om våran son men jag blir så jävla förbannad på att det går att lösa utan att det skulle gå ut nämnvärt
över mig och min son. Om pappan ska "investera" i sig själv så e det väl han som ska tvingas offra nånting?
Inte hans son som blir utan fadersgestalt, manlig uppfostran. Lr jag då, som kommer få sluta upp med i princip
alla mina egna intressen som jag utövar när min son har varit halvtid hos sin pappa? Tar man ett jävla stort
beslut och man är 3 inblandade så ska d väl inte behöva va dem 2 som har en fungerande rutin som ska offra sig
för att den 3e ska få en nystart, fånga drömmar, rama in tavlor fan vet jag.

Kan jag få åsikt lr nåt råd hur jag ska få farsan att förstå hur konstigt han prioritetar?

Om pappan TVUNGET hade behövt flytta dit p.g.a att utbildningen bara fanns där, lr att hans nuvarande tjej
brutit varje ben i kroppen å behövt bli runtputtad i rullstol så hade jag förstått d. Men nu är inte fallet så.

Ett annat argument jag har är att jag har inget bra svar att ge vår son när han väl frågar varför pappa flyttat.
"Han kunde ha stannat här, men valde att inte göra d." Varför? Idiot.

Du säger att mamma ska avpollettera pappan och anger som skäl denna undersökning. Hur får du ihop det?

Du anger den här undersökning som källa till ditt ställningstagande och drar slutsatsen att inga barn i undersökningen haft någon "bonusförälder". Det kan du inte göra för du vet inte. Dessutom var det inte det undersökningen gick ut på.

Nu tillskriver du mig saker som du sjalv tolkat in. Det jag menade var att tjejen kan ersatta pappan som flyttar ivag med en ny karl vilket alltsa betyder att jag anser det vara battre att barnet har en duglig styvfarsa an en oduglig biologisk pappa.

Jag tjänar mer pengar en kvinnorna på mitt jobb, jag är manlig, jag är bäst.
Jag har satt på kvinnor som blev kära i mig och jag peka fingret och knulla på någon annan kärring.
Jag knuffar till folk i kön i ICA. Hahaha
jag dricker min wiskey på kvällarna och tar mig en runk.

vaknar bakfull och knullar på någon annan.. inga problem, alltid trevlig mot mina polare

underbart att vara man, det är det jag säger.. eller hur? Alla killar måste ju hålla med mig, om du är man, ingen sån bög man som rakad pungen och kollar melodifestival. fack off ha de