Hur fan tänkte han här? (pappan till barnet flyttar långt bort)

"Lata fanskap" och "orkade inte läsa igenom", sitt ner i båten för fan.

Hade jag vart synsk så hade jag suttit här. Och hur mitt liv ser ut i övrigt vet du inget om men jag kan informera dig om att det är jävligt ordnat under rådande omständigheter, så du slipper sitta och spekulera dig trött..

Vet inte riktigt hur det fungerar men har man delat vårdnad över sitt barn så har man ju ett ansvar för att ta hand om sitt barn och man har ju också en ekonomisk ansvar för barnet. Flyttar han till en annan stad så kommer ju pojkens morsa att få betala för pojkens matt och diverse saker (godis osv.) även under dom resterande 2 veckorna varje månad som hans far i vanliga fall stod för.

Det som diskuteras är hur hon ska kunna få honom att stanna där han bor

Ett ekonomiskt ansvar har man alltid, det kommer man aldrig ifrån och måste betala.
Ett socialt ansvar har han dock inte.
Han kan bokstavligt säga att han aldrig vill se dom mer och sen aldrig träffa sin son mer.
Det är inte olagligt att skita i sin familj.
Att inte betala för sitt barn däremot är olagligt.

Jag kunde inte skrivit det bättre själv.

Att han väljer att utbilda sig och flytta till stan istället för att leva som lågutbildad ute på vischan ser jag inte några som helst fel i. Så länge han har fortsatt kontinuerlig kontakt med sitt barn (som jag antar att DU har största delen av vårdnaden om) är detta ett helt normalt (och dessutom mycket klokt beslut). Det visar er telning flera saker, bland annat att det är möjligt att lyfta sig själv ur jobbiga sociala situationer och att det aldrig är försent att lära sig nya saker. Förhoppningsvis ger det även barnet bättre möjlighet att flytta till exempelvis Stockholm när det blir äldre och en smidigare introduktion till storstan än om han bara följer med dig till Skansen vart fjärde år.

Haha, alla som säger att man kan fortsätta följa sina drömmar när man fått barn borde läsa denna tråden.

Du är mamma och har det slutgiltiga ansvaret, jag förstår pappan som vill dra någon annanstans och försöka med en intellektuell kvinna.

Tycker de är väldig dålig stil av honom att göra så. Hade barnet varit äldre hade de vart okej men en 2 årig son som han bör ha lika stort ansvar som dig om är inte okej att flytta ifrån. Och att åka upp under helger låter inte så värst troligt i längden.
Tycker också synd om dig att behöva bli sviken på detta sätt. Men också om sonen, han kommer ju inte ha sin far så mycket i sitt liv under sin uppväxt vilket kan göra deras relation lite sämre än den bör vara?

Jag kan ha missat väsentlig information i trådstarten, men hur ställer sig fadern mot att ta hand om sonen i Stockholm? Hur ställer sig TS till att bo i Stockholm? Kan din ilska även ha att göra med att du vill förstöra för honom och hans nya "stockholmstjej"?

Värt att tänka på är att folk läser din text och får en bild av vilken slags person du verkar vara. Detta återspeglas sedan i vilka typ av svar du kommer att få.

Jag tycker ditt ex låter som en komplett idiot.
Kanske lika bra för din son att slippa fanskapet trots allt. Hellre ingen farsa än en som prioriterar sig själv före.

Jag förstår inte riktigt, det är väl bara för pappan att ha ungen 2 veckor i stockholm och sen har du ungen 2 veckor, eller vilken tidsperiod man tycker passar bra. Vad är problemet?

Skapade tråden för att höra folks åsikt. Jag har totalt snöat in på detta dem senaste dagarna och vill väl egentligen bara se om det är nån som har nån vettig lösning på det hela.

Mitt förslag jag har gett honom är att han kan få flytta vart han vill, men jag vill att han är mer delaktig i sin sons utveckling än att komma på nån lekdate var 14e dag. Jag vill att han ska ha en fadersgestalt och detta är fullt möjligt om hans far bara kan sätta sig själv åt sidan en aning mer än vad han har tänkt. D är pappans totala oförmåga att kompromissa som jag inte godtar. Han försvårar vårt samarbete radikalt genom att flytta 60 mil bort.

Ska de sätta två-åringen på ett flyg eller tåg tycker du?

Visst är det konstigt att han ens kan överväga att "överge" sitt barn i tre år och lägga allt ansvar på dig. Men vad kan du göra? Vägrar han lyssna på dig så kommer han ju dra iväg oavsett vad du säger.

Det enda du egentligen kan göra är ju som du skriver se till att dit barn får det så bra som möjligt under de omständigheter du tvingas till.
Ta hand om ditt barn, se till att han får en bra och trygg uppväxt och förbered han för livet. Vägra inte pappan umgänge med hans son och försök inte smitta av eventuell bitterhet på barnet.

Det är som det är och livet är inte rättvist. Om det faller på din lott att ta hela ansvaret så se till att du gör det. Allting ordnar sig men tiden och bara du stålsätter dig så är du "stark" nog för att klara av det.

Och barnet kommer älska dig förutsättningslöst och du kan gotta dig i vetskapen att du kommer ha en bra mycket bättre relation till barnet än den svikande fadern någonsin kommer att ha.
Och om du nu vill hämnas, skaffa en nu kille snabbt och se till att barnet tyr sig till honom. Det kommer nog reta gallfeber på idioten som överger sitt barn i den åldern.

Lycka till.