Citat:
Ursprungligen postat av
Zagrosi
Man blir avtrubbad och anpassar sig till det som sker på daglig basis. Tidigare så var man mer förnuftig och eftertänksam, men nu har man en tendens att jämt dra alla över en kam. Eller så tar man efter av andras beteende. Detta har dock att göra med alla beståndsdelar i den här konflikten. Ländernas agerande och den omfattande och vinklade propagandan som alstras.
Jag har redan från början betraktat dom båda sidorna med misstänksamhet. Det spelar ingen roll vem som får makten i Damaskus, ifall man ser det ur ett kurdiskt perspektiv. Deras synsätt, beteende och handlande är precis samma och det innebär för oss kurder att det inte kommer finns något utrymme för oss eller våra grannfolk som inte tillhör den arabiska gemenskapen.
Regimens ton och attityd gentemot kurderna har förändrats drastiskt i och med konflikten. Man gör eftergifter och försöker vara inställsam. Detta är något positivt som inger en lite hopp, men det är något osmakligt att dom tvingas göra dessa förändringar när dom har kniven mot halsstrupen.
Kurderna kommer nog kämpa in i döden för det som dom har uppnått. Tänk dig att på 100 år så har dom aldrig nått denna grad och omfattning av befrielse och självbestämmande. Det är flera miljoner som stupat i denna kampen och nu har målet äntligen nåts. Stödet från det kurdiska folket är enormt. Även kvinnor och andra folkgrupper har lyckats få bättre förutsättningar till ett bättre liv med frihet att kunna uttrycka sin identitet. Jag har väldigt svårt att tänka mig att detta skulle ges upp bara så där.
Från den här synvinkeln så existerar det ett alternativ till och detta bidrar naturligtvis till att jag betraktar dom två andra alternativen som likadana.
Men ifall man inte skall vara egoistisk så vore regimen ett bättre val då minoriteterna utanför Rojava inte blir marginaliserade. Tänker på alaviterna och kristna.
Vi har nog, i stort samma uppfattning. Och jag har ju den fördelen att jag inte kan vara egoistisk åt något håll i denna konflikt då jag ej är personligen inblandad på något vis.
Därför är det lite konstigt att jag engagerar mig överhuvudtaget. Men så blir det ibland. Jag kom ihåg när jag satt och hetsade upp mig över den jugoslaviska arméns/Chentiks artilleribombardemang av Sarajevo.
Nu bombarderar Assad tämligen urskillningslöst, men jag hetsar upp mig mer över terroristernas dåd.
Hur som helst så finns det, sorgligt nog, ingen internationell lag, vad gäller
inom nationella konflikter, som precist reglerar minimala civila offer vid angrepp på militära mål. Sådan konflikter regleras genom den urvattnade tilläggsprotokoll till Genève konventionerna antogs 1977. Orsaken till att det är urvattnat beror troligtvis på att Sovjetunionen ville ha fria händer att slå ned uppror i Östeuropa.
Skall Assad kunna åtalas för terrorbombningar av civila så måste säkert den internationella åklagare kunna bevisa att sådan anfall skett
medvetet emot civila mål, och att Assad haft kännedom om detta.
Vad gäller rebellerna/terroristerna så kan säkert vissa, om uppgifterna om att de strider för relativt större summor pengar än vanlig soldatlön, stämmer, räknas som
legosoldater, vilket vare sig gör att de, vid ett ev. tillfångatagande, vare sig räknas som krigsfångar eller andra kombattanter. Men jag är övertygad om att vissa grundläggande humanitära åtaganden finns gentemot dem. En annan grupp som står lite "utanför systemet" är spioner, (dit räknas givetvis inte uniformerade soldater på spaningsuppdrag).
