1963 kom kassettbandet ut i Europa, och 1964 lanserades det över hela världen. Tänkte att det kunde vara roligt att diskutera kassetterna och våra minnen kring dem.
De första kassetterna och spelarna hade ganska taskig ljudkvaliet, men under 70-talet förbättrades de enormt, med finare ferropartiklar, dopade med kobolt (typ I) och då kom också kromdioxidbanden (typ II) och till sist metallbanden (typ IV). Kassetter fanns att köpa i många prisklasser, från enklare ferroband för tal till dyra metallband för krävande musik. Utbudet av bandspelare varierade enormt. Från enkla bärbara lådor med dåligt ljud till dyra Hi-Fi-kassettdäck.
Mitt första kassettdäck fick jag i tidiga tonåren, och det hade ett frekvensomfång på ca 50 Hz till 12.000 Hz. Ingen vidare ljudkvalitet, men jag hade mycket roligt med det, och spelade in från radio och tal med mikrofon. Jag hade ingen aning om vad knapparna ”Dolby”, ”Chrome” och ”Metal” gjorde, men jag hade kul ändå.
I tjugoårsåldern köpte jag mig en bra stereoanläggning och ett riktigt bra kassettdäck, och lärde mig funktionerna. Det har ett frekvensomfång på 15 Hz till 21.000 Hz för typ I och II-band och 15 Hz till 23.000 Hz för typ IV-band. Ja, större frekvensomfång än CD! Teoretiskt, alltså. Hur mycket av det man kunde utnyttja berodde förstås på vilket kassettband man använde.
Kopierade man en CD på t.ex. ett TDK SA-X eller Sony UX-Pro och använde Dolby C, så gick det inte att höra skillnaden mellan CD:n och kassetten. Men hade man ett sämre kassettdäck och använde enklare kassetter som TDK D, Maxell UR eller Sony HF, så lät det inte lika bra.
Jag har lyssnat i dagarna på flera av mina gamla kassetter, och de låter superbt! Det känns som att jag missat mycket under alla år jag lyssnat på skräpiga mp3-or. Men visst är det bekvämt att slippa alla inställningar, kompabilitet och att spola kassetter...
De första kassetterna och spelarna hade ganska taskig ljudkvaliet, men under 70-talet förbättrades de enormt, med finare ferropartiklar, dopade med kobolt (typ I) och då kom också kromdioxidbanden (typ II) och till sist metallbanden (typ IV). Kassetter fanns att köpa i många prisklasser, från enklare ferroband för tal till dyra metallband för krävande musik. Utbudet av bandspelare varierade enormt. Från enkla bärbara lådor med dåligt ljud till dyra Hi-Fi-kassettdäck.
Mitt första kassettdäck fick jag i tidiga tonåren, och det hade ett frekvensomfång på ca 50 Hz till 12.000 Hz. Ingen vidare ljudkvalitet, men jag hade mycket roligt med det, och spelade in från radio och tal med mikrofon. Jag hade ingen aning om vad knapparna ”Dolby”, ”Chrome” och ”Metal” gjorde, men jag hade kul ändå.
I tjugoårsåldern köpte jag mig en bra stereoanläggning och ett riktigt bra kassettdäck, och lärde mig funktionerna. Det har ett frekvensomfång på 15 Hz till 21.000 Hz för typ I och II-band och 15 Hz till 23.000 Hz för typ IV-band. Ja, större frekvensomfång än CD! Teoretiskt, alltså. Hur mycket av det man kunde utnyttja berodde förstås på vilket kassettband man använde.
Kopierade man en CD på t.ex. ett TDK SA-X eller Sony UX-Pro och använde Dolby C, så gick det inte att höra skillnaden mellan CD:n och kassetten. Men hade man ett sämre kassettdäck och använde enklare kassetter som TDK D, Maxell UR eller Sony HF, så lät det inte lika bra.
Jag har lyssnat i dagarna på flera av mina gamla kassetter, och de låter superbt! Det känns som att jag missat mycket under alla år jag lyssnat på skräpiga mp3-or. Men visst är det bekvämt att slippa alla inställningar, kompabilitet och att spola kassetter...
God Jul!