Citat:
Ursprungligen postat av
Dewey
Det du pratar om verkar vara Poppers vetenskapsteori (inget kan verifieras utan bara falsifieras) och det skulle många säga är centralt för den empiriska vetenskapen (även om Poppers bild är lite väl ideal av hur verkligheten ser ut). Så din egen "strikta definition" är just din egen definition, för visst finns det samhällsvetenskaper! De jobbar på lite olika sätt (även om ekonomiämnet ibland behandlas som en naturvetenskap vilket den såklart inte är, något som faktiskt Marx påpekade, just att ekonomin är social och skapad av oss människor i ett komplext samspel mellan historia, politik, ägandeförhållanden, geografi etc.) men det man vill uppnå är detsamma, dvs. att förklara/förstå och prognosticera inför framtiden. Samhällsvetenskapen är ofta betydligt mer komplex än naturvetenskapen då man inte kan genomföra rena experiment eller skapad ideala förhållanden. Snarare försöker man på olika viss finna de huvudsakliga krafterna bakom ett förlopp genom olika metoder (fallstudier, kvantitativ data, deduktion osv). Dessa resultat är dock sällan stabila historiskt, utfallet förändras över tid beroende på tid och plats och de nya förutsättningar som därmed råder. Däremot kan man generalisera till en viss grad så tillvida att grundförutsättningarna är relativt stabila (sett över några hundra år). T.ex. är kapitalismen idag precis som vid sin födelse den konstanta expansionen av värde vilket idag konkret kan översättas till pengar, pengar ska bli mer pengar, det är det som är målet. Detta uppnås genom att pengar investeras i någon typ av verksamhet (en fabrik, värdepapper, fastigheter eller vad som) och att de växer, att man får en positiv avkastning. Så även fast kapitalismen förändrats väldigt väldigt mycket de senaste hundra åren så är grundfundamenten fortfarande där: profitmotivet, arbetskraften som en vara på en marknad, avskiljandet av majoriteten från produktionsmedel, pengarna (krediten) etc.
Marx har ingen egen ekonomisk doktrin (vanligt misstag som många gör) utan är en kritik av ekonomin som helhet, såväl som fenomen och som egen lära (ämne). Den kritiserar de fundament som ekonomin bygger på, blottlägger dess förutsättningar (såväl historiskt som idémässigt) och pekar på att sättet saker och ting är organiserat på idag inte är ett evigt tillstånd. Liksom alla andra tillstånd har kapitalismen en övergående karaktär, för eller senare kommer något annat att bryta fram. Vad detta är säger Marx väldigt lite om, i manifestet (som ju just är ett politiskt manifest) ger han och Engels några grundpunkter (typ planmässighet inom jordbruket, kollektiv barnomsorg) i Grundrisse skriver han att framtida produktion kommer att organiseras i kollektiv, frivillig samverkan. Men han ger inga recept. Han ger glimtar av vad som skulle kunna komma. För honom verkade det väl mest rationellt att den privata egendomen skulle ersättas av någon form av kollektiv egendom, men inte ger han någon modell för hur detta ska fungera (och det var inte hans syfte heller).
Jag hyser all respekt för Schumpeter, dock inte för Walras (mina studier i nationalekonomi har skrämt bort mig med hans tjafs om jämvikter). Men Schumpeter såg inte kapitalismen som ett historiskt tillstånd, visserligen såg han krisen som en naturlig och viktigt del inom kapitalismen men han förstod fortfarande denna som evig. Han såg heller inte den avsevärda betydelsen som profiten (snarare profitkvoten) spelar och den långsiktiga ohållbarheten i detta system. Så visst, han är bättre än många förhärskande nutida nationalekonomer, men han har också sina begränsningar. Marx ger oss en ingång till att kritiskt granska allt vi tar för givet, att kritisera verkligheten själv och förstå den inte som av naturen given utan som något vi ständigt producerar och reproducerar. Verkligheten och dess utveckling placeras inom räckhåll för människan, vi kan förändra världen, det är få (om ens några) ting i vår relation till varandra och naturen som är naturligt givna. Det ger människan makt, makt att skapa en bättre värld. Sen hur denna värld ska se ut, hur vi ska producera, leva, älska och allt sånt är upp till oss. Bara vår brist på kritik inför det som är sätter gränserna.
Den vetenskapliga ansatsen har varit central för all forskning, även i andra discipliner än naturvetenskapliga områden så den är absolut inte min egen eftersom jag själv fått lära mig den under mina studieår. Skälet till att den är viktig är ju för att man inte ska falla för frestelsen att endast söka stöd för sin nollhypotes utan utforska en alternativhypotes i första hand. Ett stringenskrav således. Nu finns områden som är empiriskt svåra att ha en strikt vetenskaplig ansats till, men där finns då oftast flera konkurrerande hypoteser och skolor t.ex inom psykologi och ekonomi.
Den deskriptiva delen av Karl Marx analys över kapitalismens funktionssätt har jag inga större invändningar mot och han stödde sig ju bl.a på Adam Smiths modell för hur arbetsmarknaden fungerade. Den normativa delen av Karl Marx är entydigt internationalistisk och är heller inte förenlig med någon privat äganderätt vad gäller produktionsmedel. Så en ekonomisk skola måste man definitivt kalla Marxismen för.
Schumpeter fokuserade på destruktiviteten i kapitalismen men såg också den skapande roll som entreprenören hade, en mer dynamisk modell som förklarar bl.a teknisk utveckling vilket vare sig Adam Smith eller Karl Marx hade gjort i sina statiska ansatser. Men även Schumpeter förutsåg kapitalismens fall, så där har du fel, dock inte på det revolutionära sätt som Karl Marx trodde det skulle gå till.
NS bygger inte på någon ekonomisk teori och den pragmatismen bottnar ju i att åskådningen är icke-materialistisk. Det ekonomiska systemet ska vara till för människorna istället för tvärtom vilket bryter helt mot både marxism och liberalism som båda har dogmatiska lösningar, "kollektivt" resp "privat".
Naturens lagar såsom evolutionen lärt oss är eviga och kan inte upphävas med mindre än att människan misslyckas som följd. Grunden för livets uppkomst och utveckling är det facit vi har eftersom det är så vi har överlevt och där ligger varje arts livskraft i viljan att bevara sin särart.
