Säger ni "Ni" ?

Träffar på en del "äldre" personer i bland annat jobbet och är väl egentligen där jag använder Ni.

Edit: Snabb du var på att svara då...

Här är du nog lite socialt vilse. Det är just "bättre sortens folk" som preferentiellt misstycker att bli duade.

/Hamilkar - kontraktsprostens, provinsialläkarens, häradshövdingens och brukspatronens barnbarsbarn.

Eller är det du som tolkar min text fel?

Har aldrig sagt att jag niar folk för att vara trevlig mot just den specifika personen. Skulle aldrig nia en jämställd.

Edit: Bara för att det inte alltid är accepterat av personen i fråga behöver det inte betyda att personen inte respekterar mig.

Nej, men de tycker att du är en uppblåst fåntratt om de har något sinne kvar. Jag vet inte hur många "niande" fåntrattar mellan 20 och 30 som jag läxat upp det sistlidna året. I tron att de ska sälja in sig har de distanserat sig med sitt "niande". En säljare ska läsa av andra och följa deras önskan, inte sätta sig på dem och trumma på med egna vanföreställningar.

Jag får för mig att du arbetar inom omsorgen. En viktig sektor som bör respektera kunderna.

Jobbar inte inom omsorgen eller med sjuka äldre. Tss... Du hade nog aldrig kommit i kontakt med mig och om du hade, hade du aldrig vågat.

Det här är ingen kontaktannons och mitt mod är gränslöst.

---

Du får fortsätta med ditt "niande" om du vill vara en uppblåst fjant. Hur som helst tror jag ändå att du kommer att tänka till i fortsättningen. Allt är inte så uppenbart som man tenderar att tro. Människor är inte som öppna böcker. Det gäller att läsa av dem, inte läsa dem.

Du är inte svensk själv eller...?

Dureformen genomfördes under andra halvan av 60-talet. Då föll de sista bastionerna för niandet och duandet blev snabbt ett allmänt accepterat och välkommet tilltalsord. Reformen kom egentligen delvis ovanifrån men stöttades av alla i samhället, duandet låg i tiden på något sätt.

De som var "äldre" då - låt oss säga 1970 då reformen var allmänt genomförd och accepterad, var födda på 1890-, 1900- och 1910-talen. Det var 40-talisterna som stod främst på barrikaderna för duandet men samtliga generationer dessförinnan och efter hängde med utan protester.

Första invändningen mot duandet kom ungefär runt 1990 FF då 40-talisternas barnbarn kliver ut ur sig själva och markerar mot sin föräldrageneration - som är duare - genom att nia. Varje generation barn begår en slags kollektiv frigörelse genom att agera tvärt emot sina föräldrar.

Men beteendet klingade av för att uppenbarligen återkomma nu när 90-talisternas barn börjar bli vuxna. Nu med motivet att man vill vara artiga mot de "äldre". Vika är då de äldre? Jo det är 40-talisterna som med näbbar kämpade för få bort niandet.

Här och var dyker det upp ett slags klassresa-motiv. D v s, genom att börja nia så kommer man automatiskt att tillhöra överklassen. Tyvärr det går inte till så. Överklassen har köpt duandet med hull och hår. Att gå omkring och nia kan vara en kontrapruduktiv klassmarkering i andra riktningen.

Jo, jag är ursvensk genom alla generationer. Ljust hår blå, ögon och utan inslag av något annat än det svenska blodet. Det innebär ju inte att man behöver vara en blind idiot som tror att man därmed är släkt med alla svenska idioter som befolkar landet och tror sig ha speciella företräden därvidlag.

Säger du, alltid. Eftersom det är normen i Sverige, dessutom tycker jag du-reformen var väldigt sympatisk.

Har ett serviceyrke, skulle aldrig falla mig in att nia någon. Som tidigare sagts så användes det förr för tjänstfolk och liknande. Tycker det låter krystat och konstlat när någon använder det idag, framförallt bland yngre.


Brasklapp: när jag är utomlands, i länder där du/ni-distinktionen finns kvar, gör jag det. Således har jag niat nära släktingar.

Du, det var ganska svårt att tolka ditt Uppskattat där jag befinner mig socialt. Kanske inte i era konsumbutiker i fagersjö på mer än ett sätt. Jag blev iofs tvungen att googla Fagersjö, men det denoterade uppenbarligen precis det jag kunde gissa.

Utan alltså då i vilket syfte? Har man ett avvikande tilltalsbruk, ha man rimligen ett tydligt och specifikt syfte med det.
Nä, det gjorde man ju inte heller på den gamla tiden. Man niade bara folk som man ansåg stod under en själv. Om man var vuxen. Ungdomar - väsentligen tonåringar - fick nia äldre som dispens för att de inte förväntades ha koll på hela titelprotokollet, och att det dessutom hade verkat ganska lillgammalt om de hade tillämpat det. (Se (FB) Säger ni "Ni" ? #246 för en fullständig redogörelse för nischerna för ni under sextiotalets början.)

Det är liksom det som är problemet med det nya expeditniandet - där är det ju butiksbiträdet som niar kunden. På riktigt var det tvärtom.

Nejvisst. Det finns ett stort antal mer eller mindre osympatiska eller otrevliga människor som jag respekterar på det ena eller andra sättet. Men det betyder ju inte att jag respekterar just deras osympatiskhet eller otrevlighet. Och varför man prompt behöver göra något som a) absolut inte är nödvändigt, och som b) en hel del människor ogillar påtagligt övergår nog mitt enkla förstånd.

Som jag har brett ut mig på längden och på tvären om i det här forumet, berodde det snabba genomslaget för du på att alternativet inte var något allmänt niande, utan fraser av typen Om konsuln sätter sig här, ska konsuln strax få lite kaffe; Has det möjligen celluloidkrage?; Skulle det gå bra i grönt i stället?; Anna kan ta undan kaffet nu; Säger herr Johansson det?; Å, min herre, jag ber! etc, etc. De allra flesta - uppe som nere - var mest bara tacksamma att slippa de där tidskrävande barockpiruetterna.