Vad tycker ni om låten Why dont we do it on the road?
Helt klart en av Beatles sämre låtar. Vilket band som helst hade kunnat komponera ihop den intetsägande korta låten.
Citat:
Någon som införskaffat sig Beatles BBC Recordings som nu finns på iTunes? Isåfall, vad tycks? Värt att köpa?
Skulle också vilja veta, men det troligaste är väl att det inte är nåt speciellt. Beatlarna vill mjölka så mycket pengar som de bara kan från den uttarmade kossan innan de dör.
Fantastisk i all sin enkelhet. McCartney spelar väl alla instrument själv? Har läst eller hört att Lennon var avundssjuk på macca för den låten.
Det är Ringo som trummar. John och George är däremot inte med på inspelningen. John surade visst lite för att han inte blev inbjuden... Men det är ju många låtar på "White Album" som bara en, två eller tre av Beatlarna spelar på.
Men de var inga konstnärer, de var ett popband. De gjorde musik som var till för att konsumeras. Hur svårt är det att greppa? Yttrycket är fullständigt irrelevant i denna diskussionen.
Lyssnar man på A Day in the Life så säger den absolut ingenting.
"Somebody spoke and I went into a dream
Aaaaaaaaaaaah aaaaaah aaaaah..."
Hur lyder din utvärdering av Lennons litografier, böcker och konstutställningar?
Vad låten handlar om:
"In the case of "A Day In The Life," it was Paul who made John's composition whole. Lennon had the melody and story line -- the verses about a man who "blew his mind out in a car," the English Army that "had just won the war," the "four thousand holes in Blackburn, Lancashire" -- but the song needed something more. Lennon didn't like laboring over songs, preferring instead the Zen purity of inspiration, so when he got stuck after completing the main verses he set the song aside. "I needed a middle-eight for it , but that would have been forcing it," he later explained. "All the rest had come out smooth, flowing, no trouble, and to write a middle eight would have been to write a middle eight, but instead Paul already had one there."
"Paul did indeed have the fragment "Woke up, fell out of bed..." lying around. The two partners agreed that its peppy portrait of the alienating hustle of modern urban life -- based on Paul's memories of rushing to school in the morning -- made the ideal counterpoint to John's gently ominous, dreamlike commentary on the hollow absurdity of status, order, and worldly attachments. The initial idea for the song had come, as it so often did with Lennon, from an item in the mass media. "I was reading the paper one day and noticed two stories," he recalled. "One was about the Guinness heir who killed himself in a car. That was the main headline story. He died in London in a car crash. On the next page was a story about four thousand potholes in the streets of Blackburn, Lancashire, that needed to be filled. Paul's contribution was the beautiful little lick in the song, 'I'd love to turn you on,' that he'd had floating around in his head and couldn't use. I thought it was a damn good piece of work."
"The Guinness heir, whom the Beatles had happened to know, was born to a life of fantastic privilege. By conventional standards he was "a lucky man who made the grade." He had everything money could buy, but found himself no more immune to death's arbitrary, dispassionate arrival than the lowliest proletarian. A momentary, all too human lapse -- "he didn't notice that the lights had changed" -- and he was gone. In the moment of death, all delusion is shattered, everyone is equal. Lennon clinches the point with the wistful, mocking epitaph "Nobody was really sure if he was from the House of Lords." The gathered crowd knows they've "seen his face before" but they can't place it; in the broad scheme of things, he is barely a bit player. The wealth and position that seemed so important, to the heir and the larger society, is revealed as trivial and fleeting. Equally blinded by a different kind of triviality are the bureaucrats of the final verse, who insist on tabulating the precise number of holes in the roads of Blackburn, Lancashire, even "though the holes were rather small." No wonder the singer would "love to turn you on." To see his fellow human beings sleepwalking so numbly through the glorious richness that life offers is heartbreaking."
Att du inte förstår den, för att den inte är tillräckligt konkret och uppenbar, är en annan sak.
Låt oss åter ta ett snack om Paul Is Dead-teorin. Vad tror ni? Dog han och blev ersatt eller var det bara John som gillade att skämta om att han var död?
Men de var inga konstnärer, de var ett popband. De gjorde musik som var till för att konsumeras. Hur svårt är det att greppa? Yttrycket är fullständigt irrelevant i denna diskussionen.
Lyssnar man på A Day in the Life så säger den absolut ingenting.
"Somebody spoke and I went into a dream
Aaaaaaaaaaaah aaaaaah aaaaah..."
Måste en text vara så jävla uppenbar som "Jag hade en gång en båt" för att du ska fatta storheten i den?
Börjar bli mer och mer övertygad om att du inte har fattat det här med subtilitet i texter. Om man lyssnar på A day in the Life så säger den jävligt mycket, om man är mottaglig. Det är det geniala med den. Det är lite som att tycka att Astrid Lindgren säger mer om livet än TS Eliot. Den förra är lättare att förstå för att hon säger det rakt ut (för att det är riktat till barn), läser man den andre får man tänka själv.
Hur lyder din utvärdering av Lennons litografier, böcker och konstutställningar?
Vad låten handlar om:
"In the case of "A Day In The Life," it was Paul who made John's composition whole. Lennon had the melody and story line -- the verses about a man who "blew his mind out in a car," the English Army that "had just won the war," the "four thousand holes in Blackburn, Lancashire" -- but the song needed something more. Lennon didn't like laboring over songs, preferring instead the Zen purity of inspiration, so when he got stuck after completing the main verses he set the song aside. "I needed a middle-eight for it , but that would have been forcing it," he later explained. "All the rest had come out smooth, flowing, no trouble, and to write a middle eight would have been to write a middle eight, but instead Paul already had one there."
"Paul did indeed have the fragment "Woke up, fell out of bed..." lying around. The two partners agreed that its peppy portrait of the alienating hustle of modern urban life -- based on Paul's memories of rushing to school in the morning -- made the ideal counterpoint to John's gently ominous, dreamlike commentary on the hollow absurdity of status, order, and worldly attachments. The initial idea for the song had come, as it so often did with Lennon, from an item in the mass media. "I was reading the paper one day and noticed two stories," he recalled. "One was about the Guinness heir who killed himself in a car. That was the main headline story. He died in London in a car crash. On the next page was a story about four thousand potholes in the streets of Blackburn, Lancashire, that needed to be filled. Paul's contribution was the beautiful little lick in the song, 'I'd love to turn you on,' that he'd had floating around in his head and couldn't use. I thought it was a damn good piece of work."
"The Guinness heir, whom the Beatles had happened to know, was born to a life of fantastic privilege. By conventional standards he was "a lucky man who made the grade." He had everything money could buy, but found himself no more immune to death's arbitrary, dispassionate arrival than the lowliest proletarian. A momentary, all too human lapse -- "he didn't notice that the lights had changed" -- and he was gone. In the moment of death, all delusion is shattered, everyone is equal. Lennon clinches the point with the wistful, mocking epitaph "Nobody was really sure if he was from the House of Lords." The gathered crowd knows they've "seen his face before" but they can't place it; in the broad scheme of things, he is barely a bit player. The wealth and position that seemed so important, to the heir and the larger society, is revealed as trivial and fleeting. Equally blinded by a different kind of triviality are the bureaucrats of the final verse, who insist on tabulating the precise number of holes in the roads of Blackburn, Lancashire, even "though the holes were rather small." No wonder the singer would "love to turn you on." To see his fellow human beings sleepwalking so numbly through the glorious richness that life offers is heartbreaking."
Att du inte förstår den, för att den inte är tillräckligt konkret och uppenbar, är en annan sak.
Vadå förstå den - den säger mig fortfarande absolut ingenting.
Har ingen åsikt gällande John Lennons litografier, böcker och konstutställningar, men det där är ju en helt annan diskussion.
Citat:
Ursprungligen postat av eufori9
Måste en text vara så jävla uppenbar som "Jag hade en gång en båt" för att du ska fatta storheten i den?
Börjar bli mer och mer övertygad om att du inte har fattat det här med subtilitet i texter. Om man lyssnar på A day in the Life så säger den jävligt mycket, om man är mottaglig. Det är det geniala med den. Det är lite som att tycka att Astrid Lindgren säger mer om livet än TS Eliot. Den förra är lättare att förstå för att hon säger det rakt ut (för att det är riktat till barn), läser man den andre får man tänka själv.
Tänk...
Du jämförde nu alltså Beatles sångtexter med T.S. Eliots poesi? Aj aj aj, då var den här diskussionen över.
Låt oss åter ta ett snack om Paul Is Dead-teorin. Vad tror ni? Dog han och blev ersatt eller var det bara John som gillade att skämta om att han var död?
Förstår inte hur folk fortfarande kan älta detta trams, och än mindre hur du ens kan ställa frågan. Dessutom kom hela den där soppan inte från Lennon.
Jag jämför givetvis inte de två. Men jag drog en liknelse mellan lättolkade texter och mer svårbegripliga. Man får tänka lite själv, menar jag.
Det du sysslar med är inget annat än självbedrägeri ifall du hittar någon form av djup i deras musik (ja, nu gjorde jag helt enkelt detta antagandet att du gör detta). Det finns inte där. Leta någon annanstans. Då kommer du att finna det!
__________________
Senast redigerad av KrookiKrumbles 2013-11-30 kl. 21:15.
