Citat:
Ursprungligen postat av
Kinuski
Jag undrar dock vad eventuell rättspsykiatrisk vård kan tillföra, om det skulle bli aktuellt för KJ. För det första måste han anses lida av APS (allvarlig psykisk störning). Jag kan ju inte veta så här på distans, med endast denna tråd eller delar av FUP som underlag, men får i alla fall inte med det lilla underlaget intryck av någon med APS. Kan psykisk störning, även om den inte motsvarar allvarlig, men med eventuell återfallsrisk i allvarligt brott vara grund till rättspsykiatrisk vård? Med tanke på vad som redan är känt, nämligen AS + ADD? Även om det inte skulle föreligga fängelseförbud vid fällande dom, så skulle påföljden kunna bli rättspsykiatrisk vård. Tokigheten förmodligen inte av en grad som kan försvara långvarig vård, så då måste återfallsrisken vara styrande för hur länge en sådan vård ska pågå.
Psykiatrilagsutredningen 2012 föreslog att i den mån en allvarlig psykisk störning avklingar, resterande tid att sona sitt brott sker på fängelse, så att det motsvarar det fulla straffvärdet. Den konstruktionen finns utomlands.
Ja den möjligheten finns ju.
Utdrag från:
http://www.forskning.se/nyheterfakta/teman/bakomvansinnet/tiofragorochsvar/varfordomsvissapsykisktsjukatillrattpsykiatriskvar dochandratillfangelse.5.303f5325112d73376928000138 59.html
Det som avgör om en gärningsman döms till fängelse eller vård är om brottet begicks under påverkan av en allvarlig psykisk störning. En av brottsbalkens viktigaste paragrafer säger nämligen att den som har begått brott påverkad av en sådan störning inte får dömas till fängelse. Regeln kallas för fängelseförbudet. Däremot kan man dömas till rättspsykiatrisk vård om störningen fortfarande består och det finns risk för återfall.
En förutsättning för att rätten ska kunna döma en gärningsman till rättspsykiatrisk vård är att han eller hon har genomgått en särskild psykiatrisk undersökning, där man fastställt att personen i fråga lider av en allvarlig psykisk störning. Vad som ska räknas är som det regleras i föreskrifter som Socialstyrelsen tagit fram tillsammans med psykiatrisk expertis. Det finns fyra grupper av personer som, om deras symptom är tillräckligt svåra, betraktas som allvarligt psykiskt störda:
1. Personer med psykoser eller psykosliknande tillstånd, det vill säga människor som på grund av hallucinationer, vanföreställningar eller förvirring har en väldigt avvikande verklighetsuppfattning. Typfallet är någon med schizofreni eller bipolär sjukdom.
2. Allvarligt deprimerade, självmordsbenägna personer.
3. Personlighetsstörda personer med psykosgenombrott eller med ett starkt tvångsmässigt beteende, exempelvis kleptomani, pyromani eller vissa former av pedofili.
4. En bred "restgrupp", där gravt utvecklingsstörda, svårt hjärnskadade och mycket dementa patienter ingår.
"Allvarlig psykisk störning" är alltså inte en sjukdomsdiagnos, utan en värdering av huruvida en persons medicinska symptom är så allvarliga att de uppfyller lagens krav på allvarlig psykisk störning. Grovt sett kan man säga att det handlar om personer som antingen har en verklighetsupplevelse som till stor del är styrd av sjukdomen i stället för av yttre faktorer, eller är så tvångsmässiga att trots att de förstår vad de gör inte kan rätta sitt handlande efter det.
Ett problem är att det inte alltid är så lätt att sätta gränsen mellan vem som är allvarligt psykiskt störd och inte. Följden blir att personer med liknande störningar kan få väldigt olika påföljder. Dessutom har praxis förändras över åren.
I dag är det betydligt vanligare att grova våldsverkare döms till fängelse, jämfört med några decennier tillbaka i tiden. 2005 fälldes 146 personer för mord eller dråp i Sverige (i siffran ingår även försöksbrott). Av dem dömdes 14 procent till rättspsykiatrisk vård, medan 84 procent fick fängelse. 1975 var proportionerna i stort sett omvända: 69 procent av de gärningsmän som lagfördes för dödligt våld dömdes till vård och 27 procent till fängelse. En kategori som tidigare kunde dömas till vård men som nuförtiden närmast undantagslöst hamnar inom kriminalvården är de som lider av antisocial personlighetsstörning. I dag uppskattas att nära hälften av alla fängelsedömda lider av denna typ av störning.
En förklaring till denna utveckling kan vara att det uppfattas som stötande hos det "allmänna rättsmedvetandet" att personer som begått grova brott släpps ut efter en kort vårdtid inom rättspsykiatrin. Den genomsnittliga vårdtiden för den som döms till rättspsykiatrisk vård för mord är exempelvis fem år, medan normalstraffet för friska personer är fängelse i mellan tio år och livstid.
Den svenska rättsmodellen, där även mycket svårt psykiskt sjuka kan hållas ansvariga och dömas — visserligen inte till fängelse utan till vård — är tämligen unik internationellt sett. Debatten om modellens fördelar och nackdelar har stundtals varit intensiv. En statlig utredning, Psykansvarskommittén, lade 2002 fram förslag till ett reformerat system (ett förslag som ännu inte är genomfört).
Kommittén föreslog bland annat att ingen ska kunna dömas till vård som en särskild påföljd. Är den normala påföljden fängelse ska man dömas till det oberoende av ens psykiska status.
I gengäld ska gärningsmän som är psykiskt sjuka kunna verkställa hela eller delar av sin strafftid på en psykiatrisk klinik. Blir man frisk innan strafftiden är avtjänad, överförs man till en anstalt för att avtjäna resten av tiden där. Samtidigt vill man att de som är riktigt svårt sjuka inte ska kunna dömas alls. Om de anses farliga för sig själva och andra ska de i stället omhändertas enligt regler om psykiatrisk tvångsvård. Poängen med att inte döma människor som inte kan rå för sina handlingar skulle vara att stärka sambandet mellan straffrättsligt och moraliskt ansvar.
