Mord på Kungsklippan, Stockholm, 1950.

Ett mord begicks på Kungsklippan 17 i kvarteret Smaragden den 9 januari 1950.

Följande foto är hämtat från: http://www.stockholmskallan.se/Soksida/Post/?nid=10116

Någon som har hört talats om detta mord och kanske har ytterligare information? Verkar inte ha blivit speciellt mycket omskrivet. Tror inte att jag har hört talats om detta fall förut.

Har inte heller hört talas om detta tidigare. Efter kontroll i dödboken fanns ingen bosatt på adressen som avlidit detta datum.

Jättebra att du kollade upp detta. Nu behöver ju inte i o f s den här personen som blev mördad där ha varit mantalsskriven på den här adressen.

Det får nog lov att bli en vända till KB och titta på mikrofilm. Det verkar som om SvD skrev om fallet den 9/1-50, så mordet kan ju ev. ha skett den 8/1.

Ingen orsak! Ja visst, inte alls säkert mordoffret bodde på Kungsklippan.

Hoppas du hittar info hos KB!

Har nu läst den här artikeln som återfinnes i SvD tisdagen den 10 januari 1950 på första sidan och sidan 13.

Kommer att skriva av delar av artikeln eftersom inget förut har varit känt om detta mord och om denne brutale och hänsynslöse GM. Det som är fetstilmarkerat återfinns inte i originaltexten. Väninnans namn har förnamnet utelämnats. Även ramfabriksarbetarens förnamn har utelämnats.

Visar på en verkligt fanatisk, desperat samt mycket farlig GM. Rena turen att inte fler blev mördade.

Rubrik:
"Polisen fann sprängladdning i den döde mördarens rockficka".

Underrubrik:
"Röntgenfoto avslöjade "reservvapen".

"Omotiverad svartsjuka var bakgrunden var bakgrunden till ett mord- och självmordsdrama som utspelade sig på Kungsholmen på måndagsmorgonen, då 58-årige finske affärsmannen Georg Frans Lönnberg sköt ned sin väninna, 28-åriga finskan Alli Esteri Haverinen, och sedan tog sitt eget liv, när han inringats av polisens radiopatruller.

Bland Lönnbergs ägodelar har kriminalpolisen, enligt vad Svenska Dagbladet erfarit, gjort ett anmärkningsvärt fynd, som ger vid handen att mördaren, som kom till Sverige från Helsingfors på trettondagsafton, planerat sitt dåd med skrämmande omsorg. Det rör sig om ett "reservvapen" i form av en fullt apterad sprängladdning, som Lönnberg hade i en rockficka. Laddningen är försedd med s.k. slagtändare och tändhatt för ögonblicksinitiering av sprängmedlet. En liten sprint var det enda som behövde avlägsnas för att åstadkomma explosion, och på det exemplar av sprängladdningarna som Lönnberg hade i fickan lär det ha suttit en snörstump i sprintern, vilket alltså kunde ryckas bort med en nästan omärklig handrörelse. Man håller för troligt att detta arrangemang skulle göra det möjligt för Lönnberg att ta både fröken Haverinens och sitt liv samtidigt".

Hopp i artikeln till sidan 13.

"Dramat kunde ha krävt två offer till".

"Mordet utspelade sig kl. 7.30, då fröken Haverinen och hennes väninna fröken Nylund, även hon finska, med vilken hon delade rum, skulle lämna sin bostad på nedre botten i huset Kungsklippan 17 A. Fröken Haverinen gick först genom dörren som rycktes upp av Lönnberg, vilken stod gömd bakom den. Om fröken Nylund kommit ut samtidigt, hade sannolikt även hon fallit offer för den desperate mannen, men nu var hon ett par steg efter väninnan och hann dra igen dörren, vilket räddade henne. Fröken Haverinen föll omkull i förstugan, där mördaren avlossade sammanlagt sex skott mot henne innan han sprang från platsen".

Fortsättning följer.

Forts. från artikeln i SvD den 10 januari 1950.

"En läkare i huset, dr Elvin, hade hört skotten och slagit larm till polisen som hade radiobil på platsen redan några minuter senare. Då hade dr Elvin från sitt fönster sett hur en man sprang ut ur porten, förföljd av en person i vit rock.

Den sistnämnde var 23-årige Östlund, som arbetade i en ramfabrik i samma hus och hör oväsendet. När Östlund kom den flyende mördaren så nära som 15 m. vände denne sig om, siktade med pistolen mot Östlund och tryckte av. Endast en klick hördes. Magasinet var tomt, vilket förhindrade att dramat krävde ännu ett offer. När Östlund såg mördaren ladda om sitt vapen, hade han inte annat att göra än söka komma undan".

"Mördaren blev inringad på kortvåg".

"Sammanlagt fyra radiobilar hade nu kopplats in på mördarjakten och genom ett förträffligt samarbete, som lovordades av kriminalkommissarie Klas Larsson som ledde undersökningarna per kortvåg bilarna emellan kunde Lönnberg genskjutas efter att ha sprungit nedför Klara strand och över Stadshusbron. Mellan Tegelbacksviadukten och Centralens ilgodsavdelning fann sig den flyende plötsligt inringad av radiopatrullerna.

Den närmaste bilen stannade endast tre meter från honom, en konstapel osäkrade sin pistol och öppnade dörren för att rusa ur bilen, då Lönnberg i samma sekund lyfte mordvapnet och lossade ett skott mot sin högra tinning. Han ljöt en ögonblicklig död".

Forts. följer. Den tredje och sista delen.

Intressant att lägga märke till är att det tog bara en radiobil några minuter att komma till mordplatsen efter telefonsamtalet. Det lär väl knappast ha gått lika snabbt idag?

Kriminalkommissarie Klas Larsson var en mycket känd och omtyckt person. När detta utspelade sig skulle han snart pensioneras vilket skedde 1952.

Tack för rapportering, Skaraborg2. Ser fram emot tredje delen. Både gm och offer var alltså finska medborgare? Märkligt ändå att detta "fall" är så okänt.

Både Nylund och Östlund måste haft änglavakt.


Troligen kom flera av bilarna från polishuset några kvarter från mordplatsen men ändå - snabbt och stor tur att Lönnberg valde att avsluta ist för att beskjuta poliserna eller andra på plats.

Ja både offret, vittnet till mordet (fröken Nylund) samt GM var alla finska medborgare.

Absolut. Hade inte hon varit så snabb att dra igen ytterdörren till lägenheten så hade hon utan tvivel blivit offer nr. 2. Hade inte pistolen klickat hade Östlund blivit mordoffer nr. 3.

I o f s kan absolut den första radiobilen som kom till platsen ha skickats från polishuset. Hade detta hänt idag så tror ändå inte att det bara hade tagit ett par minuter även om avståndet hade varit detsamma.

GM Lönnborg utförde sitt desperata svartsjukemord alltså 1950. Inte vanligt vid den här tiden att en blivande mördare gick omkring med en apterad sprängladdning på sig som ett slags "reservvapen".

Att detta mordfall har blivit så okänt måste ha berott på att GM begick självmord precis efter mordet på fröken Haverinen.

Här kommer nu den tredje och sista delen om detta mord och den sjuke GM.

"Bjöd på flygresa över julhelgen".

"Fröken Haverinen hade berättat att hon hade arbetat i fem år i hushållet för Lönnberg i Helsingfors, men reste till Sverige i höstas för att slippa dennes enträgna uppvaktningar. Till jul bjöds fröken Haverinen på flygresa Stockholm - Helsingfors och åter av Lönnberg, som gjort stora ansträngningar för att förmå henne stanna i Finland då.

Fröken Haverinen hade berättat för fröken Nylund att hon tröttnat på Lönnberg, som börjat verka underlig. Samma dag Lönnberg kom till Stockholm sökte han upp henne och infann sig sedan varje kväll i hennes bostad. På söndagskvällen hade han misshandlat henne.

Fröken Haverinen var rädd för honom då han hotat att ta livet av både henne, väninnan och sig själv. Han bar alltid en portfölj med sig och fröken Haverinen visste att han i den hade en pistol, men ingen av kvinnorna hade vågat göra någon polisanmälan om det hot till livet som uttalats.

Lönnberg var vid sina besök mycket misstänksam och helt obefogat svartsjuk och yrkade på att de båda kvinnorna skulle åka tillbaka till Finland. Han hade också lyckats förmå dem att säga upp sig hos NK där de båda arbetade i personalrestaurangens kök".

Intressant. Kände inte alls till detta. Att mord som skett för ett halvt århundrade sedan glömts bort är nog ändå inte så konstigt, det kollektiva minnet är kort och massmedia vill ha nya saker att skriva om. Faktiskt tror jag att de allra flesta mordfall som skett för mer än något årtionde sedan ät totalt bortglömda idag. Få blir så pass omskrivna som till exempel Hasse Marmbo eller Ingvar Löfgren, på gott och ont naturligtvis.

Det har du helt rätt i.

Få försvinnanden och olika brott som skedde för länge sedan kommer inte många ihåg idag. Vilket inte är konstigt alls.

Fall som hela tiden har "hållits vid liv" är t.ex. Viola Widegrens försvinnande 1948, pyromanen Göran Johansson på Öland under senare delen av 1950-talet, John Ingvar Löfgren 1950-talets senare del och fram till 1963, Kakelugnsmordet 1962, Grodmansrånet 1965, polismordet på Ragnar Sandahl 1966, Träskmorden 1966 och mordet på Jeanette Johansson sommaren 1969.

En orsak till att mordet på Kungsholmen 1950 har blivit ytterst lite omskrivet måste ha berott till stor del på att GM Lönnberg nästan omedelbart efter mordet begick självmord. Hade han levat hade det blivit rättegång i Stockholms rådhusrätt och därefter kanske överklagan till Svea hovrätt.

Helt säkert. Jag har suttit och bläddrat i gamla dagstidningar många gånger och alltid slagits av hur lite det skrivs om dem som har oturen att bli mördade på samma dag som melodifestivalen, fotbolls SM eller någonting liknande. Man utgår ifrån att ett mord ska få stora rubriker, men så är det långtifrån alltid.