Citat:
Ursprungligen postat av
Remark
Det tycker jag är helt osannolikt. KJ har inget intresse av styckning eller skada någon. Han kände samhörighet med djur, inbillar jag mig. En hund t.ex. "dömer" inte någon för att man har ett handikapp - dom älskar en förutsättningslöst.
Jag tror KJ var väldigt fäst vid sin hund.
OM han nu var så fäst vid sin hund hade han väl rimligtvis INTE lämnat den hemma som han gjorde och inte heller vanvårdat den? Brukar man inte ta med sin hund, även om man umgås med sina vänner? Älskar man sin hund ?
Tror han reagerade precis som han gjorde - "Jag älskade min hund" som man förväntas göra o reagera när sin hund dör. ("Förväntade" reaktioner kan vara väl inövade, för att "passa" in)
Han reagerade även såhär pga att han blev överbevisad, han blev påkommen med handen i kakburken så att säga.
Varför har han inte en gång visat någon enda känsla gällande VB som är en människa han faktiskt påstod sig ha känslor för? Och kom nu inte med AS hit och dit, jag jobbar inom psyk, har gjort i 27 år och har lång erfarenhet av det mesta inom det mesta inom ämnet.
Jag vet ett drag många med diagnos inom psykiatrin bär på, inte alla men väldigt, väldigt många:
De rider gärna på sin diagnos, det är väldigt bra att ha en sådan diagnos att ta till när man råkar göra något fel eller är något de inte orkar. De brukar vara experter på sin egen diagnos, lär sig handla utifrån vad som betecknar diagnosen när de läser om den, hör om den, allt snappas upp och formar individen. De blir diagnosen helt till fullo. Man måste analysera dem och kunna läsa av dem, mellan raderna.
De gör sig sjukare än vad de är helt enkelt. Blir manipulativa. Det är inte kanske alltid med flit utan det är vad de blir tillåtna att utveckla till sin värld - det som var en fjäder blir lätt till en höna.
Lägger man då även till droger, alkohol, tabletter - individen har blivit en rabiat utflippad struts med noll koll på livet.
- Betänk att - människan är av naturen en lat individ. Man lär sig fort hur man gör för att slippa det som är jobbigt. Normala människor har inte samma "möjlighet" till att slippa saker de inte tycker är roliga eller som är jobbiga efter att de blivit vuxna.
En diagnos är en väg ut, ett skäl till att många (inte alla) vägrar växa upp och ta ansvar.
-OM man en gång slipper, så slipper man även nästa gång... Osv.
Ofta anser de inte heller att de gör fel, de skyller gärna på allt och alla och ljuger för att få igenom sin egen sanning.
Detta tycker jag stämmer in till 100 procent på KJ "den stackars, hjälplöse, orkeslöse, "ärlige", vänlige, snälle" pojken som så många i tråden lagt sina vingar om.
-Oj, oj. oj vad orättvist behandlad han är!!!
Då har han lyckats bra med sin manipulation väldigt bra, anser jag.
"En spade behöver inte alltid vara en spade bara för att det ser ut som en, det kan lika gärna vara en kratta som gömmer sig väl i en spades skal"
Granska om honom, var lite hård, ta bort skalet och vad finner du där?
En iskall manipulativ, beräknande 10-årig pojke som säkerligen skulle kunna utföra mordet, hantera med tortyr och placera ut på ett ologiskt, sjukt sätt. Se honom!
Och jag anser att Om det
är han som är skyldig, ligger inte skulden på föräldrarna och inte All skuld på honom heller utan den ligger till största del på den svenska psykvården och det svenska samhället som helt enkelt inte kan ta hand om dessa sjuka människor på rätt sätt, ge den hjälp de behöver.
Jag tror detta är sanningen bakom KJ men jag kan naturligtvis ha fel........