Tillvaron kan inte bevisas?

En tanke.

Att vi lever är en tro i sig. (Tro som i jag tror på Gud)

Allt vi gör här i livet, det tror vi att vi gör. Att vi finns, vi tror att vi finns. Finns det något bevis på att vi faktiskt existerar, på riktigt.

Jag tänker så här:

En man kan tro på Gud. Att Gud har skapat allt och alla. Det finns ett syfte med allt och alla, ett syfte med ens existens. Man vet inte säkert. Man kan inte BEVISA nåt.

En man kan tro att universum och allt bildades enligt logikens (?) alla lagar. Att livet uppstod genom en rad successiva händelser. En slump eller inte, det spelar ingen roll. MEN. Man kan inte bevisa detta. Det går inte att bevisa universums uppkomst. Det finns TEORIER, men inga reella fakta.

Förstår ni hur jag tänker?

Tankar på det?

Alltså kan man inte med säkerhet säga att man finns.

Nej det finns inga "bevis" på att vi eller någonting annat "existerar". Finns inga bevis för någonting egentligen. Hur skulle de bevisen se ut?. Verkligheten är som du eller ditt medvetande uppfattar den. Om du nu ens finns dvs? .

Jaha? Kom tillbaka när du har gått klart förskolan. Nä men allvarligt, vad vill du diskutera?

Jag vill diskutera det jag skrev. Har du något att tillägga eller någon tanke angående detta?
Om inte kan du gå tillbaka till din intensiva kvällsrunk.

Jävla bög.

Det finns bara teorier. Det är det enda sättet vår hjärna kan förstå, genom att bilda teorier om verkligheten.

Du ser ett träd; du kan dra slutsatser om dess existens på olika sätt, du kanske ser en hund. Hunden rör sig på ett visst sätt som påvisar din teori om att trädet finns och ser ut som du ser det. Hunden tar en omväg för att passera trädet. Din teori har "bevisats" om att trädet står där du tror att det står.


Du är bebis. Du bildar teorier om verkligheten, du ser att människor runt dig rör sig på ett visst sätt, du börjar kanske bilda teorier om att du borde göra likadant. Kanske ska röra armen, "oj, nej det var visst benet, kanske ska göra så här, bildar teorier om hur ska göra för att röra armen. Du lyckas; din teori har "bevisats".

ALLT förstås med teorier, en teori kan alltid bli bättre. Vi kan alltid förstå bättre, bilda bättre teorier.


Förståndet är relativt, oändliga möjligheter. Tyvärr sitter vi fast, hjärnan lär sig inte som den ska. Vi blir lärda om omvärlden; vi tvingas, vi straffas, vågar inte tänka själva. Vågar inte utveckla förståndet. Kulturer, normer, lagar och reglar (en reflektion av det mänskliga psyket) har dödat utvecklingen. Vi gräver vår egen grav. Kom lite OT här men det hör till samma svar egentligen.

Ett mycket välformulerat inlägg. Det du skriver känns sant och riktigt.

Men när allt ändå kommer till kritan, så vet vi ingenting. Vi kan plussa och lägga ihop hur mycket vi vill. Vi är ändå helt chanslösa i den Stora Frågan, och dess svar. Ingen vet, och vi kommer säkert aldrig veta vad som är sant. Vart vi kommer från, hur allt skapades. Allt man kan göra är att gissa, att skapa sig teorier, som du så fint skrivit.

Vi vet inget, eller så vet vi allt. Vem bestämmer vad som är rätt? Återigen en reflektion av det mänskliga psyket, tror att vi har kontroll. Tror att vi kan bestämma, tror att vi står över naturen. Hindrar förståndet att utvecklas.

Är det inte lite ironiskt att vetenskapen samtidigt tror på slump och determinism?
Ena stunden finns ordning och rede. I nästa, ingen orsak till determinism.

Tvivlar man på att man existerar så är det något fel i skallen på en.

att vara är inte självklart.
Det kan tänkas att vi inte existerar som vi tror vi existerar.
Det kan tolkas som att vi inte existerar, då premissen är oklar.

De flesta upplever nog att dom existerar.
men hur upplever vi tex dödsögonblicket då vi slutar att existera ?
existerar vi eller inte, när vi dör?

Att få dessa tankar eller infallsvinklar under livet, är nog bara nyttigt.

Sedan handlar denna fråga mer om hur man skapar premisser och härleder svar,
epistemologiska filosofier.

Jag VET att jag existerar. Det finns inga tvivel om detta. I det sk dödsögonblicket upplever man inte att ett liv tar slut, utan man upplever att man gör en uppstigning till ett högre medvetande vilket sker helt naturligt pga att hjärnan kopplas bort och ett högre medvetande därigenom frigörs. Detta är väldigt självklara saker, men många kulturer har "lärt" oss att glömma detta för att dom som har satt sig i maktställning ska kunna behålla sitt grepp över oss. Det är bara till att öppna upp kommunikationen till sitt högre jag så upptäcker man att man har all kunskap tillgänglig "inom" sig, men samtidigt lika mycket "utom" sig då detta är samma sak eftersom vi är "ett med allt".