Citat:
Tingsrätter har sämre med tid, och en tingsrättsrådman har inte självklart samma meritering som ett hovrättsråd. Rent allmänt är det alltid lite ägg på slipsen för en tingsrättsdomare att få en dom ändrad på något materiellt sätt, men att få en fällande dom friad i överrätt därför att överrätten inte tycker att gärningen är olaglig alls är ordentligt pinsamt.
Citat:
Som sagt, det handlar inte om skuld, utan om huruvida något är brottsligt eller ej. Det är instruktivt att titta på skillnaden mellan hur tingsrättsdomaren, chefsrådman Henrik Winman, uttrycker sig, och hur referenten i hovrättsdomen, hovsrättsrådet Anna-Karin Karlbom gör det:
Man får inte glömma att GM är dömd till brott mot griftefriden av tingsrätten och det måste ju rimligtvis betyda att vissa jurister är övertygade om någon sorts skuld.
Citat:
Ursprungligen postat av Göteborgs tingsrätt, chefsrådman Henrik Winman
Är bestämmelsen om brott mot griftefrid tillämplig på skelettdelar?
HL har gjort gällande att bestämmelsen om brott mot griftefrid inte är tillämplig på skelett, skelettdelar eller kranier. Straffskyddet i bestämmelsen avser enligt bestämmelsens ordalydelse "lik eller avlidens aska". Bestämmelsen tar sikte på en avliden persons kvarlevor, dvs den döda kroppen eller aska efter kremering av en avliden. Redan av ordalydelsen framgår att skelettdelar omfattas av straffskyddet. Bestämmelsen blir nämligen tillämplig så fort en person avlider, och straffskyddet består så länge som det finns några kvarlevor efter den avlidne. Att det är på det sättet bekräftas av att straffskyddet omfattar också aska efter kremering av en avliden person. Slutsatsen är att bestämmelsen om brott mot griftefrid är tillämplig på skelett, skelettdelar eller kranier.
HL har i det här sammanhanget invänt att det inte finns något uttryckligt förbud mothandel med skelettdelar, att bestämmelsen är nationellt begränsad och att hon har köpt skelettdelarna utomlands samt att i vart fall några delar kan ha använts för undervisningsändamål.
Att det inte finns någon förbud mot handel med skelettdelar hänger samman med att det enligt bestämmelsen om brott mot griftefrid är förbjudet att obehörigen flytta eller skymfligen behandla skelettdelar. Det är knappast möjligt att handla med skelettdelar utan att bryta mot bestämmelsen. Det finns alltså inte något behov av ett uttryckligt förbud mot handel med skelettdelar.
HL har gjort gällande att bestämmelsen om brott mot griftefrid inte är tillämplig på skelett, skelettdelar eller kranier. Straffskyddet i bestämmelsen avser enligt bestämmelsens ordalydelse "lik eller avlidens aska". Bestämmelsen tar sikte på en avliden persons kvarlevor, dvs den döda kroppen eller aska efter kremering av en avliden. Redan av ordalydelsen framgår att skelettdelar omfattas av straffskyddet. Bestämmelsen blir nämligen tillämplig så fort en person avlider, och straffskyddet består så länge som det finns några kvarlevor efter den avlidne. Att det är på det sättet bekräftas av att straffskyddet omfattar också aska efter kremering av en avliden person. Slutsatsen är att bestämmelsen om brott mot griftefrid är tillämplig på skelett, skelettdelar eller kranier.
HL har i det här sammanhanget invänt att det inte finns något uttryckligt förbud mothandel med skelettdelar, att bestämmelsen är nationellt begränsad och att hon har köpt skelettdelarna utomlands samt att i vart fall några delar kan ha använts för undervisningsändamål.
Att det inte finns någon förbud mot handel med skelettdelar hänger samman med att det enligt bestämmelsen om brott mot griftefrid är förbjudet att obehörigen flytta eller skymfligen behandla skelettdelar. Det är knappast möjligt att handla med skelettdelar utan att bryta mot bestämmelsen. Det finns alltså inte något behov av ett uttryckligt förbud mot handel med skelettdelar.
Citat:
Ursprungligen postat av Hovrätten för Västra Sverige, hovrättsrådet Anna-Karin Karlbom, referent
Omfattningen av bestämmelsen om brott mot griftefrid
För brott mot griftefrid enligt 16 kap 10 § brottsbalken döms den som obehörigen flyttar, skadar eller skymfligen behandlar lik eller avlidens aska, öppnar grav eller eljest gör skada eller ofog på kista, urna, grav eller annat de dödas vilorum eller på gravvård.
Med lik avses i allmänt språkbruk död kropp, vanligen av nyss avliden människa, och griftefrid är ett ålderdomligt och mera högtidligt uttryck för gravfrid (se t ex SAOB). Ordalydelsen i lagrummet talar därmed närmast för att skelett eller delar av skelett som inte ligger i kista, grav eller annat de dödas vilorum, och inte heller är avsett att hamna på sådan plats, inte omfatta sav straffskyddet i 16 kap.- §0 § i brottsbalken. Frågan blir då om ett skydd från sådana kvarlevor kan utläsas ur förarbetena till bestämmelsen om brott mot griftefrid.
[Historisk exposé över rättsläget från landskapslagarna till den senaste ändringen av lagen om brott mot griftefrid 1993 utelämnad]
Enligt vad som framgår av förarbetena till sistnämnda reform [från 1993] tar bestämmelsen om brott mot griftefrid sikte på att säkra ett allmänt intresse att avlidna behandlas pietetsfullt, dvs med tillbörlig respekt och vördnad (se prop. 1992/93:141 s. 43).
Av det sagda får anses följa att lagstiftarens tanke varit att bestämmelsen om brott mot griftefrid omfattar alla angrepp på en död kropp, och att straffskyddet består även sedan kvarlevorna tagits om hand för kremering eller gravsättning samt sedan urn- eller gravsättning skett. Lagförarbetena ger emellertid inte stöd åt ståndpunkten att det straffskydd som bestämmelsen ger rymmer skelett eller skelettdelar från en avliden person som inte är avsedda att kremeras eller gravsättas och om inte ligger i kista, grav eller annat de dödas vilorum. Inte heller rättspraxis ger stöd åt en sådan ståndpunkt. Det allmänna intresset av respekt och vördnad mot avlidna måste anses väga tyngre beträffande en död obegravd kropp eller kvarlevor i en grav än i fråga om skelettdelar som inte kan knytas till någon viss tidigare person och som inte tagits om hand eller är avsedda att tas om hand för kremering eller gravsättning.
Till detta kan läggas att den tolkning av straffbestämmelsen som åtalet ger uttryck för skulle få konsekvenser som knappast kan anses rimliga För det fall att straffskyddet tog sikte på mänskliga skelettdelar i alla situationer skulle det, på grund av bestämmelsernas beskrivning av de brottsliga handlingarna, t.ex. innebära att den som under många år förvarar en skelettdel kan göra det utan att brott mot griftefrid föreligger, men att denne begår sådan brott när han eller hon senare flyttar skelettdelen till annan plats.. En obehörig förvaring, som inte utgör en skymflig behandling, är ju till skillnad mot ett obehörigt förflyttande inte en straffbar gärning enligt bestämmelsen. En annan tveksam följd av nämnda tolkning skulle vara att straffskyddet blir närmast obegränsat i tiden och oberoende av hur skelettet eller skelettdelen behandlats i det föregående, t .ex. om det, som i detta fall, varit föremål för en omsättning. Först när skelettdelen är att se som ett fornfynd eller del av ett fornminne och omfattas av bestämmelser i lagen (1988:950) om kulturminnen m.m. skulle straffskyddet enligt bestämmelsen om brott mot griftefrid upphöra.
Sammantaget gör hovrätten bedömningen att straffskyddet i 16 kap. 10 § i brottsbalken inte omfattar skelett eller skelettdelar från avliden person som inte är avsedda att kremeras eller gravsättas och som heller inte ligger i kista, grav eller annat de dödas vilorum.
För brott mot griftefrid enligt 16 kap 10 § brottsbalken döms den som obehörigen flyttar, skadar eller skymfligen behandlar lik eller avlidens aska, öppnar grav eller eljest gör skada eller ofog på kista, urna, grav eller annat de dödas vilorum eller på gravvård.
Med lik avses i allmänt språkbruk död kropp, vanligen av nyss avliden människa, och griftefrid är ett ålderdomligt och mera högtidligt uttryck för gravfrid (se t ex SAOB). Ordalydelsen i lagrummet talar därmed närmast för att skelett eller delar av skelett som inte ligger i kista, grav eller annat de dödas vilorum, och inte heller är avsett att hamna på sådan plats, inte omfatta sav straffskyddet i 16 kap.- §0 § i brottsbalken. Frågan blir då om ett skydd från sådana kvarlevor kan utläsas ur förarbetena till bestämmelsen om brott mot griftefrid.
[Historisk exposé över rättsläget från landskapslagarna till den senaste ändringen av lagen om brott mot griftefrid 1993 utelämnad]
Enligt vad som framgår av förarbetena till sistnämnda reform [från 1993] tar bestämmelsen om brott mot griftefrid sikte på att säkra ett allmänt intresse att avlidna behandlas pietetsfullt, dvs med tillbörlig respekt och vördnad (se prop. 1992/93:141 s. 43).
Av det sagda får anses följa att lagstiftarens tanke varit att bestämmelsen om brott mot griftefrid omfattar alla angrepp på en död kropp, och att straffskyddet består även sedan kvarlevorna tagits om hand för kremering eller gravsättning samt sedan urn- eller gravsättning skett. Lagförarbetena ger emellertid inte stöd åt ståndpunkten att det straffskydd som bestämmelsen ger rymmer skelett eller skelettdelar från en avliden person som inte är avsedda att kremeras eller gravsättas och om inte ligger i kista, grav eller annat de dödas vilorum. Inte heller rättspraxis ger stöd åt en sådan ståndpunkt. Det allmänna intresset av respekt och vördnad mot avlidna måste anses väga tyngre beträffande en död obegravd kropp eller kvarlevor i en grav än i fråga om skelettdelar som inte kan knytas till någon viss tidigare person och som inte tagits om hand eller är avsedda att tas om hand för kremering eller gravsättning.
Till detta kan läggas att den tolkning av straffbestämmelsen som åtalet ger uttryck för skulle få konsekvenser som knappast kan anses rimliga För det fall att straffskyddet tog sikte på mänskliga skelettdelar i alla situationer skulle det, på grund av bestämmelsernas beskrivning av de brottsliga handlingarna, t.ex. innebära att den som under många år förvarar en skelettdel kan göra det utan att brott mot griftefrid föreligger, men att denne begår sådan brott när han eller hon senare flyttar skelettdelen till annan plats.. En obehörig förvaring, som inte utgör en skymflig behandling, är ju till skillnad mot ett obehörigt förflyttande inte en straffbar gärning enligt bestämmelsen. En annan tveksam följd av nämnda tolkning skulle vara att straffskyddet blir närmast obegränsat i tiden och oberoende av hur skelettet eller skelettdelen behandlats i det föregående, t .ex. om det, som i detta fall, varit föremål för en omsättning. Först när skelettdelen är att se som ett fornfynd eller del av ett fornminne och omfattas av bestämmelser i lagen (1988:950) om kulturminnen m.m. skulle straffskyddet enligt bestämmelsen om brott mot griftefrid upphöra.
Sammantaget gör hovrätten bedömningen att straffskyddet i 16 kap. 10 § i brottsbalken inte omfattar skelett eller skelettdelar från avliden person som inte är avsedda att kremeras eller gravsättas och som heller inte ligger i kista, grav eller annat de dödas vilorum.
(Mina emfaser i de båda citerade passagerna.)
Vad som är påfallande är skillnaden i intellektuell höjd på resonemangen i de båda domarna. Winman tycker, utan att ge någon egentlig motivering, att det är glasklart redan av lagformuleringen att obegravda skelettdelar omfattas av lagen mot griftefrid. Hans slutsats vilar, vad jag begriper - han är alltså inte särskilt lysande på att motivera sina ställningstaganden - helt på att av aska efter kremering omfattas av lagen om griftefrid. Härvidlag gör han, vad jag begriper, sig skyldig till två intellektuella försummelser. Den första är att han helt bortser från begravningsaspekten. (Hela hans resonemang i domen går ju ut på att det inte är någon som helst skillnad på begreppen brott mot griftefrid och brott mot kvarlevofrid. Han kan inte se att den kremerade askan skyddas i första hand eftersom den är begravd, och befinner sig, eller ska inom kort befinna sig, i ett de dödas särskilt tillägnade vilorum. Men hans andra missgrepp är att han, vad jag kan förstå, tror att den kremerade askan är någon form av reducerat skelett. Här begår han helt enkelt ett faktafel. Askan efter kremering är kroppens oorganiska torrsubstans, och den består inte bara av kalcinerade benrester, utan också till runt 15% - runt ett halvt kilo för en genomsnittlig man - av oorganiska salter lösta i det totala kroppsvattnet, och den kremerade askan är således inte något förbränt och reducerat skelett, utan en förbränd och reducerad kropp i dess helhet.
Nästa anmärkningsvärda resonemang som Winman för är när han från sin underrättsdomarstol hejvilt skapar rätt och påstår att lagen om brott mot griftefrid i sig självklart gör all handel med skelettdelar olaglig. Inklusive, vad jag kan förstå, sådan handel som sköts av undervisningsinstitutioner. Man får en känsla av att Winman anser att sådan handel på något automagiskt sätt hamnar utanför lagen, men om man uteslutande följer hans resonemang kan det knappast vara så. Oavsett hur Winman tänker sig att det egentligen skulle fungera i forskning eller undervisning, kan jag inte förstå hans resonemanget annorlunda än att han anser att "studenten Axel", som köpt skelettdelar av HL, också skulle ha gjort sig skyldig till brott mot griftefrid - vilket Ehrenborg-Staffas uppenbarligen inte har gjort, eftersom hon inte har åtalat honom.
Karlbom börjar med att, med stöd av Svenska Akademien, påpeka att ett skelett inte i allmänspråket är något lik, och att griftefrid betyder gravfrid, och går därefter noggrant igenom rättsutvecklingen och den nuvarande lagens förarbete. Hon utgår således inte från att någonting är glasklart, utan börjar med att, som en god domare i ett kvistigt juridiskt läge ska göra, försöka utröna lagstiftarens intentioner. Hon och hennes kollegor kommer fram till att intentionen med lagen om brott mot griftefrid kan fastslås vara att skydda sådana mänskliga kvarlevor som är eller skall komma att begravas. Hon går sedan vidare och konstaterar att den tolkning som tingsrätten har gjort sig skyldig till skulle leda till orimliga konsekvenser om den tillämpades, och att den alltså dels inte tar hänsyn till rättslägets utveckling, lagens förarbeten eller dess hittillsvarande praxis, och dessutom, som lök på laxen, skulle leda till orimliga konskvenser om den bleve gällande rätt.
Det är, för att uttrycka saken milt, en rejäl sågning av tingsrättens resonemang. Den korta sammanfattningen av hovrättens resonemang, översatt till vanlig vardagssvenska, är Tingsrätten har för det första dömt åt helvete, och för det andra gjort det på ett osedvanligt korkat sätt!.