Ställ era random astronomifrågor

Solsystem syftar ju dock på vårt system.. Talar man om tillexempel Alpha Centauri systemet, så vad ska man kalla det? Stjärnsystem med tillhörande planetsystem?

Varför är rymden kall?

Den är varken kall eller varm, finns det ingen materia finns det ingen temperatur. Det finns dock materia och den som finns är väldigt kall för att atomerna inte rör sig så snabbt, men skulle man åka ut i världsrymden utan rymddräkt skulle man inte frysa eller dö av köld.

Trodde "planetsystem" refererade till exempelvis ringar och månar med Saturnus i centrum, "solsystem" då med en eller flera stjärnor i centrum?

Det beror på var du är, temperaturen på ISM (Inter-stellära mediet) varier från allt från 10 till ~10^5 K.

Men vad är det som gör att det blir -270 grader om man mäter temperaturen? Det verkar som ett naturligt tillstånd i rymden.

Du tänker nog på bakgrundsstrålningen av mikrovågor. Den har en temperatur på 2.7 grader över absoluta nollpunkten, ca -270 C. (Exakt vad som menas med temperatur i det sammanhanget överlåter jag åt andra). Men det finns andra värmekällor också av många olika slag. Temperaturer på varierar vilt i olika delar av rymden. Men jag tror det är sällsynt med temperaturer under 10:tals K.

Om jag fattat det korrekt så använder man spektroskopisk analys bara små delar av de bilder som teleskop fångar. Varför? Finns det fundamentala fysiska begränsningar eller är det bara en kostnadsfråga för de instrument man installerar på teleskopen? Kan man inte göra en spektroskopi, en fotometri, på varje foton som träffar reflektorn?

Man samlar fortfarande ljus med hela teleskopet men om man använder en tunn spalt för att göra spektroskopi så gör man det bara i en liten del av bildplanet. Spektrografen genererar inte en bild.

Det finns instrument som avbildar och gör spektroskopi samtidigt i varje pixel (eller i många delar av bilden samtidigt) men dessa är typiskt inte lika effektiva. Som alltid är det en avvägningsfråga. Vad vill man göra och vad är viktigt? Spatial eller spektral upplösning?

Så för att få fina spektrallinjer som avslöjar kemisk sammansättning så behöver man fler fotoner och ljus från större yta eller längre tid. Vill man studera t.ex. en galax så måste man alltså ställa in spektrometern på ytan som den tar upp i bilden för att få ett slags genomsnittsspektra för hela den ytan. Men varför används spalter istället för andra former av maskeringar för spektrometern? Och förlorar man någon annan information när man samlar fotoner i spektrometern istället för på kamerans pixelsensor?

Somliga bilder är färgkodade för att visa rödförskjutning, uppenbarligen över hela bilden. Är det kanske extrapolerat från mycket lägre upplösning och kan rödförkjutning mätas med färre fotoner än kemiskt avslöjande spektrallinjer?

Jag förstår inte riktigt vad du menar. Om du vill ha ett detaljerat spektrum (med hög spektral upplösning) så måste du ha fler fotoner än om du nöjer dig med en lägra upplösning. Du sprider ju fotonerna över fler våglängder och vill ha en viss signalstyrka i varje våglängd. Gör du bara fotometri (=spektroskopi med låg upplösning) har du kanske bara 2-3 våglängder som du mäter i, och du behöver inte lika stort antal fotoner.

Alltså, vad du vill mäta och ljusstyrkan på det du undersöker bestämmer vilken upplösning som är lämplig och möjlig.


Du kan använda vilken form du vill, men en spalt är väl ofta ganska bra. I ena riktningen får du den spatiala upplösningen (längs spalten) i den andra riktningen får du spektral upplösning (ljuset efter våglängd). En spektrallinje är ju inget annat är bilden av spalten! (spalt=linje). Väljer du en annan form får du ingen "linje" då får du något som motsvarar den form du har valt. Skulle du välja en kvadrat skulle varje "spektrallinje" bli en "spektralkvadrat" somcskulle överlappa varandra, vilket kanske inte är så bra...


Du måste ju fortfarande ha en "pixelsensor" (typiskt en CCD) på vilken du avbildar dina spektra. I en vanlig avbildande kamera sätter du din CCD i teleskopets fokus/bildplan och får en bild. I en spektrograf sätter du istället en spalt i teleskopets fokus/bildplan som täcker objektet du vill studera. Därefter delar du upp ljuset i spaleten efter våglängd (tänk prisma) och avbildar spalten på din CCD.

Så en CCD finns i båda fallen.


Jag har nog aldrig sett bilder som är färgkodade för att visa rödförskjutning. Är du säker på att det är bilder har sett och inte bara ett diagram? Alternativt kan det ju vara en vanlig färgbild (fotometri) där vissa galaxer är röda?!

Jag trodde att man fokuserade ljuset från en yta av synfältet till en enda spektrallinje. Men man får alltså en spektrallinje för varje pixel som CCD:n kan upplösa genom i spalten? Och resten av exponeringen är då bortkastad, man använder bara ljuset genom spalten, en liten bråkdel av linsens yta? Samtidigt behöver man längre exponeringstid för att få bra upplösning på spektrallinjerna.

Galaxers rotation verkar vara ett exempel på bilder där rödförskjutning mätts över större ytor. Eller ser man det på färgskiftningen utan behov av spektrallinjer?
http://www.jb.man.ac.uk/distance/radio/course/images/sourcesII/m33montage.jpg