Bevisa att Gud existerar [Sammanfogad tråd /Mod]

Den där frasen har jag hört irl av inbitna muslimer också, när det ska skönmålas om koranens förträfflighet.


Så tydligen är det en av abrahamismens mer välkända grepp, som de liksom utbytt i samförstånd : vi de tillfällen de lierar sig och drar halleluja-kitet för att stärka sig med we shall overcome och sådant.


Det är allt vanligare att muslimer och kristna smetar ihop sina ofärdiga argument, allt för att hålla lågan (lögnen) vid liv.

Men att orka ta ett steg och tänja hjärncellerna för större kontexter, nä då går man hellre i baklås och börjar lite taktiska utspel, då är ad hoc och no true scotsman och framförallt martyrskapets väldigt talangfulla eskapad väldigt effektsökande, många får snabbt belöning fö intagandet av offer-rollen, ingen vill ju se någon "ödmjuk" ledsen och det där med ödmjukhet, det tål att diskuteras många varv. Något falskare får man leta efter, om man frågar mig. allt handlar om girighet och man förmår inte ens inse när man är fast i en osympatisk jakt på personliga poänger, att uppnå en väldigt löjligt barnslig glans av något slag, ja ibland har jag undrat om det fattas något där inuti, för många är så omedvetna om det fjäsk som rätt snabbt kristalliserar sig där abrahamiter går igång.

Får nästan kväljningar.

Inte vet jag om det är så befängt ändå. Om man tänker utanför religionen så är det väl så att det finns två sorters människor, de som tror på dig till det är bevisat att du ljuger och de som vägrar tro på vad du säger förrän det är bevisat att du talar sanning. De senare tror först när de får bevis och då tror de ju egentligen bara på bevisen och inte alls på dig. De har ingen tilltro till dig. Men de som tror på dig utan att kräva bevis litar på dig, och det är förmodligen bara dina närmaste som gör det.

Nej, om du tänker efter så är det inte riktigt så svart/vit som det fungerar.

Säger jag till dig att jag har en katt hemma, så kan du köpa det.
Säger jag däremot till dig att jag har en drake hemma, så köper du det inte lika enkelt.

Extraordinary claims require extraordinary evidence - brukar man säga. Fundera på den lite så inser du din dikeskörning ovan.

Vad du beskriver här, kallas för utnyttjande.

Det är när man nvänder religion för att ha som verktyg att på ett mer intrikat sägtt legitimera sig, och utarbetar skicklig rågång mellan personliga socialabegär att stärka sig själv, samtidigt som man utnyttjar och tömmer andra.

Det kan också i radikalare vågligare djärvare social interaktion, blir aggressivare intensivt, och få en konfrontativ karaktär i både dialoger, och man, iaf jag känner igen det, det är ingen större konst att förstå när människor börjar tappa sin självkännedom, som tur är, så är världen fysisk.

Så det där med tillit förtroenden, det går att plocka itu relativt snabbt, men.. du har ett Belöningssystem, som är märkt/sigill och signerat och du har juridiska paketet som också varje "stil" lyder under.

Juridik i sin tur är starkt tillhörande det här, juridik gäller som jag beskriver dels för resp. stil, del mer allmänt gällande, men det är skisser, dock är det arrangerat så, att det finns samhällen där varje individ/medborgare har varsin egen tillsatt advokat/jurist/ utöver det s.k allmänna rättssystemet, utöver detta och gällande alla dem som inte har denna strukturella trygghet, så gäller offentliga rättssystemet, som aldrig fokuserar individen, utan enbart händelse, dvs ett rättssystem är tekniskt när det hanterar individ som kollektivt objekt, men som betydande person när juridiken hanterar händelse tillknutet individ. Den ene kan såras och skadas, den andre kan inte såras och skadas.

Så att inte tro eller veta, kan h med avsaknad av rättsförsvar att göra, eftersom religion och stil, så ofta går starkt individfokuserat/egoistiskt fenomen. Man förstår m.a.o inte religion/tro/gud/teosofi : det förvillas med egoismen.

Det kan när det tar osund men kraftigare form form, kallas för psykologisk krigsföring, och är enormt vinstgivande : du vet väl vad Härskarteknik är?

Jo men ju mer extraordinary dina claims är, desto större måste min tillit till dig vara för att jag ska tro utan bevis.

Ärligt talat fattar jag nästan ingenting av vad du skrev.

Om jag skulle säga att jag såg ett spöke, skulle du tro på mig om jag var din bästa vän?

what´s an extraordinary evidence?

om jag har en stor spindel som lägger ägg, skriker till dig att jag såg den, är det bevis? eller går evidensbaserade kedjan i gång?

du vet kanske inte vad du talar om, när man är högprioriterat felfokuserad på liv/död - om någon är halvdöd, så är dödsbefarelsen alltså inte att lita på? har sekterismen laganda om att det behövs 20 st att konstatera död?

Med din historik av slingrande, debattfel och semantisk akrobatik skulle jag för min del avkräva extra solid evidens före jag tror på ett ord av vad du sägar.

Nej, varför skulle jag det? För att du är min vän? Du skulle bara ha det gemensamt med alla andra miljoner påstådda spökobservatöter som inte kunnat bevisa vad de sett.

Det roliga är, att t.ex. jag faktisk har UPPLEVD sånt som kunne tolkas som spöken (+ en hel del andra anomala upplevelser), men att dessa upplevelser .... dess mer jag försökar hitta en bra tolkningsmetodologi för dom ..... ledar mig bort från metafysiska förklaringer.

Till stor del p.g.a. att dom tolkningsmetodologier som finns till förfogande är så primitivt fixerade vid efterrationalisering av predeterminerade konklusioner att man inte kan bli annat än misstänksam.

(Frånsett att flertalet av dessa tolkningsmetodologier är inkompatibla sinsemellan).

Men hur ska man tolka "spöken"? Jag har också sett "spöken". Men jag tror inte på spöken för det? Däremot har jag aldrig sett Gud men tror på Gud i alla fall.. Borde jag inte hellre tro på spöken än på Gud när jag upplevt spöken med mina egna sinnen, vilket jag aldrig gjort med Gud.. Hur kommer det sig att jag fungerar så uppenbart bakvänt?