Halland, Läkare inom psykiatrin vägrar skriva journaler

Hur som helst har jag svårt att se varför han skall behöva straffas för sin vägran att skriva journaler, som kan vara till skada för patienten. Journaler som sedan skickas vidare till myndigheter, som tycker sig ha rätt att snoka i privata hemligheter. Denne läkare tänkte kanske på sina patienters bästa.

I hans ansvar som läkare ingår att skriva journaler. Journaler är till för att vården ska vara säker. Ingen läkare kan minnas alla sina patienter och därför ökar risken för fel mångfalt om man inte skriver journaler. Vad var egentligen patientens historia? Vilka läkemedel förskrevs och i vilken dos? Patienten sade kanske att hen är svårt allergisk mot en medicin och förväntar sig att läkaren faktiskt har koll på det vid nästa konsultation.

Journaler skickas inte "till myndigheter som tycker sig ha rätt att snoka i privata hemligheter." Det är ren paranoia att tro det. Denne läkare tänkte inte på sina patienter. Hen tänkte sannolikt inte särskilt mycket alls. Beteendet är såväl straffbart som farligt för patienterna.

Jag vidhåller, att läkaren ej gjorde något fel, när han vägrade att skriva ut psykjournaler. Av egen erfarenhet vet jag att sådana journaler lätt kan hamna hos andra myndigheter i den offentliga sektorn. Ung. 2004-2005 fick jag för mig att samla dokument om min egen livshistoria. Bl.a vände jag mig till landstingsarkivet i Stockholms län och efterfrågade kopior från mina intagningar på Maria alkoholklinik i Stockholm på 1970-talet. Då fick jag beskedet att min pärm med namn och personnummer fanns. Men pärmen var tom med undantag av en skriven lapp med innehåll, att journalerna var utlånade. Vilka som lånat dem fanns ingen anteckning om. Likadant förhöll det sig med journalerna från min operation av gallblåsan år 1970. Operationen genomfördes på S.t Görans sjukhus. men om dessa journaler lämnades uppgift om att de var försvunna. Jag misstänker, att alla dessa journaler hamnade hos Stockholms energiverk, där jag vid den tiden var anställd. Försäkringskassan gjorde en utredning om mig i slutet på 1970-talet, vilket ledde till att jag så småningom fick lönebidragsanställning på en arkivmyndighet ute i på landet långt från Stockholm. På denna myndighet fann jag senare att bl. a. psykjournaler flödade in från alla håll och kanter. De var fritt tillgängliga för många som inte hade något med dem i tjänsten att göra. Mitt lönebidrag skulle omförhandlas en gång om året. Då dök min personakt med för mig känsliga uppgifter upp och genomgicks. Jag kände mig stigmatiserad.

Dock blev det en skärpning mot slutet av 90-talet, då man blev medveten om att man skulle värna integriteten. Dessutom kom det nya skärpta regler om sekretessen.

Läkaren är skyldig att följa journallagen och ska alltså föra journal. Hur ska annars "efterkommande" vårdpersoner veta vad som hänt och kunna bygga vidare på/förändra det?

Om "ej något fel" kan baseras på ditt personliga tyckande har du säkert rätt. Om det ska baseras på svensk lag samt vetenskap och beprövad erfarenhet (jo det finns sånt om journaler också) så har du fel.

Det anges i tidningsartikeln att det var 110 patienter, som han inte skrivit journaler på. Ingen av dem hade tagit skada av hans förfarande. Jag finner det dock troligt att han gjort någon form av dokumentation. Säkerligen hade han gjort anteckning om att patienterna besökt honom och infört medecinlista. Lite egendomligt är, att han eventuellt haft detta beteende i 11 år, om jag fattat rätt, utan att någon överordnad reagerat.

Jag finner det dock uppenbart, att en person i arbetsför ålder bör vara försiktig med vad han anförtror en psykiater. Även om journalen är sekretesskyddad, så kan innehållet i densamma läcka ut i form av läkarintyg eller läkarutlåtande till olika myndigheter, såsom försäkringskassa, arbetförmedling och företag som anställer folk med lönebidrag.

Själv skulle jag känna mig tryggare med en psykläkare, som inte skrev journaler. Då vet man att känsliga saker stannar mellan fyra ögon och öron. Men i så fall får man kanske vända sig till Lukasstiftelsen Deras terapeuter för inga journaler över samtal man har med dem. Kanske gör de någon anteckning om vad som avhandlats för att ha som minne till nästa session.

Jaså, du finner det, ja. Då så. Är det förresten bra om han har gjort det? Det skulle ju vara journalfritt.


Jaså du finner det, ja. Då så. Då är det väl så. Eller så har du fel och lag/vetenskap/erfarenhet rätt i att det blir säkrare med journaler.


En journal då, alltså. Men som bara innehåller så lite som just du tycker är lagom.

Det finns myndigheter som kan snoka i journalerna om de vill, t.ex. kräken på länsstyrelsen.

Det är en god läkare som tänker på sina patienters bästa som gör på det här sättet. Det ska inte vara möjligt för fega svenska myndigheter att få reda på något om någon genom att läsa hans journal.

Nu är det så att det är lag på att man ska föra journal inom sjukvården så det här är inte ett ämne för diskussion. Däremot finns det ju inga exakta krav exakt på vad journalen ska innehålla, visst, relevant information ska ju vara med och t.ex. självmordsrisksbedömningar är ju av uppenbara fall en rubrik som måste vara med i många patientmöten inom psykiatrin, men i övrigt är det ju svårt att i efterhand bevisa vad som har diskuterats. Den här stjärnan kunde ju alltså i princip ha gjort minsta möjliga och utelämnat alla känsliga detaljer om man så ville. Han kunde ju fortfarande ha fått problem på grund av undermålig journalföring, men hade då inte begått ett direkt lagbrott vilket ju naturligtvis han förtjänar sparken för eftersom ett icke dokumenterat besök i praktiken inte har hänt för nästa person som träffar patienten.

Det skulle vara intressant att få veta vad hans patienter anser om honom. Vem vet, han kanske var omtyckt.

I hans yttrande daterat 22/8 här kan man läsa följande.

Vi får hoppas du inte blir föremål för tvångsvård för då kan det vara jäkligt bra att i efterhand kunnna utläsa grunderna för detta tvångsbeslut