Nog för att bloggaren verkar förvirrad, men hon sätter faktiskt fingret på en av genusvetenskapens stora brister.
Denna gren av feminism utgår ifrån premissen att de patriarkala strukturerna existerar och att de är källan till alla möjliga former av besvär och lidande.
I likhet med många andra idésystem (religion inte minst) besvärar man sig inte med att klargöra huruvida den grundläggande problemformuleringen kan beläggas i fakta, och framför allt inte genom att använda någon vetenskapligt gångbar metod. På sin höjd samlar man statistik som styrker påståendet att kvinnor har det sämre än män på det ena eller andra sättet, för att sedan rita ett kausalsamband mellan lidandet och de patriarkala strukturerna. (jfr Richard Dawkins exempel med smältande pirater)
Detta är ett, i bästa fall, problematiskt angreppssätt. För det första går det inte att belägga något kausalsamband mellan [A] och [b] om [A] i sin tur inte går att bevisa. I så fall kan [A] vara precis vad som helst, från otur och dåligt väder till ondsinta rymdvarelser.
För det andra kan den typ av statistik som feminister presenterar på sin höjd vittna om korrelation, inte kausalitet. Förekomsten av våld mot kvinnor kan t.ex. stiga i takt med arbetslöshet och alkoholism, men det betyder inte att våldet mot kvinnor beror på arbetslöshet och alkoholism. Fenomen som har uppenbara samband med varandra (hem som präglas av alkoholism och arbetslöshet präglas också i högre grad av våld) är inte nödvändigtvis beroende av varandra. För det finns väl nyktra, arbetande kvinnomisshandlare?
Nåväl, det här är de grundläggande dragen i min kritik av genusvetenskap. Genusvetare utgår helt enkelt från en "känsla" av att det är ett osynligt patriarkat som bär skulden för allt ont i världen och går därefter raskt över till att förorda allehanda kränkande inskränkningar av civila och individuella rättigheter.
För detta placerar jag genusvetenskap, i kontrast till andra mer inbjudande inriktningar av feminism, i samma fack som islamism, marxism och andra människofientliga ismer.
Denna gren av feminism utgår ifrån premissen att de patriarkala strukturerna existerar och att de är källan till alla möjliga former av besvär och lidande.
I likhet med många andra idésystem (religion inte minst) besvärar man sig inte med att klargöra huruvida den grundläggande problemformuleringen kan beläggas i fakta, och framför allt inte genom att använda någon vetenskapligt gångbar metod. På sin höjd samlar man statistik som styrker påståendet att kvinnor har det sämre än män på det ena eller andra sättet, för att sedan rita ett kausalsamband mellan lidandet och de patriarkala strukturerna. (jfr Richard Dawkins exempel med smältande pirater)
Detta är ett, i bästa fall, problematiskt angreppssätt. För det första går det inte att belägga något kausalsamband mellan [A] och [b] om [A] i sin tur inte går att bevisa. I så fall kan [A] vara precis vad som helst, från otur och dåligt väder till ondsinta rymdvarelser.
För det andra kan den typ av statistik som feminister presenterar på sin höjd vittna om korrelation, inte kausalitet. Förekomsten av våld mot kvinnor kan t.ex. stiga i takt med arbetslöshet och alkoholism, men det betyder inte att våldet mot kvinnor beror på arbetslöshet och alkoholism. Fenomen som har uppenbara samband med varandra (hem som präglas av alkoholism och arbetslöshet präglas också i högre grad av våld) är inte nödvändigtvis beroende av varandra. För det finns väl nyktra, arbetande kvinnomisshandlare?
Nåväl, det här är de grundläggande dragen i min kritik av genusvetenskap. Genusvetare utgår helt enkelt från en "känsla" av att det är ett osynligt patriarkat som bär skulden för allt ont i världen och går därefter raskt över till att förorda allehanda kränkande inskränkningar av civila och individuella rättigheter.
För detta placerar jag genusvetenskap, i kontrast till andra mer inbjudande inriktningar av feminism, i samma fack som islamism, marxism och andra människofientliga ismer.
