MOPs verkliga kameleont är Hans Holmer. Vems ärenden går han och på vems sida står han.
Han sägs stå socialdemokratin nära och ställer gärna upp som dess mörkläggare i diverse affärer. Samtidigt omger han sig med Nazinfluerade Baseballpoliser och lyckönskar gärna Carl-Gustaf Östling, en annan polis med vid den tiden kända bruna böjelser.
I hans bok om MOP "Olof Palme är skjuten" delar han ut käftsmällar till höger och vänster , både mot hög och låg. Men en som han ger ett oförbehållsamt idolporträtt är d f d kabinettsekreteraren Sverker Åström. Ganska märkligt ställningstagande av en fd SÄPO-chef då just SÅ var av SÄPO var misstänkt som Sovjet-mullvad ända sedan 50-talet. Georg Thulin och Otto Danielsson bedrev hemlig spaning på SÅ med bemyndigande från högsta ort. Hans utnämning till kabinettsekreterare stoppades så länge Riksväktarna Tage Erlander och Torsten Nilsson höll i tömmarna. Med Olof Palme Och Krister Wickman som som excellenser var det fritt fram för Sverker som nummer två i Arvfurstens palats.
Den påstådde sossen Ebbe Carlsson hade inga problem att ta denne misstänkte SÄPO-agent i sin famn. Möjligen spelade duons gemensamma sexuella läggning en liten roll medan deras förkärlek för maktens köttgrytor spelade en vida större. Något glödande patos för vanliga människors väl och ve stördes dessa två mandariner aldrig av.
För minnet kan det vara viktigt att komma ihåg att det var Carl Persson som ville ha HH till SÄPO-chef. I "polisernas krig" återger Curt Falkenstam Calles fråga till HH "Vill du ta över konkursboet?".
Nyutnämnde justitieministern Lennart Geijer var inte sen att utnämna HH och skulle inte ångra detta. Genom just HH fick LG en strid ström av skvaller om RPS-chefen Calle Persson och hans närmste män. När bordellskandalen bröt ut 1976 försökte HH intensivt att kontrollera utredningen så inte LGs horbesök skulle bli offentlig egendom.
Knappt hade HH kommit i chefsstolen innan han började intrigera mot chefen och söka stöd hos IB-bossen Birger Elmer. Men Calle Persson slog tillbaka och med hjälp av byråcheferna
Hans Wermdalen och Olle Frånstedt manövrerades HH ut.
När sedan MOP sker verkar regeringen m Ingvar Carlsson i spetsen tycka att HH är det bästa som hänt PU. Resultatet blir mordutredningsmässig katastrof.
Här dyker frågan upp igen. Vilkas ärenden gick HH? Vad drev honom? Hur fick han det mandat han fick? Vilka var hans välgörare? Hur kunde han ena stunden omge sig med nazister i nästa stund umgås med misstänkta KGB tillgångar utan att någon höjde på ögonbrynen?
Två böcker jag varmt rekommenderar är redan nämnda polisernas krig och Anders Sundelins förträffliga "Fallet Wennerström". Den senare kunde Anders Jallai ibland gott referera till då den utgör grund för hans egna artiklar om Stig Wennerström.
Han sägs stå socialdemokratin nära och ställer gärna upp som dess mörkläggare i diverse affärer. Samtidigt omger han sig med Nazinfluerade Baseballpoliser och lyckönskar gärna Carl-Gustaf Östling, en annan polis med vid den tiden kända bruna böjelser.
I hans bok om MOP "Olof Palme är skjuten" delar han ut käftsmällar till höger och vänster , både mot hög och låg. Men en som han ger ett oförbehållsamt idolporträtt är d f d kabinettsekreteraren Sverker Åström. Ganska märkligt ställningstagande av en fd SÄPO-chef då just SÅ var av SÄPO var misstänkt som Sovjet-mullvad ända sedan 50-talet. Georg Thulin och Otto Danielsson bedrev hemlig spaning på SÅ med bemyndigande från högsta ort. Hans utnämning till kabinettsekreterare stoppades så länge Riksväktarna Tage Erlander och Torsten Nilsson höll i tömmarna. Med Olof Palme Och Krister Wickman som som excellenser var det fritt fram för Sverker som nummer två i Arvfurstens palats.
Den påstådde sossen Ebbe Carlsson hade inga problem att ta denne misstänkte SÄPO-agent i sin famn. Möjligen spelade duons gemensamma sexuella läggning en liten roll medan deras förkärlek för maktens köttgrytor spelade en vida större. Något glödande patos för vanliga människors väl och ve stördes dessa två mandariner aldrig av.
För minnet kan det vara viktigt att komma ihåg att det var Carl Persson som ville ha HH till SÄPO-chef. I "polisernas krig" återger Curt Falkenstam Calles fråga till HH "Vill du ta över konkursboet?".
Nyutnämnde justitieministern Lennart Geijer var inte sen att utnämna HH och skulle inte ångra detta. Genom just HH fick LG en strid ström av skvaller om RPS-chefen Calle Persson och hans närmste män. När bordellskandalen bröt ut 1976 försökte HH intensivt att kontrollera utredningen så inte LGs horbesök skulle bli offentlig egendom.
Knappt hade HH kommit i chefsstolen innan han började intrigera mot chefen och söka stöd hos IB-bossen Birger Elmer. Men Calle Persson slog tillbaka och med hjälp av byråcheferna
Hans Wermdalen och Olle Frånstedt manövrerades HH ut.
När sedan MOP sker verkar regeringen m Ingvar Carlsson i spetsen tycka att HH är det bästa som hänt PU. Resultatet blir mordutredningsmässig katastrof.
Här dyker frågan upp igen. Vilkas ärenden gick HH? Vad drev honom? Hur fick han det mandat han fick? Vilka var hans välgörare? Hur kunde han ena stunden omge sig med nazister i nästa stund umgås med misstänkta KGB tillgångar utan att någon höjde på ögonbrynen?
Två böcker jag varmt rekommenderar är redan nämnda polisernas krig och Anders Sundelins förträffliga "Fallet Wennerström". Den senare kunde Anders Jallai ibland gott referera till då den utgör grund för hans egna artiklar om Stig Wennerström.
