Citat:
Ursprungligen postat av
Berl
Någon som har någon ide =) ?
(hur mycket kortare straff kan man få om man anmäler sig själv till polisen när de med stor sannolikhet inte hade hittat mig)
"I mål om rån med ett straffvärdet motsvarande två års fängelse har beaktats att den tilltalade frivilligt angett sig vilket medfört att straffet bestämts till ett års fängelse." RH 2012:51 (
https://lagen.nu/dom/rh/2012:51)
"Någon tidigare brottslighet av betydelse för påföljdsbestämningen har J.H. inte gjort sig skyldig till. Brottsligheten är emellertid av sådan art att normalt mycket starka skäl talar för fängelse. Även om också vid bedömningen av betydelsen av brottslighetens art de tidigare angivna omständigheterna enligt 29 kap. 5 § brottsbalken ska beaktas har dessa ensamt knappast den tyngd att de förmår väga upp den presumtion för fängelse som brottslighetens art medför. En prövning enligt 30 kap. 4 § brottsbalken leder alltså till att det finns skäl för fängelse. För att en sådan påföljd ska kunna undvikas krävs därmed särskilda skäl."RH 2007:77 (
https://lagen.nu/dom/rh/2007:77)
"Hovrätten finner att straffvärdet med hänsyn tagen till N.W:s problematik bör anses ligga något under tre års fängelse. Andra förmildrande omständigheter
Vid sidan av gärningens straffvärde finns ett antal andra faktorer som ska vägas in i straffmätningen. En sådan omständighet som ska beaktas i förmildrande riktning är om den tilltalade frivilligt angett sig.
I målet har framkommit att N.W. den 26 maj 2011, alltså sex dagar efter händelsen, berättade om gärningen i samtal med sin terapeut. Terapeuten informerade om sin anmälningsskyldighet och uppmanade N.W. att själv anmäla händelsen, annars skulle terapeuten göra det. N.W. ringde då, medan han fortfarande befann sig hos terapeuten, själv till polisen. Åklagaren har anfört att terapeuten hade skyldighet att anmäla händelsen om inte N.W. själv gjorde det och att angivelsen därför inte kan anses ha skett frivilligt. Hovrätten finner dock att denna omständighet inte bör påverka bedömningen då uppgifterna ändå lämnats av N.W. själv utan att han var misstänkt för något brott. N.W. har vidare efter anmälningstillfället medverkat i utredningen och lämnat sådana uppgifter som har varit nödvändiga för att han skulle kunna åtalas och fällas till ansvar. Innan N.W. anmälde sig själv fanns endast en mycket vag misstanke om att C.E:s skada orsakats på något annat sätt än genom en olyckshändelse. Det framstår som ytterst osannolikt att brottet skulle ha klarats upp om inte N.W. anmält sig själv. Hovrätten finner därför att det ska beaktas som en förmildrande omständighet att N.W. frivilligt angett sig.
Högsta domstolen uttalade i rättsfallet NJA 2009 s. 599 att det förhållandet att en person frivilligt angett sig själv motiverar en avsevärd reducering av straffet. Hovrätten anser att motsvarande bör gälla i det nu aktuella fallet. Vid en samlad bedömning av omständigheterna finner hovrätten därför att N.W. bör ådömas ett fängelsestraff om två år. Det kan däremot inte komma ifråga att bestämma påföljden till något annat än fängelse." RH 2011:64 (
https://lagen.nu/dom/rh/2011:64)
"Att D.L. frivilligt angett sig själv motiverar i sig en avsevärd reducering av straffet. Till detta ska läggas de omfattande personliga konsekvenserna, som bör medföra en lika betydande strafflindring. Viss hänsyn bör även tas till att han sedan september 2008 varit underkastad reseförbud (jfr NJA 1983 s. 163 och NJA 2003 s. 414).
Sammantaget är omständigheterna sådana att det får anses föreligga särskilda skäl att döma till ett lindrigare straff än vad som är föreskrivet för brottet (29 kap. 5 § andra stycket).
Det saknas klara hållpunkter för hur kraftigt genomslag som olika omständigheter ska få vid straffmätningen och det måste till sist bli fråga om en samlad bedömning i det enskilda fallet.
I D.L:s fall är utgångspunkten ett straffvärde på sju år. Vid en samlad bedömning av föreliggande billighetsskäl finns det anledning att göra en kraftig straffreducering. Det saknas dock skäl att sätta straffet lägre än hovrätten gjort. D.L:s fängelsestraff ska därför bestämmas till tre år.
Det saknas därmed förutsättningar att välja en lindrigare påföljd än fängelse." NJA 2009 s. 599 (
https://lagen.nu/dom/nja/2009s599)