Erbjudande eller Ärbjudande?

Det är faktiskt skitsvårt att förstå att "TOPIC!TOPIC!" betyder: Hur uttalar du ordet erbjudande?

När jag nu vet detta kan jag meddela att jag inte är helt konsekvent med mitt uttal. Det blir både {erbjudande} och {ärbjudande} för min del.

Är det bara jag i hela Sverige som uttalar "erbjudande" just "erbjudande"? överallt när jag hört folk som sagt ordet på typ reklam eller liknande så har jag aldrig hört att det uttalas med "E".. kan aldrig minnas att jag nånsin hört det..

Hur kommer detta sig?

Sök och du skall finna. Det finns flera trådar där detta diskuterats redan.

Jag uttalar det också med E.

Fast jag har tänkt en hel del på det här.

Folk säger också Ärkänna istället för Erkänna och Äuropa istället för Europa.

"Systäm" är också en avvikelse från det normala som man kan reta upp sig på.

Också?

Minnens Falstaff Fakir: – I Paris’ förnäma salar, värsta buse franska talar.

Ref http://fr.wiktionary.org/wiki/système ... système /sis.tɛm/ masculin

Ska vi behöva lägga till F för frankofil i den där långa harangen av fullt normala, där diskofiler och anglofiler redan bokat D respektive A?

Ordet »erkänna« uttalas helt normalt med inledande e- eller ä-ljud.

robert gustavsson skätch i ämnät:

http://www.youtube.com/watch?v=5id65ITIVxs

Känns som att det är något som är vanligt mest i Stockholms-området.
Ord med ä uttalas med e (räka = reka, äta = eta) och tvärtom (Erkänna = Ärkänna t ex.).

Det är säkert svårare att förklara men det är bara en gissning, sen att det är mycket i media är kanske att folk lär sig att prata med den dialekten i TV för att den är "ren" (förlåt, rän ) och lätt att förstå?

Skyll på alla Per.

Vänta lite nu. Stockholmskan fungerar ju inte så att man byter ut "ä" mot "e", eller? Det är ju inte samma personer som säger "reka" som säger "ärkänna".

Nu kommer ingen läsa det här och nästa inlägg kommer vara typ "nåt annat som är jätte jobbigt är folk som säger IJENKLIEN när dom menar EGENTLIGEN", men så här är det.

Prefixet er- är ett medeltida lån från tyskan, precis som exempelvis be- (beslut) och för- (förklara). Det stava(de)s på tyska er-, varifrån svenskan har fått sin identiska stavning, men låter (lät) mer som är-. Man lånade därför in ord som erfara och erbjuda med uttalet är, eftersom det var så de tyska orden lät. Sen råkade man stava det med bokstaven <e>.

Att många idag säger er- beror på att de har influerats av skriftbilden; det ursprungliga uttalet är är-. Det har alltså i princip ingenting med dialekt att göra.

Ska man vara petig, så ligger tyska e ungefär mittemellan svenska e och svenska ä.