Den stora kusliga tråden om skräckfilmer

A serbian film, blev förbjuden Spanien, Australien, Nya Zeeland, Malaysia, Brasilien och Signapore. Norge valde även att vägra sälja eller låta butiker hyra ut filmen, dock ej förbjuden där.

Otroligt löjligt om du frågar mig med att förbjuda filmer som ej bryter mot några lagar, speciellt nuförtiden när man ändå kan få tag på filmen via internet, inte direkt så att det kommer stoppa folk att se den, snarare tvärtom. Här i Norge där jag bor så laddade ju alla jag känner ner filmen bara för att norska staten stoppade butiker och bolag från att sälja den. Undrar om de känner att de åstadkom något där egentligen. Men sen så har de ju även 18-gräns på filmer som ej är porrfilmer också, så något står ju inte riktigt rätt till i det där landet vad det gäller film i vart fall.

Höll på att garva ihjäl mig när jag fick höra från en praktikant på mitt gamla jobb inte fick gå och se Django Unchained på bio när han var 16. Dummaste jag hört måste jag säga.

Ser fram emot ditt omdöme, även om jag har känslan att filmen inte är särskilt bra.

Så var man hemma igen. The Conjuring har mottagits med öppna armar av de flesta och har fått nästan uteslutande bra betyg. Förtjänar den det? Ja, bitvis.

Filmen i sig är bra på många sätt. Skådespelarna gör ett bra jobb, effekterna är välgjorda och storyn är intressant. Tyvärr förlitar sig Wan på lite för mycket jump scares och man känner verkligen på sig när dom kommer. Trots det satt jag på spänn i biografen och hoppade till vid många tillfällen. Jag skulle tipsa alla om att inte se trailern innan om man nu inte gjort det, då detta förstör en del av de mer kusliga ögonblicken i filmen.

Det jag tyckte absolut bäst om i filmen var att man slapp karaktärer som försökte förklara bort vad som hände i huset. Direkt från början var alla karaktärer i princip ense om att det spökas. Man ödslade ingen tid på jobbiga Dana Scully-karaktärer.

Tyvärr hinner jag inte skriva allt för mycket just nu men jag tycker absolut att det är en film att rekommendera. Den är bättre än Insidiousoch Sinister, men inte lika bra som The Woman in Black som är de nya amerikanska skräckfilmer jag sett de senaste året som lämnat ett avtryck på mig.

Mina intryck angående slutet lägger jag i en spoiler även om jag absolut inte kommer avslöja vad som händer.


Jag hade givit den en stark 6/10 på IMDb. Ska bli intressant att se vad dom gör med uppföljaren.

EDIT: Glömde nämna att filmen genast blev lite kusligare när jag såg att huset det utspelar sig i endast ligger 20 minuter med bil från där jag bor.

Tack så mycket, den ska jag kolla in som plåster på såren


Jag ska försöka komma ihåg FFF-film. Eller kanske man rent av ska kalla det FFFF?


Bra liten recension, jag ser fram emot att få se den själv.

Med uppföljare menar du Insidious 2 då eller vet man så här tidigt att det kommer en uppföljare till Conjuring? Jag brukar vara lite skeptisk när det planeras mer än en film från start då det ofta leder till att den första filmen känns som att den inte har ett riktigt slut.

Jag hade glömt bort att Wheatley kommit med en ny film. Kill list var magnifik, Sightseers annorlunda och absolut sevärd; jag ser fram emot att se mer av honom och ska försöka finna orken till att se denna, kanske redan under dagen. Tack för påminnelsen, StonedSwede.

Okej, ska bli intressant att se! Man får tacka för det utlåtandet!

Så såg jag precis A field in England. Tänker inte försöka betygsätta den, dels för att jag inte förstår den och dels för att den inte är en skräckfilm, om än något surrealistisk obehaglig på sina ställen. Tält-scenen StonedSwede pratar om berörde mig inte alls. Mycket besviken.

Filmen överlag är fullkomligt osammanhängande, en arthouse-film för "cineaster" att leta referenser i på sin höjd. IMDb-forumet haglar av namedropping; Samuel Becketts I väntan på Godot, Onibaba, Leone, Tarkovskys Stalker... Verkligen inte en film för mig, även om jag fann den första halvtimmen underhållande på grund av dess dialogdrivna humor men sedan eskalerar historian till en oförståelig svamptripp fylld av religiösa undertoner, omotiverade bitar av våld och en djävulsarketyp som inte fyller någon större roll än att filmen behöver en antagonist då den saknar egentlig handling. Vad som är psykadelia och vad som är verklighet går ej att avgöra, precis som regissörens syfte. Vad vill Wheatley förmedla?

Det finns några plus; goda skådespelarinsatser, välgjorda kostymer och ett soundtrack värdigt en bättre film. På något sätt förs tankarna till Refns Valhalla rising. Precis som då sitter jag här och funderar på vad poängen är? En regissörs onanisession. Kanske är jag för obevandrad; någon student av filmvetenskap eller filmhistoria är jag inte. Vad jag kan göra är att rekommendera alla att hoppa över denna. Stor besvikelse. Kanske kan jag uppskatta den mer efter lite efterforskning och externa tolkningar men förmodligen inte.

Tack. Detta var spiken i kistan för mig och jag har nu bestämt mig för att inte se den. Jag har hört mestadels dålig kritik om den och dessutom är den svartvit, något som jag har ganska svårt för om det inte är nödvändigt (filmen gjordes innan färgfilmen kom).

Tycker du inte att moderna filmskapare ska använda sig av svartvitt foto? Du får hemskt gärna vidareutveckla vad du menar med att du har ganska svårt för det "om det inte är nödvändigt".

Tack! Med uppföljare menar jag till The Conjuring.

Följande finns att läsa på filmens Wikipediasida. "In June 2013, it was reported that New Line Cinema was already developing a sequel. Both Vera Farmiga and Patrick Wilson are signed on to reprise their roles for an additional film."

Jag håller nog med Moffin här. Jag fullkomligt älskar gamla svartvita filmer från tiden då det endast fanns den möjligheten samt under tiden där man sakta men säkert började gå över till färg men kanske inte hade råd med annat än svartvitt. På något vänster känns det dock så pretentiöst när filmskapare idag använder sig av svartvitt foto. Ska man spela in en film i svartvitt tycker inte jag att man kan göra det på samma vis som om man skulle spelat in filmen i färg. Idag känns det ofta som att man spelar in en film och väl när filmen redigeras bestämmer man sig för att den ska vara svartvit. Man ser inte samma fantastiska kameraarbete där skuggor och vinklar används som i gamla filmer av exempelvis Fritz Lang. Hade dagens filmskapare kunnat hantera svartvitt så hade jag troligtvis varit helt okej med det. Behöver jag tillägga att en annan tjusning med svartvita filmer ofta är att kvalitén ofta är lite raspig vilket i mitt tycke adderar till att göra dom så fantastiska.

Nu kommer jag antagligen att bidra med det mest pretentiösa inlägget i den här trådens historia men jag tänker på filmer som Werckmeister harmóniák och Kárhozat, där Béla Tarr i modern tid levererar några av de läckraste svartvita fotona som jag har sett. Hanekes Det vita bandet är ett annat exempel, även om han medvetet ville ha ett foto som påminde om det som Sven Nykvist använde sig av när denne jobbade med Bergman. Jag ser det snarare som att vissa regissörer använder sig av svartvitt foto för att det höjer deras filmer och att det inte bara är för att de vill distansera sig som pretentiösa filmskapare.