Konflikten i Syrien

Jag har i en mailväxling flera gånger bett Anders Romelsjö att sluta missbruka och ljuga om innehållet i mina studier av syriska oppositions- och rebellgrupper. Det är trevligt när resultatet av ens undersökningar används för att fördjupa eller nyansera debatten, men det är inte fallet här. Jag vill överhuvudtaget inte förknippas med den propagandaverksamhet för diktaturen som bedrivs av Assadfamiljens nyttiga idioter i Föreningen Syriensolidaritet.

Det råder i mina ögon inget tvivel om att en mångfacetterad skara religiöst konservativa sunniislamiska grupper idag helt dominerar det väpnade motståndet på marken, och att olika typer av ideologiska islamister utgör det enskilt starkaste blocket. Det är, liksom det stora utländska inflytandet över oppositionsfraktionerna, en viktig fråga som tyvärr sopas under mattan av många av den bredare syriska oppositionens medlemmar och anhängare, inklusive, vad jag kan se, skribenterna på den här bloggen. Det är också illavarslande för landets och för hela regionens framtid, även om det är symptomatiskt för tongångarna i svensk Mellanösterndebatt.

Men jag har däremot aldrig påstått och skulle aldrig påstå att al-Qaida och ”wahhabiter” (vad nu det ska innebära) ”helt dominerar” motståndet inne i Syrien. De genuint antidemokratiska och uttryckligen salafistiska grupper som skulle kunna passa den beskrivningen motsvarar såvitt jag kan avgöra – och det kan jag naturligtvis inte med någon exakthet – snarare ungefär en tredjedel av det väpnade motståndet, om man ser till antal deltagare, även om de i vissa avseenden kan vara mer politiskt inflytelserika. Det är min bästa kvalificerade gissning just nu, men alla får väl göra sin egen. Hur djupa Anders Romelsjös insikter i frågan är framgår dock av det faktum att han år 2013 fortfarande inte kan stava till al-Qaida.

Vad FSA angår så är det en komplicerad diskussion, vars förutsättningar har förändrats en hel del sedan jag skrev om saken, men jag tvivlar på att den vore värd att föra den med någon som är så konsekvent ohederlig med citat och siffror som Anders Romelsjö.

Vad slutligen gäller den syriska revolutionen har jag inte mycket hopp om att den ska sluta med framgång för någon vid det här laget. Detta är ett inbördeskrig och låten hoppet fara. Jag stödjer alla ansträngningar att nå ett fredsavtal som räddar Syriens fortsatta existens som stat och besparar det syriska folket och de kringliggande länderna så mycket lidande som möjligt. Tyvärr tror jag inte det kommer ske på länge än.

Det om det. Nu kan ni bråka vidare, men håll mig vänligen utanför det här.