Intressant avsnitt, blir mer och mer övertygad om att de är ena riktiga korkskallar som
swimp78 uttryckte det någon gång.
Blandade reflektioner:
Det här med Sigges farfar och hans "hat" mot Bergman känns rätt typiskt. Nu verkar det ju förvisso ha rört sig om någon slags personkonflikt men det är helt uppenbart något med Bergman som är jävligt provocerande för en viss typ av män (nu tänker jag inte på Bergmans privata svineri utan hans konst). Jag är nog lite för ung för att riktigt förstå hela det här fenomenet men det verkar röra sig om någon slags avsky mot det här porösa sentimentaliserandet Bergman sysslar med. Praktik vs teori, typ. Anyway, tillbaka till podcasten. Alex motfråga när Sigge hade berättat om "hatet" var alltså ifall Sigge hade ärvt "hatet". Jag vet inte vad ni tycker men för mig är det ett väldigt konstigt sätt att se på saken, men för Alex är det uppenbarligen helt naturligt. Han ogillar ju Hasse Alfredsson exempelvis. Bra att Sigge har distans till det hela.
Men jag gillar att Alex på ett oskyldigt sätt försöker dra ut Sigge och visa upp honom som den pseudointellektuella figur han är. Om det var Posören Sigge som stod i bokhandeln bland kulturtanterna etc.
Fadäsen med Jannicke Åhlund(?) var bara pinsam, och allra mest pinsamt var att Sigge drar upp hela händelsen inför allt kulturfolk när samtalet ska handla om Knausgård och hans litteratur. Herregud, vilken självupptagenhet. Helt olidligt. Frågan i sig om personkulten var det inget fel på men att ta upp skiten med biostolen och utskällningen, jag vet inte. Pinsamt bara. Alex passar också på att håna henne i podcasten såklart för uttalet av Knausgård... De lär knappast bli inbjudna igen.
Avslutningsvis vill jag rekommendera alla att läsa
Laterna Magica av Ingmar Bergman. En av de vackraste böcker som har skrivits på svenska skulle jag tro. Jag har ingen aning om vilka litterära förebilder Bergman har men det finns något Hjalmar Söderbergskt över hans sätt att skriva. Melankolin vandrar liksom mellan orden och raderna för att prata siggiska.