Citat:
Ursprungligen postat av
sparassis
Jag tycker att kombinationen svenskt uttal och engelsk betydelse är värre. Det är ju det som är anglicismen, och som på sikt skulle kunna etablera sig "på riktigt" i det svenska språket. Engelska ord som random som uttalas på engelska även när de används i svenska meningar är ju så uppenbart engelska att de aldrig skulle kunna uppfattas som "korrekt" svenska.
Hur engelskt måste r-ljudet i “random” uttalas för att ordet ska gå fritt från misstanke om anglicism?
Hur bedömer man ord som på engelska uttalas med tonande s (z-ljud) men i svenska inlån uttalas med ett otonat väsande (s-ljud)? Är det då frågan om en förhatlig anglicism eftersom det är så uppenbart oengelskt att det aldrig skulle kunna uppfattas som ett "korrekt" engelskt inlån?
Hur är det med »Friends Arena«? En anglicism och étt inlån om man på svenska säger {fränds ari:na}? An arena är förresten en romansk skådebana med sand på och fränden är gammelgermansk.
Typiskt Ockham och Russel, dom är aldrig här där man bäst behöver dom.
Hur markerar man genom betoning och uttal att “offensiv” är ett engelskt inlån i följande exempel, inte svenska »offensiv«? I skrift kan det göras övertydligt.
– Du får sluta med dina offénsive:a sarkasmer!
Förresten, ordet »sarkasm« är en hellenism, inte en anglicism. I många fall finns klyftan i engelskan själv: klyftan mellan den klassiska betydelsen och i senare tid breddade betydelser. I några fall har betydelsen av den klassiska stammen förskjutits i svenskan, och det är väl i sådana fall som konvergensen med ett nytt inlån blir problematisk. I många andra fall är konvergensen ett faktum. Hur var det med integritet?