Citat:
Ursprungligen postat av lendryggh
.
Jag vet inte hur länge folk tänker på sina dödsrepliker, men många gånger är det nog an aning förskönade ord som forna historiker ville skulle lämnas till omvärlden. Jag tänker bl.a på Neros sista ord -
Här snackar vi om en galning som satte eld på Rom och som omotiverat ska ha attackerat folk mitt på blanka dagen. Att han själv ska ha yttrat något så djupt betvivlar jag starkt; han hade nog hyrt någon till att efterskriva honom som en nobel som hjälte krönt sin bana i enlighet med andra stora tänkare.
Nu brände aldrig Nero ner Rom. Nero var ganska skadad, milt sagt, men hans kejsarskap var inte så misslyckad som de flesta tror. Mycket av vår bild av Nero får vi från historieskrivare hos kejsardynastin efter Neros.
Som person var han en obehaglig och ganska sjuk psykisk, men han hade viss populäritet hos de undre klasserna och hans administration var inte alls lika hopplös som t. ex Caligula som han ofta buntas ihop med. Men de kan ha att göra med att han var i stort sett en marionettkejsare, de mesta under hans kejsardöme styrdes av hans morsa, Seneca och Burrus.
Ibland tycker jag lite synd om Nero, jag får känslan att han varken var skapt eller var särskilt villig att vara kejsare, utan kastades in i rollen sen tidig ålder då hans manipulativa mor ville väldigt gärna ha han på tronen och styrde mycket av hans beslut. Bara att se på hans misslyckade kostnärs/artistförsök.
Neros livshistoria bara skriker "Mommy issues".