Citat:
Ursprungligen postat av
Bogomil
Nu är det ju osannolikt, att okunskap1 förstår ett ord av kosmogoni, kosmologi, kosmisk dynamik, komplexitet, kosmiska initial-villkor och annat verklighets-relaterat som liggar utanför området hitta-på retorik, så han kommer knappast att förstå följande heller.
Men för dom som kan förstå: Egentligen kunne en 'allsmäktig skapare' (om vi tillfälligt ponerar ID) enkelt ha konstruerat grundvillkoren i den kosmiska asymmetrin (det som är anledningen till den kosmiska dynamiken, bl.a. biologisk evolution) på ett sånt sätt, att omfattningen av predation hade varit mindre och omfattningen av symbios större.
Detta skulle dock ha lett till, att 'tempoet'/dynamiken i den biologiska evolutionen hade saktad ner ... och i perspektivet av hypotesen 'Den starka antropiska principen', ledande till negativ entropi (om vi nu ponerar 'syfte') .... är konklusionen, att 'skaparen' tydligen är medvetande om bristerna i sin 'skapelse' --> entropi och därför kynisk har gynnat predation framför symbios.
Detta är det ... delvis rationella/delvis teistiska ..... svaret på teodice-frågan: 'Gud' är en klåpare med lapptäcka-lösninger på sin entropi-belastade 'skapelse'.
Ett annat svar är givetvis att 'gud' helt enkelt är en sociopatisk sadist, som har skapat kosmos som det eftersom det är trevligt för honom att betrakta all lidandet. Denna modell passar bättre på idiot-guden i GT.
Det är precis så jag ser på saken. Det är teoretiskt sett knappast en omöjlighet att en värld likt våran skulle kunna bygga på en symbios, och då pratar jag inte om Lejonkungens symbios/kretsloppbegrepp "död-jord-gräs-antilop-lejon" (i brist på bättre namn då mitt minne vagnat lite över dessa begrepp) utan att för en allsmäktig entitet borde vara möjligt att skapa en totalsymbiotiskt världs där alla organismer fungerar som hjälp till varandra och inga kommer till skada.
Som ett minimikrav så hade en allsmäktig entitet i alla fall kunnat ta bort känseln för de själslösa (eftersom endast människan uppenbarligen har en själ) djur vars enda syfte är att tillgodose oss människor på något sätt. Det känns ganska onödigt att t.ex en hjort som brutit ett ben ska halta omkring i skogen i flera dagar eller veckor tills den till sist i plågor dör av infektioner eller långsamt blir uppäten av mindre rovdjur. Den har uppenbarligen inte ens något gott att se fram emot utan är designad för oss, men för dess ofantliga lidande finns ingen tröst utan endast lidandet i sig.
Därmed kan man helt klart koppla denna frågeställning till teodicéproblemet och jag tror att teisterna får svårt att hitta några svar som kan rättfärdiga dem på detta område. Ofta får man svaret att ett liv av lidande är obefintligt jämfört med en evighet av godhet. Den stackars hjorten får dock endast uppleva ett liv av lidande, och även majoriteten av alla människor lär (enligt de flesta skrifter) antingen återfödas med dåliga förutsättningar, bara dö (vilket enligt mig är helt okej) eller leva en evighet med plågor.