Studenten

Tog studenten idag, känns skitbra och sånt, och det var såklart en oförglömlig känsla att åka på flaket. Börjar nu inse att jag aldrig mer, eller väldigt väldigt sällan, kommer få den känslan igen, känslan när hundratals personer står där och hejar på oss när vi åker förbi, känslan av gemenskap när man åker förbi ett annat flak och alla studenter börjar skrika åt varandra (happy screams of course), och det gör mig ganska deprimerad. Min fråga: Kände ni så efter studenten? Isåfall, hur länge tog det att komma över det?

Det du borde vara mest ledsen över är att du sitter hemma vid datorn kvart över tolv på din studentnatt.

OnT: Nej, människor kommer inte heja fram dig i livet. Nu är leken slut. Jag kände mig inte deprimerad, utan fortsatte vara vänner med de som jag tyckte var värda att behålla kontakten med.

Ja, jag kände samma sak nästan. Det kändes jobbigt att klassen skulle splittras. Men nu, efter 2 år, så tänker jag inte på det alls. Lita på mig, du kommer glömma bort det efter några veckor.

Inte en festprisse precis, men tycker jag har festat tillräckligt

Förstår egentligen inte vad det är att tjoa och tjimma över? Det är ju nu det verkliga (tråkiga) livet börjar. Studenten, och gymnasiet överlag, är ingenting jag överhuvudtaget har tänkt på sedan dess - det spelar en så himla liten roll i livet sedan när man har en högskoleutbildning på minst kandidatnivå eller blivit typ entreprenör.

Bli porrstjärna så kan du ju få stående ovationer eller en utrullad röd matta varje gång du bestiger bussen, köper cigg på ICA eller super i parken. Bli skinnskalle om du saknar gemenskap. Korvgrillning, viftande med flaggor, glada rop till likasinnade och dräggfulla svin utlovas. Vill du ha mer gemenskap ändå, bli fotbolshuligan, där är det 100 % skrik, 0 % tjafs. Du kommer hitta andra tillfällen att uppleva dessa känslor, men det finns en tid för allt som sker på denna jord.

Nej kändes knappast som du gjorde. Musiken var för hög, när en annan flak åkte förbi skrek vi till varandra(naturare vs humanister- jag) inte pga glädje men för att visa att vi hatade varandra. Naturare var smarta nog att stänga flaket medan vi humanister var ganska dumma och hade det öppet. Vi blev dyngblöta så naturarnas ivriga försök att spruta vattenpistol till oss kändes inte.


Det summerar ganska bra hur det kändes för mig som är ganska lugn som person.

Hahaha, förlåt men man kan verkligen se det framför sig Sjukt kul.

Lugnt. Det var helt enkelt inte för mig. Alla hoppade och dansade medan jag oroade mig för flaket så att det inte välter.

Tog inte studenten och kommer aldrig göra det heller, men jag erkänner att man blir lite smådeppig/avundsjuk ibland när man ser ens gamla klasskamraters studentbilder och bilder från jorden runt resor etc, medan man själv sitter ensam och fortfarande pluggar på gymnasienivå. Mitt eget fel mest, men det känns väldigt tråkigt bara. Får väl fira själv med ett glas mjölk eller något när komvux är över.

Kände ingen direkt glädje när jag tog studenten. Visste att jag hade flera år kvar av studier och att det var långt ifrån över. Det var dock skönt att slippa alla efterblivna lärare på gymnasiet och rent allmänt ha mer distans till skolan.

Jag kände så, trodde livet var slut typ och nästa gång man kanske kände sig så var när man gifte sig. Men har du ett jobb som börjar direkt efter och inte går hemma och deppar över att glansdagarna är slut så är det mycket lättare. Ha alltid ett mål som du strävar mot, typ som nu har du tagit studenten, det var ett mål. Jag åkte till Australien efter jag jobbat i ett halvår, det var mitt mål som jag hade sen. Tycker det är skitkul med studenten ändå, dock dagen efter min egen skulle jag på en kompis, det var ganska jobbigt och vemodigt. Nu sitter jag och lyssnar på grannens champagnefrukost i brist på annat.