Hur motbevisar evolutionsteorin Gud?

Du har gjort ett påstående. Att människokroppen är perfekt. Lev upp till bevisbördan nu. Inget goddag-yxskaft nu tack. Och att påvisa att något har en funktion är inte att bevisa att det är perfekt. En non-sequitur.

Kan du ge ett exempel på något som du tycker är dåligt konstruerat? Och på vilket sätt den är det?

Vad accepterar du för slags bevis?

Den som påstår att kroppen är dåligt konstruerat får helt enkelt bevisbördan.
Om motsatsen skulle bevisas så är kroppen inte dåligt konstruerat, eller hur?

Och den som påstår att den är perfekt konstruerad får också bevisbördan.

Det är ju ganska trivialt. Om det skulle bevisas att kroppen var perfekt, då är det ju självklart att den inte är dåligt konstruerad. Vad ville du uppnå med den meningen

btw, "konstruerat" LOL

Du missförstod meningen. Jag kan ta meningen igen.
Evolutionister påstod att tex att ögat var dåligt konstruerad. Om man motbevisar att så inte är fallet, vad kan man då säga om ögats konstruktion? Är den dåligt konstruerad? Svaret är nej. Bli inte förvånad att evolutionister använde ordet "konstruerad". Varför gjorde de det? Det kan man undra.

Förstår inte hur du kan se existens av perfektion som övermodigt, låter nästan som att du har moralväktare i huvudet som bromsar förmågan att uppfatta perfektionism eller att du inte är van att uppskatta saker eller mäniskor som perfekta, att du kanske har en inbyggd pessimism och därmed inte använder den kreativa potential som behövs för att öht förstå perfektionism, ibland är meningsfullhet och tillfredsställelse av skapande det som utgör det perfektionistiska värdet. Ibland enbart detaljer som i sig är så perfekta att enbart tillgång och användandet av dessa eller komponenter som mer eller mindre omedelbart försätta en operktionistisk sak till fulländad.

Men att skissa är ju inte samma som att uppleva skissandet, varför jag isf ser det som att du menade att vad man skapar i nuet och filar på som förväntad slags belöning, inte blir detsamma just för att tiden utgör mognad och mognad betyder förändring.

Om mn köper en god frukt som man vanligtvis älskr men konstaterar den inte vara perfekt för intagande, planerar eller skissar på hur man sk få den så perfektionistiskt god att man uppnår den fulländade upplevelsen.. då jobbar man mot bakgrund av en viss realitet, man har ätit helt perfekta frukter av det slaget man vet, på kunskapsbasis vad man har att göra med och förhållanden som krävs för att få den frukt man nu införskaffat perfekt, ändå upplever man eller konstaterar att frukten utefter allt skissande inte uppnår perfektionismens tillstånd.

Då finns faktorer som fallerar i ens skissande också, eftersom det förutsätter att du också skissar perfekt, det behöver ju finnas viss analogi, konsekvens av att inte ha det perfekta men vilja uppnå, då måste din bedömning av dt operfekta för det första vara korrekt. Har du en i grunden skev uppfattning om vad perfektionism är för dig, eller att du skissar på vaga grunder, är det ganska givet att du inte ens vet vad du skissar på. så tänker jag.

Att däremot veta, att man med säkerhet gillar det och det och det, och skissar och uppnår och sedan inte längre ser det som perfektionistiskt, kan vara ett uppvaknande om ens egna brister, man kan ha felbedömt något som perfekt men som varit nästintill perfekt när man kommit inpå det och därmed raserat sin egen grundval.

Eller att man med skissandet och uppnåendet, fokuserat på uppnående, inte på avnjutande och bevarande av det perfekta, och det är den exakta sekvensen som är förgörande.. eller som man sällan ens är medveten om.

Det kan också vara att men i och med uppnåendet, kan likställa att det du med dig själv som referens ser som perfekt, i syntesen, dvs i uppnåendet skulle vara beviset på att det inte kan vara perfektionistiskt eftersom du uppnått det, skissandet är en sak men uppnående och mötet med det perfekta är ju ett antiklimax som verkar mer ångestfyllt än perfektionistiskt, kan vara att du inte ens förstår vad som är perfektionistiskt och ja, dt är ju så klart komplext. Hela ponerandet att först skissa.. sedan uppnå.. sedan rata, är ju ett slags okunskapens uttryck. Verkar mer bygga på föreställning och de föreställningsvärldar med ingredienser som styr värdesättning och definition av perfektionism.

Men mest av allt har det med mognad/tid att göra, om varför man inte förmår uppskatta eller förstå det perfektionistiska målet, utmattning kan också vara orsak till att man som du sa : inte vill ha det. Som du svarade den andre medlemmen.

Så att uppskatta det man når, kräver en viss säkerhet i att man vet vad man vill, eller ?

Men nu sa du att människokroppen var perfekt, och inte bara 'funktionell'. När ska du påvisa detta? Och likt jag skrev för några inlägg sedan som du ignorerade. Att påvisa att något har en funktion är inte att påvisa att det är perfekt. Det är en non-sequitur.

btw När ska du lära dig?


Är du seriös nu?

Vi människor kan ju faktiskt konstruera oerhört mycket bättre optik än någon påstådd skapare någonsin har gjort. Borde innebära att vi är bättre än guden

Vad menas att en kropp är perfekt konstruerad? Har en perfekt kropp några funktioner som är värdelösa? Svaret är nej. Evolutionister påstod att blindtarmen var helt funktionslös och förklaringen var evolution. Var den verkligen funktionslös? Nej är svaret.


Japp, varför använder evolutionister ordet konstruerad när de inte tror att kroppen är konstruerad? Låter som en motsägelse, tycker du inte det?

Vem har påstått att blindtarmen är helt funktionslös? Inte jag iaf. Rudimentära organ =/= icke-funktionell. En perfekt kropp implicerar att den inte kan bli bättre. När ska du påvisa att så är fallet? Och hur många gånger ska du ignorera "Att påvisa att något har en funktion är inte att påvisa att det är perfekt. Det är en non-sequitur"



Vet du vad? Min hund är smartare än dig. Tänk efter lite, varför tror du jag fetstilade de två orden?

Är lycka ett statiskt tillstånd eller är lycka något som går att fångas i det tillstånd lyckan upplevdes, mättes eller konstaterades?

Och vad har lycka ens med rationalitet att göra, om man är lite lycklig och önskar bli lyckligare, är det då detsamma som att maximera? Då är frågan vad menas med maximering, för mig betyder det att aldrig uppnå lyckan, även när lyckan är liten men kanske stark nog att kallas lycka, det är när någon annan lägger värdering om att t.exx "nej nej, det där är väl inte lycka.." Det är ju relativt, perfektionism är också relativt.

Rationella varelser befinner sig mkt ofta i produktion av något slag, det enda rationella har att uppnå är kvantitet och penetrering, lyckovärdet för rationella i sig är inte ens viktigare (om lyckofaktorn ens finns) än produktionskapaciteten och iaf ser inte jag lycka som ekvivalent med perfektion, eftersom lycka är relativt och ej värderas som ett uppnått tillstånd där lycka brister ut, lycka är spontant, perfektion är ett uppnående i fulländning inom den kontext perfektion befinner sig i, har inget med lycka att göra.

Man kan säga att man är så lycklig och att allt är perfekt i eufori, dock är perfektion och lyckotopp inte detsamma. När lyckan dalar eller klingar av, kan man orientera sig mot det perfektionistiska och då kan det ju uppstå ny synkronism med nya lyckotoppar eller upplevelser av lycka men inte att de två är beroende av varandra.

Detta eftersom så mycket är perfekt välplanerat och enligt mätningar perfekt, men utan lyckans infinnande.