5-APDB - En kväll som gick snett... (Serotonergt syndrom/överdos) av Mr. Lightcloud

Mig själv:

Man
19 år
83 kilo (viktnedgång sedan mitt bruk av 3-MMC)
184 centimeter

Tidigare erfarenheter:

Psilocybin
Metoxetamin
2-FA
25i-NBOMe
2C-P
LSB
”Special”/(LSB-D?)
Kodein
Tramadol
AH-7921
Diazepam
Etylmorfin
Alkohol
3-HO-PCP
Zolpidem
5F-AKB48
N-Ethyl-Norketamin
3-MMC
Pyrazolam
Zopiklon
5-MAPB
Allylescaline

Tidsintervall:

02.00 → 04.30

Substanser under natten:

200 milligram 5-APDB (100 milligram rektalt, 50+50 milligram intranasalt)
Två Pyrazolam 0,5 milligram
En Imovane/Zopiklon 5 milligram

Inledning...

Jag är en ung man som är naiv, förnekar risker och stundtals förbiser hur skört livet kan vara. Det erkänner jag redan här och därför är inte denna texten på något sett publicerad i syfte för att söka tröst eller för att någon ska tycka synd om mig. Jag är väl medveten om att jag har misshandlat både min kropp och mitt psyke under en längre tid och att det förr eller senare skulle dyka upp konsekvenser. Vad jag inte förväntade mig var att de skulle bli så starka som de blev i detta fallet och absolut inte komma så omgående.

Till er som läser denna texten. Syftet och målet som jag strävar efter genom att jag lägger upp denna berättelse är för att jag vill uppmana andra som kör hårt på serotonerga substanser (eller ja, egentligen alla preparat) att ta det lugnt. Främst gäller det folk i min egen ålder som har en tendens till att tänka att ”det kan ändå inte hända mig”, vilket jag själv har och har särskilt har haft de senaste månaderna. Efter att jag upplevt hur illa det kan gå har jag börjat reflektera över vad som är viktigt i livet, hur pass illa man kan göra själv själv genom att vara vårdslös och att ingen är odödlig. Memento Mori -”Kom ihåg att du är dödlig”, var ett ordspråk jag kom att tänka på flera gånger om under rusets gång och jag insåg att jag är för ung för att dö redan.

Nu i efterhand är jag glad för att jag hade turen med mig, men bara för att jag kom ur det hela förhållandevis lindrigt betyder det inte att du, din vän eller någon på festen du befinner dig på har samma lycka med sig. Därför vill jag inflika med att mitt beslut med att inte ringa akuten var dumt och att det bör göras om man känner att det verkligen är på väg att gå åt helvete.

Nå väl, här kommer berättelsen som fick mig att stanna till och tänka över min livssituation. Jag hoppas att den uppskattas och att den kan användas i ett viktigt syfte där andra tänker efter före istället för att förstöra sitt liv. Det är trots allt inte värt att dö för en drogs skull, oavsett hur mycket man väljer att leva upp till signaturen av A-DMP jag har.

Ta hand om er mina kära vänner!

En händelse som gav mig perspektiv...

Klockan var 01.50 när jag kom hem och till psyket kände jag mig faktiskt väldigt glad och uppåt. Jag hade haft en väldigt trevlig kväll med vänner och trots att mitt 3-MMC hade tagit slut natten innan var jag pigg och kry. Natten till lördagen hade jag dragit i mig 900 milligram 3-MMC vilket i sin tur gjort att mina serotonindepåer var tämligen låga och hjärnan behövde egentligen vila.

Väl inne i huset vägde jag tankarna mot varandra. Jag hade 200 milligram 5-APDB liggandes och tänkte å ena sidan att jag kunde köra slut på det och sedan vila efter det men å andra sidan att jag borde skippa även den dosen och vila hjärnan istället eftersom att jag var medveten redan innan ruset om att det kunde gå illa. Ändock, ung, dum och naiv som jag har insett de senaste dagarna att jag har varit under de gångna veckorna, gjorde att jag trots allt stoppade i mig pulvret.

02.00

Vid drygt 02.00 administrerades 100 milligram 5-APDB rektalt och redan efter fem minuter började effekter kännas av. Det liknade svagt 3-MMC, men inte alls med samma sköna känslor. Det infann sig ett litet pirr och kroppen blev avslappnad. Mitt psykiska välbefinnande ökade och jag blev glad, kärleksfull och lycklig. Jämfört med 3-MMC var 5-APDB mer psykedelisk när det kommer till de visuella effekterna både gällande öppna och stängda ögon. När mina ögon var öppna snurrade svaga färger runt på väggarna och saker och ting andades väldigt lätt. När mina ögon sedan stängdes kunde jag se svaga fraktaler, färger och enklare materiella ting så som bilar, möbler och natur.

Någon nämnvärd eufori märktes inte av och jag kände mig ganska kall i kroppen jämfört med vanligtvis när jag tar centralstimulanta droger. Detta var ingenting jag tänkte särskilt mycket på mer än att jag frös varje gång jag gick upp ur sängen och skulle göra något. I samband med att jag steg upp för andra gången ur sängen efter att ha legat med datorn i famnen tänkte jag att jag kunde fylla på med 50 milligram. Klockan var nu runt 02.30 och en lina lades upp. Den snortades och det var ingen härlig känsla, men ändock kan jag inte säga att jag inte gillar nasalt bruk. Det är en viss charm med svedan i näsan och den äckliga smaken i gommen.

15 minuter efter påfyllningen kände jag inte av någonting och jag tänkte att jag lika gärna kunde dra de resterande 50 milligrammen jag hade för jag gick i tankarna om att 50 milligram inte var något att spara på i vilket fall. Den sista linan drogs vid 02.50. Vid 02.55 började starkare effekter smyga sig på och jag lade mig i sängen. Jag hade ett pirrande igenom varje kroppsdel och mådde överlag ganska bra. Då kom jag att tänka på att det skönaste att göra när man mår så, efter mina erfarenheter från 3-MMC åtminstone, är att ligga i sängen med musik i hörlurarna.

Sagt och gjort lade jag mig till rätta och satte igång en skön spellista med musik. De första tio minuterna kändes ganska okej men jag märkte att jag fick väldigt ont i magen och gick upp på toaletten. Väl tillbaka nere på rummet igen kände jag hur jag blev mer och mer desorienterad i huvudet även om det inte var något särskilt jämfört med många andra substanser. Det kunde bäst liknas vid en salongsberusning.

03.00

Jag lade mig i sängen återigen och satte igång spellistan med musik. Efter ungefär fem minuter började det bränna inne i huvudet på ett väldigt, väldigt obehagligt vis. Det kändes som att det stegrade till flera hundra grader inne i huvudet och ned mot nacken ända ned till övre ryggraden. Samtidigt började jag bli lätt illamående, blev mycket nedstämd och kände mig konstig i kroppen. Jag vet inte riktigt hur kroppskänslan ska kunna förklaras. Det var ungefär som när man har en aning om att något hemskt har hänt med en nära vän, familjemedlem eller motsvarande fast man inte riktigt är säkert på att det är sant.

Därefter kom jag att tänka på om det faktiskt kunde vara det omtalade serotonerga syndromet jag faktiskt upplevde. Jag började känna mig febrig och blev ganska förundrad över vad som kan hända. Jag öppnade därför ögonen och tog mobilen för att gå in på Google och söka lite på eventuella bieffekter orsakat av MDA och MDMA eftersom att 5-APDB är en analog till dessa. När jag öppnade ögonen försvann den brännande känslan i hjärnan, illamåendet avtog smått och helt plötsligt fick jag eufori i kroppen igen.

Jag provade återigen att sluta ögonen och efter 30 sekunder kom den brännande känslan i huvudet tillbaka och var nu ännu starkare. Min puls och mina hjärtslag ökade något och var högre än normal, men det var inget extremt. Jag höll mig trots detta lugn och visste med mig att panik verkligen inte bidrar till något gott.

Det var fruktansvärt. Jag måste bekänna att det var bland det värsta jag har upplevt. På snetrippar är allting psykiskt, men nu kände jag verkligen rent fysiskt att någonting var fel. Illamående, skakningar, frossa, feber, extremt brännande känsla i huvudet, hjärnan och hjärnstammen samt desorienterad och mycket försämrad koordination.

Det var så jävla obehagligt att jag inte ens vill tänka på det egentligen. Som jag beskrev här ovan så är snetrippar på psykedeliska droger trots allt bara psykiska. Man vet med sig någonstans inombords att man kommer att landa, men här var jag vid medvetande och insåg att jag faktiskt kanske inte landar denna gången. Jag kanske kommer att få en hjärnskada. Kanske kommer jag aldrig mer att känna lycka eller i värsta fall vaknar jag inte ens upp imorgon. Detta i sin tur fick mig att ligga och känna hur tårarna började fylla mina ögon och jag ville inget annat än att bara låta dessa flöda. Jag ville ha någon vid min sida som kunde hålla om mig, ha mig i min famn och säga att allting kommer att bli bra men istället låg jag där i mörkret, ensam, med en infernaliskt brännande känsla i kroppen och i huvudet. Mina händer skakade och mina ben vibrerade. Jag svettades samtidigt som jag frös och kände mig lika varm som eld. Jag kände mig ensammast i världen och hela tiden snurrade tankarna i huvudet om att jag var en fullständig jävla idiot som gjort detta mot mig själv.

Stundtals kändes det som att jag skulle dö på riktigt och jag fick en sådan sjuklig ångest att jag inte visste vad jag skulle göra. Grejen var att jag för en vecka sedan pratade med min barndomsvän om detta med designerdroger (även drogbruk överlag) då han känner till mitt bruk/missbruk och i hur stor skala det sker. Han skrev då ett meddelande på Skype som började med:


Dock var detta bara ett kort utdrag ur vår konversation, men just dessa meningarna flöt runt i mitt psyke i första handoch tanken om att "Jag kanske dör nu, eller orsakar på grund av mina vårdslösa handlingar en hjärnskada på mig själv...". Ångest som uppstod går inte att beskriva. De som säger att de mår dåligt när de bara är lite nedstämda över något vardagligt ting vet inte hur dåligt man kan må. De vet inte hur rädd man kan vara och inkapabel till att göra något när man vet med sig att man själv är helt jävla dum i huvudet och har självorsakat en sådan känsla. Jag vill inte förminska andras problem, ångest och negativa psykiska känslor, men jag vill poängtera att det oftast inte är så farligt trots allt när man är lite nere en måndagsmorgon för att man ska gå till jobbet.

Jag låg i sängen och kände hur hela hjärnan nästan friterades. Hela kroppen skakade lätt och jag hade gåshud på varenda punkt på kroppen. Händerna vibrerade och hackade. Min käke darrade och jag ville kräkas, men kunde inte få upp något. I ren panik tog jag Pyrazolam och symptomen avtog något. De var fortfarande starka men jämfört med innan då de var väldigt starka var det bättre efter Pyrazolamen. Mitt upp i allt kommer jag ihåg att jag pratade högt för mig själv med en osammanhängande röst där meningen "Fan om jag inte vaknar imorgon... Fan!" var i fokus.

När jag hade legat ytterligare en stund i sängen och låtit Pyrazolamen verka tog jag en Imovane och väntade i 15 minuter. Jag blev nu sjukt trött att jag knappt kunde hålla ögonen öppna samtidigt som jag började få en paranoid tanke om att "Helvete, tänk om Imovanen blandat med Pyrazolamen ger mig andningsdepression!" på grund av att min andning blev svagare och svagare samtidigt som hjärtat bankade i 2000 slag per sekund kändes det som. Min andning blev oerhört svag och jag tog ett andetag var tionde sekund trots min höga puls. Då och då kom jag på mig själv med att jag behövde andas, men förmodligen var detta bara paranoia efter att jag har reflekterat över det.

När det hade gått runt 25-30 minuter och Imovanen hade börjat få sin verkan på mitt huvud och min kropps symptom i stort sett helt och hållet avtagit blev jag väldigt lugn och harmonisk vilket i sin tur bidrog till att jag kunde lägga mig på sidan i sängen med avslappnande naturljud och somnade slutligen. Jag hade fortfarande en oerhörd ångest, det gjorde ont i bröstet och mina fingrar darrade lite lätt. Däremot var den brännande känslan i bakre delen av huvudet och nedåt mot ryggen borta fastän att det kändes som att hela min hjärna hade legat på en stekplatta. Det sista jag tänkte på innan jag somnade var "Jag hoppas att jag vaknar imorgon... Om jag inte gör det, må mina föräldrar förlåta mig för vad jag har gjort och låt dem veta att jag älskar dem av hela mitt hjärta. Trots att jag har levt de senaste åren så som jag har gjort hoppas jag att ni älskar mig, för jag älskar er mer än vad som kan förklaras i ord.". I samband med att jag låg och tänkte på detta tänkte jag mycket på min barndom, hur mina föräldrar skulle reagera om de hittade mig livlös i sängen och hur alla mina vänner skulle minnas mig om de hade fått reda på att jag dött av en överdos, när egentligen ingen i mitt vardagliga liv vet om att jag brukar andra substanser än alkohol och nikotin.

Återigen vill jag poängtera att detta var bland det värsta jag någonsin har upplevt och jag önskar inte ens min värsta fiende att få uppleva den dödsångesten. Det var hemskt, riktigt hemskt.

Dagen efter vaknade jag med en tomhet inom mig, men kroppen kändes förhållandevis intakt trots nattens händelser. Mina ögon var dock helt sjukt röda. Det såg ut som att någon sprayat röd färg i dem, men det försvann efter att jag hade duschat och varit uppe i 15 minuter sedan jag vaknade. Hela dagen gick ut på att äta så mycket jag kunde, ligga i soffan för att kolla på film och skriva på Flashback till och från.

Lite överblick av det hela.

För att sammanfatta samtliga effekter jag upplevde av negativ bemärkelse under rusets gång var det dessa som stod i fokus.

• Smärta och brännande känsla i hjärnan och hjärnstammen,
• Frossa,
• Feber,
• Enorma svettningar,
• Kramper/spasmer,
• Illamående,
• Desorientering,
• Dödsångest,
• Försämrad balans och koordination,
• Lättare andningssvårigheter,
• Tremor.

Just med andningen som jag beskrev tidigare i denna text var riktigt obehagligt och var efter den brännande känslan i huvudet och nedåt hjärnstammen den mest obehagliga känslan. Jag kunde känna hur mitt hjärta rusade och min puls exploderade i styrka för varje gång den slog. Trots detta kändes det som att andningen blev svagare och svagare för varje sekund. När jag låg där i sängen och tänkte på andningen tog jag ett andetag var tionde sekund och det var oerhört svaga andetag. Jag fick därför fokusera på att andas, men nu i efterhand tror jag att det inte var riktigt så illa som jag upplevde det då som jag beskrev tidigare.

Det som är min teori med andningen var att både Pyrazolamen och Imovanen gjorde mig väldigt avslappnad och där ingick andningen i avslappningen. Jag somnade ju senare och vaknade upp dagen efter, så jag kan inte ha fått riktig andningsdepression i alla fall, eller åtminstone inte i en allvarlig grad.

Nåväl, jag är en erfarenhet rikare och vet med mig att det kan gå illa. Stundtals funderade jag över att ringa akuten, men jag ville prova att självmedicinera med bensodiazepiner först och tacka fan för att det fungerade. Jag kommer i framtiden att vara oerhört mycket försiktigare i alla fall. Det är en sak som är säker!

Livet är bara ett kort ögonblick mellan två evigheter. Det gäller att ta vara på den korta stund, det korta ögonblick, som man får vara med om. En dag tar det slut och när det gör det, då gäller det att man är nöjd med vad man har åstadkommit.


Citat:
- Från någon film jag sett innan.

Eftersnack.

Det var som sagt bland det värsta jag har varit med om. Nu i efterhand insåg jag vilken tur jag har haft och att det kunde ha gått betydligt värre. Jag vill återigen inflika med att denna text inte är skriven för att någon ska tycka synd om mig, utan den är skriven för att jag vill dela med mig av en upplevelse som gick snett.

Jag beskyller vare sig substansen eller den som gav mig möjlighet till att prova substansen för vad som hände med mig, utan jag är så väl medveten om att allt ansvar låg på mig själv och mitt destruktiva sätt att se på serotonerga drogers effekt på hjärnan. I skrivande stund är jag glad för att jag lever och mår bra trots omständigheterna. Nu hoppas jag på att detta inte särskilt givande ruset ger mig några bestående men och lever på hoppet om att jag kommer att må bättre inom några dagar, veckor eller månader.

Tack för mig och ta hand om dig själv, dina medmänniskor och din framtid. Du är oavsett vad andra säger en god människa. Alla är vi goda innerst inne, vi gör bara ibland lite dåliga val som ger konsekvenser vi inte riktigt förväntat oss.

Vidare ska det anmärkas på att jag inte har fått konstaterat av en läkare att det faktiskt är serotonergt syndrom det hela handlar om, utan det kan lika gärna vara en simpel överdos eller att min kropp reagerade på ett speciellt sätt. Ändock är många av de effekter jag upplevde utmärkande för serotonergt syndrom, vilket gör att det hela lutar åt det.

Tack för mig.

Er vän,
Lightcloud

Låter verkligen inte trevligt. Bra skrivet!

Väldigt bra skrivet! Förr eller senare händer antagligen något sånt här oss alla som är inne på droger. Ta det lugnt med serotonerga droger och kör en kur 5-HTP i ett par veckor!

Ta hand om dig LightCloud!

Välskrivet som alltid LightCloud.

Tråkigt med den dåliga upplevelsen och jag hoppas på en snabb återhämtning. Försök se det som ett close call och att du faktiskt dragit lärdom av upplevelsen vilket har gett dig en insikt om hur skört livet faktiskt är.

5-HTP, som Bombasta skrev, svär vissa på att det hjälper med återhämtningen. Kom ihåg dock att 5-HTP tillsammans med SSRI (både läkemedel och andra droger) är ett säkert kort för att få seretonergt syndrom.

Bra skrivet som alltid. Shit att du fick uppleva det, kan inte ens tänka mig hur jobbigt det måste varit, shit! hoppas du återhämtar dig snabbt och mår bra i framtiden!

Intressant och bra skrivet.. du lyckas formulera dig bra och sätta ord på situationer och känslor, samt ganska insiktsfull för din ringa ålder.

Jag undrar vad chanserna är för att du kommer få fortsätta "betala" för det här framöver genom t.ex. liknande symtom/depression..?

Tyckte jag läste för nån/några veckor sen att du skulle ta det lugnt ett tag framöver, jag hoppades verkligen på att du skulle ta det lugnt då du körde ganska hårt emellanåt. Ville ju ha fler fantastiska rapporter från dig, och hoppas du repar dig så pass bra så du kommer tillbaks med fler i framtiden!

Må väl, och krya på dig

Ta det försiktigt.

Hög koncentration av 5HT1A och 5-HT2A och låg koncentration av 5HT2B ger det du upplevde (serotonergt syndrom).

5HT2B reglerar serotonin utsläppet. Understimulering av 5 HT2B leder till en icke styrd serotonin utsläpp hos antingen 5TH1A eller 5HT2A. Då tryggas till serotonergt syndromet. Det blir för mycket, så man upplever det du beskriver i din rapport.

Jag är glad att du lever, du ser allting ur ett vettigt perspektiv trots din sköra respekt för knarket även fast att du visste konsekvenser fanns. Gör dig själv en tjänst, vila ifrån droger som mdma 3mmc m.m nu ett bra tag.

Lycka till vännen!

Man kan inte alltid må som man vill.


Ja, det blir väl lätt så! Men å andra sidan, detta är konsekvenser som man är medveten om finns. Därför är jag inte förvånad över att det hände mig med tanke på att jag gick lite väl hårt på 3-MMC.

Du med vännen!


Jag bugar och bockar!

Det lustiga är att jag var lite deprimerad i måndags och tisdags. Då mådde jag inte speciellt bra. Igår var jag lite hängig under förmiddagen men sedan började det avta framåt lunch. Nu idag har jag varit ruskigt glad, fylld av energi och mått oerhört bra. Därför tror jag att det kändes värre än vad det var, men å andra sidan, det går inte veta hur farligt det hela var eftersom att jag inte besökte läkare för det.

I vilket fall mår jag riktigt bra idag och allting känns skönt! De serotonerga drogerna har jag inte rört och jag har använt bensodiazepiner för att komma till ro när jag ska sova. Jag hoppas att jag fortsätter att må så bra som jag gör nu, för det var länge sedan jag mådde så här bra lustigt nog. Då ska det ändå tilläggas att jag är helt nykter nu och har ingenting i kroppen.

Upplevelsen fick mig att stanna till och tänka vilket på så vis är bra och jag kommer att vara mer varsam i framtiden. Det är en sak som är säker!


Det är en upplevelse och en erfarenhet som jag kommer att minnas vilket jag nu i efterhand ser som positivt, även om det för stunden inte kändes särskilt bra. Det var som en fysisk snetripp om jag ska beskriva det på ett förenklat vis!

Må väl!


Jag tackar så mycket för dina fina ord! Hur bra jag egentligen är på att beskriva rus vet jag inte, men jag är ganska nöjd med de rapporter jag har uppe. Ung och dum är jag, men det beror som sagt på min ringa ålder. Jag växer väl också upp förr eller senare hoppas jag på!

Just nu känns det som att det inte skadade mig på något sätt alls, för idag mår jag bättre än på länge. Läs det jag skrev till Jusef precis ovan. Jag mår hur bra som helst nu, så det känns som att hela situationen kändes mycket värre än vad den egentligen var.


Jag också, ska erkännas.

Man lär sig bäst genom sina misstag het enkelt. Det gick bra denna gången och jag hoppas på fortsatt tur, trots att jag syndar genom att nyttja droger. Måste citera en Flashbackare här: "Men hey, det är ju kul å knarka! ".


Tror du att det hela handlade om ett faktiskt serotonergt syndrom eller var det bara en överbelastning av receptorerna? Det stör mig att inte riktigt veta ifall det var ett äkta anfall eller om det bara var symptom som liknade det. Så vitt jag vet ska ju serotonergt vara dödligt även efteråt, men jag mår hur bra som helst nu och upplever inga problem alls vare sig psykiskt eller fysiskt. Fast det kanske kommer, vad vet jag?


Ja, det var tanken men det blev inte så.

Tack för de värmande orden och jag kan inget annat än att önska dig samma välmående och glada hälsningar!


Fridens liljor!

Oj det lät inte kul. Krya!