Anglicismhatartråden (sammanfogad tråd)

Det kan ses som en inlånad fras som tjänar att försvaga de obehagliga konnotationerna till/kring/av en offentlig toalett. Wikipedia-artikeln “Public toilet” har en motsvarighet i svenska »Offentlig toalett«. Den engelska artikeln anger alla de eufemismer man kan ta till på engelska:

Public toilet ... A public toilet (also called a bathroom, restroom, latrine, comfort room, powder room, toilet room, washroom, water closet, W.C., public lavatory, lav, convenience) ...

I svenskan och IRL har vi nu SMS-toalett.

Jag stör mig på det väldigt mycket. Ofta används de i fel situationer och de tror att de är "världsvana" för att de använder uttrycken. Jag menar varför ska man säga "if you want to" i alla meningar. Alltså en tjej i min förra klass sade varje gång hon frågade någon något "if you want to", och jag undrar bara varför? Vad fyller det för funktion? Man kan ju omöjligtvis vara så pantad att man inte kan hitta en svensk motsvarighet? Obs! Hon var pursvensk och hade i övrigt ganska dåliga kunskaper i engelska så det var inte det att hon kom från en engelskspråkig familj eller så. Överallt ser man engelska där det inte behövs. T.ex. så åt jag lunch på Max idag, och beställde en "Sweet Mustard crispy kycklingsallad", jag menar vadfan? Varför ska man ta in engelska i allt? Känns bara pinsamt tycker jag...

Missförstå inte mig, jag gillar verkligen engelska och gillar att läsa litteratur på engelska och engelska har nog varit mitt favoritämne i skolan jämsides med fysik i alla år. Men den här onödiga jävla användandet av engelska i svenskan är ju bara dåligt? Fyfan.

Engelskan finns överallt och växer dag för dag. Men att endast använda detta till att utrycka en och samma sak om och om igen... Där kan jag förstå att det stör lite. Men gällande mat och menyer, där används engelskan mycket som "mode". Sen kan ju alla förstå vad som menas, även om turister kommer in för en bit mat. Ja tycker du det är för mycket engelska, så skulle du vantrivas hos oss. Här talas det 3 olika språk. Och ibland då jag ska ut och prata med bekanta, så kan jag glömma av mig och slänga in engelska mitt i allt. Då får man rätta sig själv ofta Jag är helsvensk, men känner mig nästan mer bekväm med att tala engelska. Är väl en vanesak. Min man talar punjabi, hindi, urdu, engelska och lite svenska. Jag talar svenska och engelska, kan lite spanska också. Ungarna kan främst svenska, lite engelska och några ord på punjabi. Detta kan man kalla mångkulturell familj

Jag tycker också att det går till överdrift, framför allt när t.ex. produkter och offentliga platser ska ges engelska namn. Generellt har jag dock lättare att acceptera explicita anglicismer än helt idiotiska direktöversättningar till svenska.

Dagens situation är dock inte helt olik den på 1700-talet då franskan var högstatusspråk och den på medeltiden, då tyskan dominerade. Båda dessa språk har påverkat svenskan kraftigt, så det går egentligen inte att ha för stora invändningar mot engelskans inflytande, eftersom svenskan redan tidigare har förändrats på samma sätt utan att vi tänker på det i dag. Därmed inte sagt att man måste älska alla anglicismer. Dessutom är det så att engelskan påverkas oss kraftigare i dag än vad franskan gjorde på 1700-talet, eftersom franskan då var knuten till överklassen och finkulturen. Gemene man hade knappast direktkontakt med franskan då.

När tyskan påverkade oss som mest var det i större utsträckning mannen på gatan som var involverad. Tyskan inkorporerades dock i svenskan mestadels av praktiska skäl, relaterade till den handels- och kommunikationssituation som rådde på medeltiden. Det var helt enkelt praktiskt att kunna tyska, och på så vis blandades språken och svenskan påverkades kraftigt (faktum är att lågtyskan har påverkat oss betydligt mer, och på ett djupare plan, än engelskan – hittills). I dag är det mer så att vi tar efter engelskan för att det är coolt.

Jag avskyr dessa anglicismer, jag uppfattar det som bristande respekt för svenska språket (egentligen kastar jag sten i glashus som har en engelsk fras som signatur: the-well-loved-one, det är vad mitt förnamn skulle bli om man översatte det till engelska från hebreiskan)

Och där är ordet »involverad« inte en anglicism som mången anglicismhatare kan tänkas hävda.¹ Via kyrkan, och vetenskap på Cartesius och Linnés tid, fick vi en del latin in i allmänspråket. Latinet har alltså influerat oss många vägar, nu senast via engelskan och en breddad betydelse av tekniska termer som verbet »indikera«. Svenskan avvecklade »vindöga« till förmån för »fönster« från latinet.

¹ Jämför Anglicismhatartråden

Det latinska fönstret har ju krypit in engelskan på vissa håll också, som i defenestrate.

I första hand dock just mannen på gatan, ja. Gator finns i städer, men alls inte på landet. Och idag må långt mer än hälften av landets invånare bo i städer, men på 1400-talet torde det ha varit mindre än 2%.

Med tanke på hur liten den befolkning var i de städer där den lågtyska påverkan var som starkast, är det fascinerande att effekterna blev så stora som de blev. Random bondlurk borde ha haft mycket liten kontakt med lågtyska, och random bondlurk måste ha omfattat mer än 90% av befolkningen.

Konceptet kan nog härröra från 1600-talet när latinet stod högt i kurs. Ett drama i Prag år 1618 lär ha aktualiserat utfönstring på dåtidens internationella språk.

Därmed är alltså tipset lämnat till ordboksredaktören som en proaktiv åtgärd för att förekomma en anglicism: »utfönstring« alluderar till »utmönstring«.

I sin pedagogiska nit blir Wikipedia-artikeln “defenestration” lätt komisk:

Although defenestrations can be fatal due to the height of the window through which a person is thrown or throws oneself or due to lacerations from broken glass, the act of defenestration need not carry the intent or result of death.

Så sant, särskilt inte om det är hotellets gamla tjock-TV som defenestreras, och gatan är folktom i den sena timmen.

Det visar ju bara hur liten inverkan dessa så kallade bondlurkar har haft på rikssvenskan. Tyvärr har ju det som bondlurkarna talade, de svenska dialekterna, länge varit något ofint så inte så konstigt at de nästan försvunnit. Och att de flesta nu talar regionalt färgad rikssvenska.

Gesällvandringar utövades av mannen på landsvägen, om inte mannen på gatan. Några trevliga germanismer har uppenbarligen kommit via långväga vandrande hantverkare, kanske själva ordet »gesäll«.

Terminologi kring hantverk, jordbruk, boskapsskötsel, fiske och torghandel lär ha sipprat upp från trakten av nuvarande Bremen till sydvästra Sverige, och sjöledes till Gotland och Stockholm. Orgelbyggande var inget för gemene bondlurk. Hantverkare som i historieskrivningen sägs ha varit självlärda har förvaltat ett kunnande som säkert varit omgivet med specialtermer. Sådana har bara i begränsad omfattning nått ordböckerna. I det perspektivet orgelbygge är rubanken och fogsvansen lite grovhuggna.

Korsordslösare å riksbasis fick häromdagen lära sig PEL = markering på insidan av kärl med våtvara. Det är en kognat till tyska „Pegel” som är mest känd som vattenståndsmätare i större skala.

Jag satt och funderade på defönstrering som försvenskad form (jmfr dekapitering) men ditt föreslag var kanske snäppet svenskare.