Citat:
Ursprungligen postat av Sir Dwain
Dessa specialundantag jämt.. Om man definierar snygga feminister som icke-feminister så kan man hävda att feminister inte är snygga. Men är det ärligt?
Allt grundar sig i hur vi definierar feminism. I Sverige får givetvis de tongivande feministerna företräde vad gäller att definiera feminismen, hur man än kan tycka att feminismen rent logiskt bör se ut. Det är här vi finner Winberg, Schyman, Sveland, Lundgren etc.
Jag tycker personligen att dessa personer är oärliga när de säger sig företräda feminismen men istället agerar utifrån en sjuk världsbild, men dessvärre kan inte jag råda över vilka som blir inflytelserika, eller vilken grupp människor de säger sig företräda, så det är bara att gilla läget och anpassa sig. Hade jag bott i ett land där kvinnoförtryck var ett faktum och där rörelsen hade verklighetsgrundade avsikter och mål så hade jag utan att tvekat kallat mig feminist, men så är inte fallet i Sverige.
I Sverige bör man ställa sig kritisk till feminism, eftersom ett stöd till feminismen direkt innebär stöd till dessa radikala marxistiska krafter.
Jag har viss förståelse för att en del väljer att kalla sig feminister dessa sjuka människor till trots - man vill inte låta dem definiera hur feminismen ser ut. Däremot finner jag tankesättet aningen naivt. Det är dessa människor som definierar feminismen, och de står i stort sett helt oemottalade eftersom de genom sin makt dessutom fått det moraliska tolkningsföreträdet. Varför inte bara acceptera att Schyman är alfahonan i feminismrörelsen, och att det är hennes åsikter som i stort får definiera vad som är feminism istället för att desperat klänga sig fast vid uttrycket och med gråten i halsen proklamera att "det där inte alls är feminism" så fort det hettar till?
+ ett jobb, så detta är något jag inte borde bry mig om egentligen. Varför får jag en sorts instinkt att försvara "min grupp" trots att jag inte känner en jävel här?
Ni kritiker borde ge det en chans!