Är inte livet väldigt sorgligt?

Sitter här i mörkret och försöker att lägga färdigt mitt livspussel, blickar både bakåt och framåt och slogs av hur sanslöst sorgligt livet egentligen är.
Vi människor har inte valt att finnas till, och vi försöker (majoriteten) göra det bästa av den uppkomna situationen. Med blandat resultat, ska tilläggas.

Detta är något som jag finner vackert, ett hårt arbetande kollektiv där man tänker på varandra.

Men är inte konstruktionen livet, väldigt sorgligt? Att mot sin kännedom sättas till denna inte sällan kalla plats, och om inget oförutsett inträffar får varje individ mellan 70-100 år att leva här.
Åren går fort. Barndom blir till ungdom, ungdom blir till vuxenliv. Vuxenliv blir till pensionär. Pensionär dör, och allt är över och kommer aldrig att hända igen. Allt man gjort, allt man skapat, allt man tänkt, slut på allt. Samtidigt föds det tusentals nya i samma ögonblick som går samma öde till mötes.

Tiden är för knapp för att göra någon större skillnad, och kunskapen där ute är för stor för att ens en bråkdel ska hinna tillgodogöras. Konkurrensen är stor, och fler människor blir vi.

Vi föds till ett geografiskt område som vi inte heller bestämmer över. Förmodligen hade vi haft ett mycket bättre liv på någon annan plats på den här jorden, en plats vi med största sannolikhet inte kommer att få se. Tiden är för knapp för att just ens egen soulmate, eller perfekta partner, någonsin ska hinna hittas.

Situationer blir till minnen, minnen som sakta förtvinar, för att slutligen försvinna helt.

Alla de här lyckliga dagarna, vad spelar det idag för roll. Idag mår jag skit, och är djupt försjunken i ett melankoliskt filosofistadium som jag inte vill lämna.
Jag irriterar mig på att vardagen är så osexig, och att helgerna är ännu osexigare.
Jag vill något mer än detta, jag vet bara inte vad.

Någon som varit inne i samma tankespår?

Jo, livet är jävligt sorligt. Det går inte att komma ifrån oavsett hur du försöker, du kan försöka göra det bästa av ditt liv för att sedan hoppas att du somnar in när du blir gammal, istället för att dö av någon sjukdom eller liknande.

Jo så är det väl min kamrat. Det borde vara så här egentligen:

"The most unfair thing about life is the way it ends. I mean, life is tough, it takes up a lot of your time. What do you get at the end of it? Death!

I think the life cycle is all backwards...

You should die first, get that out of the way.

Then go and live in an old age home. Wait until you get kicked out for being too healthy, go collect your pension.

When you start work, collect a gold watch on your first day. You work for 40 years until your young enough to enjoy your retirement.

You drink alcohol, you party and get ready for school.

You go to primary school, you become a kid, you play, you have no responsibilities, you become a little baby.

You go back and spend your last 9 months floating with luxuries like central heating, a spa, room service on tap, then you finish of with an orgasm!!

Amen!"

Hade hoppats på att livet var något 'större' än vad det faktiskt var. Börjar inse den bittra sanningen.
Vet inte om det är jag som lider av depression, eller om hela min stad och omgivning lider av en kollektiv depression. Fan, vad dystert & grått allt känns.

Jag började känna att livet var rätt sorligt när jag gick i gymnasiet, även fast jag hade turen att vara en av de få att ha flickvän, om man nu ska säga att det är tur... Rättare sagt jag hade oturen att jag hade en flickvän i gymnasiet för hon förstörde mer för mig än vad hon hjälpte.

Visst kan man vara filosofisk och spåra ur rejält med tankarna. Jag själv är nihilist t.ex. Men du måste ändå inse fakta att du är människa. Tänk positivt och spendera ditt liv till att göra saker som du blir lycklig av. Viktigast av allt, sprid posivitet. Lyssna på vad lil b har att säga dig.

http://www.youtube.com/watch?v=Nwkg4Qa_-bg

Protect lil b.

Jo, det är sorgligt. Men så länge som du inte reflekterar över det så är det inte sorgligt. Och det är sorgligt. Rent undermedvetet då alltså. Nej, gråta löser inte allt för många problem. Är bättre att försöka vara rationell, tyvärr så finns det miljontals irrationella människor i världen. De är värda mindre än koskit, och förtjänar verbal stryk.

Det finns en mening med att livet är tufft och "tråkigt" för det mesta,människans strävan och utveckling och visioner/drömmar till en bättre värld och ett bättre liv är en förutsättning för vår arts överlevnad. men jag kan hålla med om att livet och att bli vuxen var inte riktigt så som jag trodde det skulle vara när jag var liten.

Det är just det. Man skall inte tro det, man skall känna det. Det svåra är just det, att anamma känslan.

Ja visst är livet sorgligt, men det är också vackert, hemskt, tråkigt, spännande och glädjerikt.

Om du inte visste vad sorg var så kunde du inte heller uppleva glädje. Utan mörker finns inget ljus, utan död finns inget liv.

Visst blir det sorgligt om du försöker bevara det som oundvikligen är temporärt. Inget i livet varar för evigt, inte ens minnena. Så släpp det förflutna och lev i nuet. Det är här magin finns.

För att existensen skall vara meningsfull så måste den förnya sig med jämna mellanrum. Nya liv med nya syften och äventyr, kärlek och sorg.

Det här känns som ett återkommande logiskt felslut. Givetvis kan man vara lycklig konstant.

Sorgligt men fascinerande. Det är fascinerande att massa atomer har gått ihop till en stor klump som sitter och tänker att sin existens är sorglig. Ändå..