Konflikten i Syrien

Ett av de absolut viktigaste dokumenten när det gäller händelseutvecklingen i Mellanöstern och särskilt Syrien efter den senaste tidens händelseutveckling är The Zionist Plan for the Middle East publicerat 1982 från Oded Yinons A Strategy for Israel in the Nineteen Eighties i engelsk översättning från hebreiska av Israel Shahak och publicerat av Association of Arab-American University Graduates, Inc. Belmont, Massachusetts. Då dokumentet består av hela nitton sidor återges här bara publicistens not och översättarens slutsatser.

Publisher's Note
1
The Association of Arab-American University Graduates finds it compelling to inaugurate its new publication series, Special Documents, with Oded Yinon's article which appeared in Kivunim (Directions), the journal of the Department of Information of the World Zionist Organization. Oded Yinon is an Israeli journalist and was formerly attached to the Foreign Ministry of Israel. To our knowledge, this document is the most explicit, detailed and unambiguous statement to date of the Zionist strategy in the Middle East. Furthermore, it stands as an accurate representation of the "vision" for the entire Middle East of the presently ruling Zionist regime of Begin, Sharon and Eitan. Its importance, hence, lies not in its historical value but in the nightmare which it presents.
2
The plan operates on two essential premises. To survive, Israel must 1) become an imperial regional power, and 2) must effect the division of the whole area into small states by the dissolution of all existing Arab states. Small here will depend on the ethnic or sectarian composition of each state. Consequently, the Zionist hope is that sectarian-based states become Israel's satellites and, ironically, its source of moral legitimation.
3
This is not a new idea, nor does it surface for the first time in Zionist strategic thinking. Indeed, fragmenting all Arab states into smaller units has been a recurrent theme. This theme has been documented on a very modest scale in the AAUG publication, Israel's Sacred Terrorism (1980), by Livia Rokach. Based on the memoirs of Moshe Sharett, former Prime Minister of Israel, Rokach's study documents, in convincing detail, the Zionist plan as it applies to Lebanon and as it was prepared in the mid-fifties.
4
The first massive Israeli invasion of Lebanon in 1978 bore this plan out to the minutest detail. The second and more barbaric and encompassing Israeli invasion of Lebanon on June 6, 1982, aims to effect certain parts of this plan which hopes to see not only Lebanon, but Syria and Jordan as well, in fragments. This ought to make mockery of Israeli public claims regarding their desire for a strong and independent Lebanese central government. More accurately, they want a Lebanese central government that sanctions their regional imperialist designs by signing a peace treaty with them. They also seek acquiescence in their designs by the Syrian, Iraqi, Jordanian and other Arab governments as well as by the Palestinian people. What they want and what they are planning for is not an Arab world, but a world of Arab fragments that is ready to succumb to Israeli hegemony. Hence, Oded Yinon in his essay, "A Strategy for Israel in the 1980's," talks about "far-reaching opportunities for the first time since 1967" that are created by the "very stormy situation [that] surrounds Israel."
5
The Zionist policy of displacing the Palestinians from Palestine is very much an active policy, but is pursued more forcefully in times of contlict, such as in the 1947-1948 war and in the 1967 war. An appendix entitled "Israel Talks of a New Exodus" is included in this publication to demonstrate past Zionist dispersals of Palestinians from their homeland and to show, besides the main Zionist document we present, other Zionist planning for the de-Palestinization of Palestine.
6
It is clear from the Kivunim document, published in February, 1982, that the "far-reaching opportunities" of which Zionist strategists have been thinking are the same "opportunities" of which they are trying to convince the world and which they claim were generated by their June, 1982 invasion. It is also clear that the Palestinians were never the sole target of Zionist plans, but the priority target since their viable and independent presence as a people negates the essence of the Zionist state. Every Arab state, however, especially those with cohesive and clear nationalist directions, is a real target sooner or later.
7
Contrasted with the detailed and unambiguous Zionist strategy elucidated in this document, Arab and Palestinian strategy, unfortunately, suffers from ambiguity and incoherence. There is no indication that Arab strategists have internalized the Zionist plan in its full ramifications. Instead, they react with incredulity and shock whenever a new stage of it unfolds. This is apparent in Arab reaction, albeit muted, to the Israeli siege of Beirut. The sad fact is that as long as the Zionist strategy for the Middle East is not taken seriously Arab reaction to any future siege of other Arab capitals will be the same.

Khalil Nakhleh July 23, 1982

Conclusion
1
Three important points have to be clarified in order to be able to understand the significant possibilities of realization of this Zionist plan for the Middle East, and also why it had to be published.
2
The Military Background of The Plan
The military conditions of this plan have not been mentioned above, but on the many occasions where something very like it is being "explained" in closed meetings to members of the Israeli Establishment, this point is clarified. It is assumed that the Israeli military forces, in all their branches, are insufficient for the actual work of occupation of such wide territories as discussed above. In fact, even in times of intense Palestinian "unrest" on the West Bank, the forces of the Israeli Army are stretched out too much. The answer to that is the method of ruling by means of "Haddad forces" or of "Village Associations" (also known as "Village Leagues"): local forces under "leaders" completely dissociated from the population, not having even any feudal or party structure (such as the Phalangists have, for example). The "states" proposed by Yinon are "Haddadland" and "Village Associations," and their armed forces will be, no doubt, quite similar. In addition, Israeli military superiority in such a situation will be much greater than it is even now, so that any movement of revolt will be "punished" either by mass humiliation as in the West Bank and Gaza Strip, or by bombardment and obliteration of cities, as in Lebanon now (June 1982), or by both. In order to ensure this, the plan, as explained orally, calls for the establishment of Israeli garrisons in focal places between the mini states, equipped with the necessary mobile destructive forces. In fact, we have seen something like this in Haddadland and we will almost certainly soon see the first example of this system functioning either in South Lebanon or in all Lebanon.
3
It is obvious that the above military assumptions, and the whole plan too, depend also on the Arabs continuing to be even more divided than they are now, and on the lack of any truly progressive mass movement among them. It may be that those two conditions will be removed only when the plan will be well advanced, with consequences which can not be foreseen.
4
Why it is necessary to publish this in Israel?
The reason for publication is the dual nature of the Israeli-Jewish society: A very great measure of freedom and democracy, specially for Jews, combined with expansionism and racist discrimination. In such a situation the Israeli-Jewish elite (for the masses follow the TV and Begin's speeches) has to be persuaded. The first steps in the process of persuasion are oral, as indicated above, but a time comes in which it becomes inconvenient. Written material must be produced for the benefit of the more stupid "persuaders" and "explainers" (for example medium-rank officers, who are, usually, remarkably stupid). They then "learn it," more or less, and preach to others. It should be remarked that Israel, and even the Yishuv from the Twenties, has always functioned in this way. I myself well remember how (before I was "in opposition") the necessity of war with was explained to me and others a year before the 1956 war, and the necessity of conquering "the rest of Western Palestine when we will have the opportunity" was explained in the years 1965-67.
5
Why is it assumed that there is no special risk from the outside in the publication of such plans?
Such risks can come from two sources, so long as the principled opposition inside Israel is very weak (a situation which may change as a consequence of the war on Lebanon) : The Arab World, including the Palestinians, and the United States. The Arab World has shown itself so far quite incapable of a detailed and rational analysis of Israeli-Jewish society, and the Palestinians have been, on the average, no better than the rest. In such a situation, even those who are shouting about the dangers of Israeli expansionism (which are real enough) are doing this not because of factual and detailed knowledge, but because of belief in myth. A good example is the very persistent belief in the non-existent writing on the wall of the Knesset of the Biblical verse about the Nile and the Euphrates. Another example is the persistent, and completely false declarations, which were made by some of the most important Arab leaders, that the two blue stripes of the Israeli flag symbolize the Nile and the Euphrates, while in fact they are taken from the stripes of the Jewish praying shawl (Talit). The Israeli specialists assume that, on the whole, the Arabs will pay no attention to their serious discussions of the future, and the Lebanon war has proved them right. So why should they not continue with their old methods of persuading other Israelis?
6
In the United States a very similar situation exists, at least until now. The more or less serious commentators take their information about Israel, and much of their opinions about it, from two sources. The first is from articles in the "liberal" American press, written almost totally by Jewish admirers of Israel who, even if they are critical of some aspects of the Israeli state, practice loyally what Stalin used to call "the constructive criticism." (In fact those among them who claim also to be "Anti-Stalinist" are in reality more Stalinist than Stalin, with Israel being their god which has not yet failed). In the framework of such critical worship it must be assumed that Israel has always "good intentions" and only "makes mistakes," and therefore such a plan would not be a matter for discussion--exactly as the Biblical genocides committed by Jews are not mentioned. The other source of information, The Jerusalem Post, has similar policies. So long, therefore, as the situation exists in which Israel is really a "closed society" to the rest of the world, because the world wants to close its eyes, the publication and even the beginning of the realization of such a plan is realistic and feasible.

Israel Shahak June 17, 1982 Jerusalem

http://www.informationclearinghouse.info/pdf/The%20Zionist%20Plan%20for%20the%20Middle%20East.p df
http://cosmos.ucc.ie/cs1064/jabowen/IPSC/articles/article0005345.html
http://www.informationclearinghouse.info/article1025.htm
http://members.tripod.com/alabasters_archive/zionist_plan.html

Här följer några utdrag från planen publicerade på Radio Islams hemsida:

Här publiceras en översättning till svenska från hebreiska av delar av en artikel publicerad i revyn Kivunim, ett officiellt språkrör för Världssionistiska Organisationen (WZO), i Jerusalem (februari 1982). Texten utgör en redogörelse för sionismens strategiska mål i Mellanöstern. Rubriken är "En strategi för Israel under 1980-talet":
"Att återerövra Sinai-halvön med dess kommande och befintliga resurser är ett första politiskt mål, som förhindras av Camp David-avtalet och fredsöverenskommelserna med Egypten. (...) Utan oljan och dess inkomster måste vi, med våra stora löpande utgifter... agera så att vi återställer situationen till det status quo som var i Sinai före Sadat och misstaget med fredsuppgörelsen med denne i mars 1979.
(...)
Den ekonomiska situationen i Egypten, regimens tendenser och dess pan-arabiska politik kommer att orsaka en sådan situation, att... Israel kommer att bli tvungen att agera direkt eller indirekt i avsikt att återuppta kontrollen över Sinai... P g a sina inre konflikter utgör Egypten inget militärt strategiskt problem och kan drivas tillbaka på en eller två dagar till ett läge, som var efter kriget i juni 1967. Myten om Egypten som arabvärldens starke ledare överlevde definitivt inte 1967. Egyptens styrka jämfört med Israel ensamt och övriga arabvärlden har gått tillbaka ungefär 50% sedan 1967.
Egypten kommer på kort sikt, genom att man fick tillbaka Sinai, att komma i visst överläge på vår bekostnad, men... det kan inte till Egyptens fördel förändra dess styrka.

Egypten: Med sin inrikespolitiska image är Egypten redan ett "lik" i synnerhet om man tar i beaktande den växande splittringen mellan muslimer och kristna. Att territoriellt bryta ned Egypten i tydliga geografiska områden är Israels politiska mål under 1980-talet på västfronten.
(...)
Om Egypten splittras, kan länder som Libyen och Sudan och kanske även ännu längre bort liggande stater, inte fortsätta att existera i sin nuvarande form utan kommer att dela Egyptens fall och förskingring. Visionen av en kristen koptisk stat i övre Egypten vid sidan av ett antal svaga stater med mycket lokal maktutövning och decentraliserad regering, såsom det varit hittills, är nyckeln till en historisk utveckling som, även om den temporärt hålls i schack genom fredsavtalet, verkar vara oundviklig i det långa loppet.
Fast västfronten till det yttre verkar erbjuda mer problem är den faktiskt mindre komplicerad än östfronten...

Libanon: Den totala upplösningen av Libanon i fem provinser tjänar som ett mönster för vad Israel avser med hela arabvärlden. Syriens splittring och senare även Iraks i etniskt och religiöst homogena delar är Israels främsta långtidsmål med omintetgörande av dessa staters militärstyrkor som det främsta korttidsmålet.

Syrien:Syrien kommer att, i enlighet med sin etniska och religiösa struktur, delas i flera stater... så att dess kust kommer att vara en Shi'ite Alawi-stat, det kommer att bli en Sunni-stat i Aleppo-området och ytterligare en Sunni-stat runt Damaskus. Denna kommer att vara fientlig till sina grannar i norr. Druserna kommer att bilda en egen stat - kanske i vårt Golan eller i varje fall säkert i Hauran och norra Jordanien. Denna stat kommer att i det långa loppet bli garantin för fred och säkerhet i området och det målet har vi inom räckhåll redan i dag.

Irak: Irak, å ena sidan rik på olja och å andra sidan slitet av inre konflikter, är ett viktigt målobjekt för Israel. Detta lands upplösning är ännu viktigare för oss än Syriens. Irak är starkare än Syrien och kortsiktigt är det irakisk makt som utgör det största hotet mot Israel. Ett krig mellan Irak och Syrien kommer att slita sönder Irak och orsaka dess interna kollaps långt innan det blir i stånd att organisera en kamp på bred front mot oss. Alla slags konfrontationer araber emellan kommer på kort sikt att spela oss i händer och föra oss närmare förverkligandet av det högre målet att splittra Irak. Tre (eller flera) stater kommer att bildas runt de tre stora städerna - Basra, Bagdad och Mosul - medan Shi'ite-områden i söder kommer att skiljas från Sunni- och kurdiska områden i norr. Kanske den nuvarande Iran-Irakkonflikten kommer att fördjupa polarisationen.

Saudi-Arabien: Hela arabiska halvön är en naturlig kandidat för splittring genom påtryckning utifrån och inifrån. Detta måste ske främst i Saudi-Arabien oavsett om landets ekonomiska makt, baserad på olja, förblir intakt eller om den till slut minskar. Inre konflikter och sammanbrott är en naturlig process helt klart till följd av dess nuvarande politiska struktur.

Jordanien: Jordanien utgör ett strategiskt mål i den omedelbara framtiden men inte i det långa loppet. Det kommer inte att bli något verkligt hot mot oss efter att kung Husseins långa regeringstid har tagit slut och makten överflyttas till palestinierna. Israels politik både i fred och i krig bör vara inriktad på likvidering av Jordanien under den nuvarande regimen och överflyttning av makten där till palestinsk majoritet. Genom att förändra regimen öster om floden Jordan kommer man också få ett slut på problemet med de områden som är så tättbefolkade med araber på västra sidan av floden. Genom antingen krig eller fredsvillkor är utflyttning från dessa områden och en ekonomisk - och befolkningsfrysning inom dem nödvändiga garantier för den kommande förändringen på Jordanbankarna. Vi bör även vara aktivt engagerade för att påskynda denna process inom den närmaste framtiden.

Självstyrelseplanen bör tillbakavisas tillsammans med varje uppläggning för kompromiss mellan dessa områden eller beträffande deras delning...
(...)
I den atomålder vi just har påbörjat är det inte längre möjligt att leva med 3/4 av den judiska befolkningen boende i den tättbefolkade kustremsan. Utspridning av den judiska befolkningen är därför ett inrikes-strategiskt mål av högsta rang... Judéen, Samarien och Galiléen är våra enda garantier för nationell existens. Om vi inte blir i majoritet i bergstrakterna, kan vi inte styra landet utan blir som korsfararna, vilka förlorade landet. Att återge landet balans - befolkningsmässigt, strategiskt och ekonomiskt är vårt yttersta och mest centrala mål i dag. Kontroll över de vattentäckter som flyter från Beersheba till övre Galiléen blir nödvändiga genom vår strategiska målsättning att slå oss ned i landets bergstrakter som för nuvarande är tomma på judar."

http://www.radioislam.org/islam/svenska/fildok/filer/tutti/plan.htm

Som Lasse Wilhelmson påpekar i sin bok Är världen upp och ner? har Den zionistiska planen för Mellanöstern flera efterföljare, som A Clean Break: A new Strategy for Securing the Realm och Project for the New American Century:

Clean Break – ett sionistiskt dokument

Ett viktigt centralt dokument är ”Clean break” (5) som överlämnades av neocons till Israels dåvarande premiärminister Netanyahu 1996. Där sägs att målet är bland annat att slå sönder Irak och neutralisera Syrien. En fredsprocess sägs undergräva Israels legitimitet och leda till bestående förlamning. Dokumentet är en efterföljare till ”A Strategy for Israel in the Nineteen Eightis” (Department of Publicity/The World Zionist Organisation, Jerusalem, februari 1982), också kallat för den sionistiska planen för Mellanöstern (6). Israel Shahak, fd ordförande i Israels förbund för mänskliga och medborgerliga rättigheter har översatt den från hebreiska. I sitt förord säger han
”Ideén att alla Arabstater måste brytas ner av Israel, i små enheter, framträder oupphörligt i Israels strategiska tänkande… Det bästa som kan hända beträffande Israels intressen i Irak, är enligt Zeév Schiff, dåvarande militärkorrespondent i tidningen Ha áretz den 6 februari 1982, omvandlingen av Irak till en Shitisk stat, en Sunni stat och ett avskiljande av den Kurdiska delen… Den starka kopplingen till neocons i USA är påfallande, och trots en läpparnas bekännelse till ideén om försvar av Västvärlden mot Sovjet, framstår det klart att dokumentets författare liksom det israeliska etablissemangets mål, är att göra det israeliska imperiet till en världsmakt. Med andra ord är Sharons mål att vilseföra amerikanarna sedan han vilsefört resten.”

Den sionistiska planen säger vidare bland annat att ”autonomi (för palestinerna) måste avvisas, liksom varje kompromiss eller delning av landet… det är inte möjligt att fortsätta leva i detta land utan att separera de två nationerna. Araberna till Jordanien och judarna i området väster om Jordanfloden… inte under några politiska eller militära omständigheter kan problemet med de infödda araberna lösas förrän de erkänner Israels rätt att existera med erkända gränser fram till Jordanfloden och därutöver…”
PNAC – ett projekt för världsherravälde
Ytterligare ett centralt dokument har producerats av ”The Project for a New American Century” (PNAC), också kallat för neocons utrikespolitiska projekt. Ett projekt för världsherravälde genom så kallade preventiva krig. Dokumentet skrevs år 2000 till Bushadministrationens blivande ledare. Där sägs bland annat ”Sedan flera årtionden har USA önskat spela en mer permanent roll i Persiska vikens regionala säkerhet. Medan den olösta konflikten i Irak kan ge ett omedelbart rättfärdigande, är nödvändigheten av en avsevärd amerikansk närvaro i Gulfen ett intresse som vida överstiger problemen med Saddam Husseins regim” (7).

http://lassewilhelmson.wordpress.com/2005/10/01/israel-och-%E2%80%9Ddet-nya-amerikanska-arhundradet%E2%80%9D/
http://www.israeleconomy.org/strat1.htm
http://www.newamericancentury.org/index.html
http://www.sourcewatch.org/index.php?title=Project_for_the_New_American_Centu ry

Enligt den kanadensiske jounalisten Mahdi Nazemroaya så finns nyare varianter av planen i det som, sedan Condoleezza Rice myntade termen, kallas för The New Middle East:

This shift in foreign policy phraseology coincided with the inauguration of the Baku-Tbilisi-Ceyhan (BTC) Oil Terminal in the Eastern Mediterranean. The term and conceptualization of the “New Middle East,” was subsequently heralded by the U.S. Secretary of State and the Israeli Prime Minister at the height of the Anglo-American sponsored Israeli siege of Lebanon. Prime Minister Olmert and Secretary Rice had informed the international media that a project for a “New Middle East” was being launched from Lebanon.

This announcement was a confirmation of an Anglo-American-Israeli “military roadmap” in the Middle East. This project, which has been in the planning stages for several years, consists in creating an arc of instability, chaos, and violence extending from Lebanon, Palestine, and Syria to Iraq, the Persian Gulf, Iran, and the borders of NATO-garrisoned Afghanistan.

The “New Middle East” project was introduced publicly by Washington and Tel Aviv with the expectation that Lebanon would be the pressure point for realigning the whole Middle East and thereby unleashing the forces of “constructive chaos.” This “constructive chaos” –which generates conditions of violence and warfare throughout the region– would in turn be used so that the United States, Britain, and Israel could redraw the map of the Middle East in accordance with their geo-strategic needs and objectives.

Vill du se bilden direkt klickar du på länken annars finns den i artikeln länkad till längre ner:

http://i49.tinypic.com/16ljole.jpg

Note: The following map was prepared by Lieutenant-Colonel Ralph Peters. It was published in the Armed Forces Journal in June 2006, Peters is a retired colonel of the U.S. National War Academy. (Map Copyright Lieutenant-Colonel Ralph Peters 2006).

Although the map does not officially reflect Pentagon doctrine, it has been used in a training program at NATO’s Defense College for senior military officers. This map, as well as other similar maps, has most probably been used at the National War Academy as well as in military planning circles.

This map of the “New Middle East” seems to be based on several other maps, including older maps of potential boundaries in the Middle East extending back to the era of U.S. President Woodrow Wilson and World War I. This map is showcased and presented as the brainchild of retired Lieutenant-Colonel (U.S. Army) Ralph Peters, who believes the redesigned borders contained in the map will fundamentally solve the problems of the contemporary Middle East.
[…]
Redrawing the Middle East
The Middle East, in some regards, is a striking parallel to the Balkans and Central-Eastern Europe during the years leading up the First World War. In the wake of the the First World War the borders of the Balkans and Central-Eastern Europe were redrawn. This region experienced a period of upheaval, violence and conflict, before and after World War I, which was the direct result of foreign economic interests and interference.

The reasons behind the First World War are more sinister than the standard school-book explanation, the assassination of the heir to the throne of the Austro-Hungarian (Habsburg) Empire, Archduke Franz Ferdinand, in Sarajevo. Economic factors were the real motivation for the large-scale war in 1914.

Norman Dodd, a former Wall Street banker and investigator for the U.S. Congress, who examined U.S. tax-exempt foundations, confirmed in a 1982 interview that those powerful individuals who from behind the scenes controlled the finances, policies, and government of the United States had in fact also planned U.S. involvement in a war, which would contribute to entrenching their grip on power.
[…]
The redrawing and partition of the Middle East from the Eastern Mediterranean shores of Lebanon and Syria to Anatolia (Asia Minor), Arabia, the Persian Gulf, and the Iranian Plateau responds to broad economic, strategic and military objectives, which are part of a longstanding Anglo-American and Israeli agenda in the region.

The Middle East has been conditioned by outside forces into a powder keg that is ready to explode with the right trigger, possibly the launching of Anglo-American and/or Israeli air raids against Iran and Syria. A wider war in the Middle East could result in redrawn borders that are strategically advantageous to Anglo-American interests and Israel.

NATO-garrisoned Afghanistan has been successfully divided, all but in name. Animosity has been inseminated in the Levant, where a Palestinian civil war is being nurtured and divisions in Lebanon agitated. The Eastern Mediterranean has been successfully militarized by NATO. Syria and Iran continue to be demonized by the Western media, with a view to justifying a military agenda. In turn, the Western media has fed, on a daily basis, incorrect and biased notions that the populations of Iraq cannot co-exist and that the conflict is not a war of occupation but a “civil war” characterised by domestic strife between Shiites, Sunnis and Kurds.

Attempts at intentionally creating animosity between the different ethno-cultural and religious groups of the Middle East have been systematic. In fact, they are part of a carefully designed covert intelligence agenda.

Even more ominous, many Middle Eastern governments, such as that of Saudi Arabia, are assisting Washington in fomenting divisions between Middle Eastern populations. The ultimate objective is to weaken the resistance movement against foreign occupation through a “divide and conquer strategy” which serves Anglo-American and Israeli interests in the broader region.

http://www.globalresearch.ca/plans-for-redrawing-the-middle-east-the-project-for-a-new-middle-east/3882

Michel Chossudovsky verifierar:

”Israel is now actively involved in the war on Syria, following the Israeli bombing raid of a Syrian research center on January 30, 2013.

The following article published last June focuses on the covert role of Israel in fostering sectarian divisions within Syria as well as supporting “jihadist: terrorist formations within Syria, in liaison with the US, NATO and the Gulf States.
[…]
The objective of the US sponsored armed insurgency is –with the help of Israel– to “Break Syria into Pieces”.

The “balkanisation of the Syrian Arab Republic” is to be carried out by fostering sectarian divisions, which will eventually lead to a “civil war” modelled on the former Yugoslavia. Last month, Syrian “opposition militants” were dispatched to Kosovo to organize training sessions using the “terrorist expertise” of the US sponsored Kosovo Liberation Army (KLA) in fighting the Yugoslav armed forces.
[…]
Ironically, while Islamist forces are said to constitute the main threat to the Jewish State, Tel Aviv is providing covert support to the Islamist Free Syrian Army (FSA).”

http://www.globalresearch.ca/hidden-us-israeli-military-agenda-break-syria-into-pieces/31454

Trevlig video där man åker runt i staden Tabqa i Raqqa provinsen som rebellerna erövrade för några dagar sedan, inkluderat dess vattenkraftverk som är Syriens största.

https://www.youtube.com/watch?feature=player_embedded&v=pW7td3Xi6mA

Givetvis är detta inte anledningen till att jag tar upp denna videon. I bakgrunden hör man en röst. Det är ingen mindre än Al-qaida i Iraks grundare och tidigare ledare, Abu Musab al Zarqawi.

Detta visar Al-qaidas inflytande hos rebellerna. Detta är definitivt en islamisk revolution nu där sekularisterna är helt borta nu.

Den som efter detta digra arbete fortfarande inte begriper eller av andra skäl inte vill förstå den roll khazarmaffian spelar i Mellanöstern och i Syrien i synnerhet bör nog söka sig till ett annat forum.

Här är en annan intressant länk innehållande en sevärd film:
http://arabnyheter.info/sv/2013/02/10/the-rise-of-the-caliphate/

Den här evangelikanska prästen har ett och annat att säga till Obama:

http://arabnyheter.info/sv/2013/02/12/an-open-message-to-obama/

BMP-1 alt. en Boragh, en iransk pansarbandvagn..

Avslutar dagen med att säga att närmaste dagarna kommer vara väldigt intressanta att följa. Följande saker bör man följa, här kommer många saker ske närmaste dagarna

1. Aleppo Internationell flygplats. Kommer falla imorgon, om inte imorgon så dem närmaste dagarna. Rebellerna befinner sig kanske en 50 meter från flygplatsen nu.

2. Raqqa stad. Regeringen verkar vara i panik där och i städerna runt omkring Raqqa såsom Tabqa har dem inte ens gett motstånd.

3. Hasaka provinsen. Jabhat al Nusra är i offensiven och har erövrat en stad söder om Hasaka stad.

4. Deir Ezzor provinsen är på väg att helt befrias.

5. Militärbaserna utanför Marat al Numaan kan erövras när som helst. Om dem erövras öppnas vägen upp från norra Syrien till Hama.

6. Stora slag förs för tillfället nära Idlib stad. Erövras dessa militära vägspärrar och baser kommer Idlib stad bli helt belägrad.

har du någon källa på det tredje påståendet ? rebellerna fick pisk av YPG när dom försökte inta Hasaka provinsen norrifrån. har dem ändrat taktik?

Dem fick inte "pisk". Situationen återvände till hur den var innan, fredsavtal, båda parterna lämnar staden, kurderna kontrollerar ingången till sin del och FSA kontrollerar gränsövergången till Turkiet, något i den stilen.

Och detta skedde i Ras al Ain som ligger i nordvästra delen av Hasaka. Shadadi är den staden som Jabhat al Nusra tagit över, den ligger i sydöstra delen av Hasaka. Där verkar det inte finnas kurder så kommer bli lugnare än i Ras al Ain.

MbmA kan åtminstone inte förklara. Det är en konstig stridsvagn eftersom det inte är en stridsvagn. Det rör sig om 2S1 Gvozdika, en rysk artilleribandvagn baserad på MT-LB och en sovjetisk 122 mm haubits.

Syrien skulle enligt uppgift ha haft 400 av dessa innan kriget. Största skillnaden mellan denna och en stridsvagn är att denna inte avses att verka i frontlinjen då den enbart har 2 cm pansar och möjlighet till indirekt eld. Det är en rullande artilleripjäs från början av 70-talet.