Citat:
Ursprungligen postat av lampros
Ännu roliga är tre böcker av Hasse Alfredsson:
En liten bok om att bränna ris, kvistar och annat skräp i ett hörn av trädgården. 1961
Ernst Semmelmanns minnen. 1962
Gummitummen – skizzer ur en fren dagbok. 1966
Den första är en parodi på fackböcker. Alfredsson skriver allt och inget om ett mikroskopiskt ämne och får mycket sagt.
Den andra är en pastisch på memoarbok. Den är både "funny-haha" och "funny peculiar". Den sista är en underfundig dagbok över en vistelse i Roslagen. Böckerna slår mig som något subtilare än kollegan Tage Danielssons "Bok", "Postilla" mm, som känns föråldrade idag. Tage skrev förvisso Karl-Bertils julafton men det är den enda läsbara texten i "Sagor för barn över 18 år", resten känns så där.
Hasse Alfredsson. Han har haft det svårt karriärmässigt på senare tid. Sedan han skrivit klart sina humorböcker ville han bli seriös. De böckerna rockar inte alls. Och hans seriösa filmer ska vi inte tala om. "Den enfaldige mördaren", anyone...? Överskattad "det är synd om honom"-tendensfilm. Och Alfredsson blev bitter när hans "Vargens tid" (1981) skrattades ut på bio. Alfredsson är, liksom Christopher Guest (Spinal Tap), känd som "humorist som är sur privat". Det är märkligt. Visst ska man få vara sur. Men har man stått på scen och roat folk får man, tydligen, inte vara återhållen privat.
Tipset för humorsugna författare som vill bli seriösa ära att skriva de seriösa böckerna först. Se på Bergman. Han gjorde sina seriösa filmer först. Sedan kunde han vara rolig i "Sommarnattens leende". Men "rolig först, seriös sen" verkar vara en oframkomlig karrirärväg. Eller vad säger ni andra...?
Tage Danielssons
Bok är fortfarande väldigt kul och inte helt inaktuell, vad gäller exempelvis retorik och makthierarkier. Alfredson fungerar visst som allvarlig också.
Den enfaldige mördaren är bra, förlagan
En ond man, även den av Alfredson, är ännu bättre. Några andra av Alfredsons allvarligare böcker, t ex hans "tänk om"-historia om en nazitysk invasion av Sverige,
Attentatet i Pålsjö skog, kan också rekommenderas.
Men visst, det är svårt att gå från komik till seriösa grejer, även om många vittnar om att det är svårare att få folk att skratta än att få dem att gråta. Detta illustreras väl i filmen
Dirch, om den danske komikern Dirch Passer, som försökte ge sig på att vara allvarlig i en scenuppsättning av
Möss och människor. Filmpubliken lider med Dirch när teaterpubliken skrattar åt honom. "Det är ju inte meningen att de ska skratta" viskar han gråtande till sin medaktör. Idag har dock många skådespelare lyckats gå den vägen, fast då fungerar det nog bäst på film, där de ju inte kan höra publikens skratt. Se på Jim Carrey till exempel.
Jag tror de flesta komiker är helt normala människor. Då är det klart att man blir sur om folk hoppar på en varje dag och kräver att få bli underhållna.
För att hålla mig till ämnet vill jag rekommendera den frejdige prästmannen Laurence Sternes
Välborne herr Tristram Shandy : hans liv och meningar (
The Life and Opinions of Tristram Shandy, Gentleman), som kallats en postmodernistisk roman från 1700-talet (dvs över 150 år innan det ens fanns en modernism att vara efter). Boken skall föreställa herr Shandys självbiografi, men han kommer aldrig till sin poäng utan har långa utläggningar om allt mellan himmel och jord, framförallt sina föräldrar och deras vänner, vilket leder till att Tristram själv knappt förekommer i boken.
Finns även som en rolig film från 2005, som handlar om en inspelning av en filmatisering av boken. Steve Coogan spelar Steve Coogan som spelar Tristram Shandy och dennes fader Walter.
)
