Till er som har tagit heroin

Hur är känslan när man är beroende av heroin och inte tar drogen nå mer?

Är det som att leva i helvetet eller hur känner man sig?

Här kan du läsa. https://www.flashback.org/t754043

Som en dödsmördarinfluensa *10 ungefär. Tips från coachen; -don't!

Det kan vara allt från lite snuva och lös mage till konstant smärta i hela kroppen, enorma problem att sova och få i sig mat, diarré som gör att du gör i byxan om du inte har en toalett mycket nära till hands, kräkningar och en konstant smärta i hela kroppen så att ingen position är bekväm...

Det beror på givetvis på hur länge du använt heroin och hur sotra doser du gått på, men även andra saker... Har du nyss träffat Jesus och kommit till insikten om att du aldrig mer vill ta en drog lär du uppleva abstinensen mycket mindre jobbig än om du sitter och väntar på din kroniskt försenade knarklangare skall ringa...

Det kan givetvis också vara mycket lättare att sitta hemma i allsköns ro och absa än att tvingas gå till jobbet dopesick och veta att du har 8 timmar av lidande i tystnad framför dig... Men å andra sidan kan det också vara bra att vara sysselsatt med något framför att bara räkna timmarna...

Jag tror ärligt talat heroinabstinens till stor del är psykosomatisk, och detta kan nog också vara en orsak till att heroinister tycker att varje abstinens är värre än den förra... Ju fler gånger en heroinist tvingas tända av desto mer lär han eller hon sig att hata känslan, och desto mindre blir hoppet om att denna abstinens är den sista...

En synd miljö och sunda tankar kan göra väldigt mycket, man har jämfört råttor som fått tända av från morfin (morfin och heroin har identiska utsättningssymptom) i en lekpark med allt vad en råtta kan önska sig med råttor som fått tända av i tomma celler, och de som fick göra det i parken hade knappt märkbara symptom medan de andra vred sig i plågor...

http://en.wikipedia.org/wiki/Rat_park

Man har även hittat en substans som man nästan kan säga gör människor till pånyttfödda spirituella konvertiter på kemisk väg, ibogain, och den tar också bort både den fysiska abstinensen och det psykiska suget helt eller nästan helt...

http://en.wikipedia.org/wiki/Ibogaine

Det är den värsta känslan på jorden och den blir värre för att desto längre man går på skiten desto hårdare sitter man. Att tro att man kan gå på jobbet när man är riktigt sjuk är konstigt att du tror nemesis men du har ju aldrig varit ordentligt beroende heller?. Skulle tro att 2% klarar av att gå till jobbet och dom är duktiga!, det är det fysiska det värsta för mig att känna mig värdelös och vilja dö kan jag stå ut med det är benen som tar kål på mig. Dom gör så ont att jag slår mig själv med knytnävarna sen kan man inte sova heller så ett dygns smärta är verkligen 24h. Om jag kunde ta mig igenom avt skulle jag varit fri från droger nu.

Alla har någon eller några delar av abstinensen som man finner mest jobbigt eller jobbiga, för endel är det insomnian att inte kunna sova även fast man är helt sönderkörd i huvudet, för andra är det depressionen och ångesten.

För mig är det restless legs samt krämporna och smärtorna i ryggen, armarna och benen.. det känns som att man sitter fastkilad i ett skruvstäd och någon skruvar in städet om ryggen och benen och skruvstädet är också glödhett.
Det är en otrolig smärta som sitter långt in i benen och går inte över, ibland känns det som att bryta benet skulle avlasta abstinenssmärtan. Har slagit sönder nävarna och fötterna genom att sparka på betongväggar och det hjälper, lite ett tag men sedan är man ju sönderslagen så det är egentligen ingen bra metod, alls..

Abstinens är egentligen mest i huvudet, inte så att man helt slipper smärtor bara man befinner sig på en bra plats psykiskt, inte på långa vägar men det avlastar något enormt.

Det går egentligen aldrig att förklara en opioidabstinens på ett bra sätt så att någon som aldrig vart med om det ska kunna förstå till 100%. Det måste upplevas för att förstås.

Olika opioider är olika jobbiga också. Snabbverkande opioider som heroin, morfin IR, oxikodon IR, Fentanyl är jobbigt i en vecka sedan har det vänt.
Långtidsverkande opioider som metadon håller i sig i flera veckor och ses som den jobbigaste opioiden att tända av ifrån av många och jag är väll benägen att hålla med - speciellt om man gör en CT.

Heroin är jobbigt, beroende på dos och intagsätt men går över relativt snabbt så jag tycker inte det är så himla svårt att gå av. Willpower är nyckeln till framgång!

Det är fruktansvärt. Jag vill bara dö. Jag har faktiskt aldrig lyckats genomgå en riktig AT'n ända fram. Utan blivit "räddad" av h eller annan opiat som t.ex. sub.
Nu är jag drogfri, men det är av år av krigande... Men det är en annan historia.

<- det tror jag gäller med flertalet olika abstinenser som man får av olika droger, vissa känner inte av t.ex sub abs medans andra måste in på sjukhus så fort absen kommer igång beroende på om man tänker på att man sanrt kommer absa eller om man slutar och har blockerat tanken på abs och tänker som mig att "abs är bara nåt temporärt som jag kommer få av allt jag stoppar i mig så jag väntar mig mest att ha svårt att sova och må lite kassare än vanligt, men så är det i nyktert tillstånd ändå så det är inget som jag oroar mig för" ungefär.

Tack för en bra beskrivning f.ö Nemesis1.

Konstigt att tro att man kan gå till jobbet dopesick?? Du säger ju det själv då du säger att 2% av de du känner är starka nog... =)

Sen så var ju mitt inlägg menat att ge en bild av det hela spektrat - från "lite småkrasslig" till "hell on earth" - hur länge personen ifråga har tagit heroin, i hur stora doser och andra faktorer avgör detta...

Först vill jag säga att du skriver excellenta texter här på FB! Men skulle du kunna avslöja lite om din egna vana av heroin? Var det dagligen IV? Eller sporadiskt? Vilka doser och hur länge?

Sen vill jag bemöta dig lite i det "att det bara sitter i huvudet". Jag undrar vad du har för belägg för det? Du får det att låta som fri vilja, och man bara ska vara mentalt stark, och att lidandet/beroendet/AT'n bara är en sak som är en karaktär- och viljesak. Modern forskning visar hur hjärnan förändras neorokemiskt och neurofysiologiskt och att vissa nervkretsar aldrig försvinner; det samma gäller nivåerna på D2-receptorer bl a: de återställs aldrig.

Jag tycker det är väldigt onödigt att det kan underförstås i din text, men inte uttala öppets det som man rått skulle kunna säga att du säger att man själv "kan" och "vill" bara.... Så är det inte.

Däremot så är jag av den uppfattningen, för att sluta så måste man ha bestämt sig på djupet, och det tar lång tid att nå dit de flesta fall om man har använt dagligen. Sen, som du säger så är omvärldsfaktorer och miljöfaktorer runt en hur viktiga som helst. Den sociala, kulturella och psykologiska omgivningen är oerhört viktigt. Motivationsfaktorer som t.ex. barn och/eller tjej, familj, arbete, lägenhet, vänner osv är hur viktigt som helst. Så det är ett samspel mellan biologi och miljö.
Och i miljö ingår även samhället och ideela föreningar som NA, icke att glömma!

Tyvärr så tycker jag dina texter lutar åt att lägga för mycket personligt ansvar på missbrukaren; hans vilja och karaktär och inte beaktar den underliggande biologin - som naturligtvis innefattar rubbad hjärnkemi. Att "kicka" är inte så lätt som du får det att låta, kort och gott. Och det är inte en karaktärsfråga bara...

Men motivationen är helt avgörande så klart. Så motivationen är ju just det man jobbar med, i alla behandlingsformer. Det är ju de nervkretsarna som är korrupta i hjärnan och som måste bli rewired; och det kan bara skes på 2 sätt samtidigt: psykologiskt och biologiskt (fysiologisk läkning).

Roligt att du gillar texterna jag skriver! Jag använde tunga opioider - sub, H, metadon - i sju år... Till början mycket ansvarsfullt - sub en gång i veckan - men allt som åren gick blev det generellt sett mer H, mer IV, och mer ofta... Däremot ingen dosökning, 1 mg sub, 100 mg jonk IV, eller 200 mg jonk nasalt har alltid varit nog för min del...

Jag slutade för att jag insåg att det blev för mycket, att jag drogs ned av människorna kring mig och att jag själv drog ned människor i min närhet som jag bryr mig om...

Jag tycker att man har ett stort ansvar när det gäller drogmissbruk, det har du helt rätt i! Men, jag har alltid haft sunda vänner, pengar så jag klarat mig utan att behöva bryta lagen, hobbies, studier som har gått bra, förhållanden, helt okej självförtroende och självkänsla, etc... De flesta missbrukare, i alla fall de flesta som använder heroin och nålar, ligger betydligt närmare botten än jag låg, så jag förstår att det inte är lätt då...

Då jag själv började använda mer ansvarslöst berodde det också på att jag tvingades se våld och närstående råka illa ut, samtidigt som jag blev mer och mer utbränd och fick svårt att orka med "det vanliga livet"... Jag behövde lyckligtvis aldrig bli slagen eller förnedrad själv, men hade jag blivit det hade jag nog känt mig ännu mer utbränd och också maktlös, så jag förstår att det inte är så lätt om man kommit till stadiet där hot och förnedring är ens vardag... Bara en så liten sak som att behöva känna sig hotad av abstinensen och förnedringen att sälja sina saker till en pantbank eller hälare tar säkert mer på en människas psyke än många kan tro...

Så ja och nej... Jag anser att man har eget ansvar, men jag vet ju att vi lever i en värld där framgångsrika blir mer framgångsrika och utslagna lätt sjunker djupare och djupare ned i kvicksanden... Det gäller ju inte bara pengar utan kan vara allt från självkänsla till kärlek... Det är svårt att bryta onda cirklar... Jag hade klokheten att bryta den onda cirkeln innan den blivit särskilt djup, men för många heroinister har nog den onda cirkeln börjat innan de ens fyllt 18 år... Inte alltid så lätt att vara klok då man ännu är ett barn...

Exakt sådär känns det för mig med och som om någon opererat in hårdakappslar fyllda med batterisyra i lårmusklerna. Önskar jag kunde ta det med lite vett som Nemesis. Men helst önskar jag att jag aldrig tog det

Och tack för att du utbildade lite hond0. (Därför 85% aldrig slutar eller får substitionsbehandling)