2012-11-09, 00:11
#1
Hej!
Jag har gått på cannabis i princip varje dag de senaste åren, även lite benzo då och då som jag kommit över och supit en hel del.
Jag har extrem social fobi och kan inte knappt prata med min familj utan droger i kroppen. Jag bär på många traumatiska minnen som jag blivit manipulerad att förtränga och förlåta, men nu har jag insett vad han har gjort mot mig. (En person i min närhet jag vuxit upp med är narcissist).
Han har manipulerat mig och satt djupa spår i mig att om man inte går samma väg som han (jobb, sport, intressen) så är det dåligt och han hittar alla MÖJLIGA anledningar och klankar ner på vad jag gör vad FAN det än är. När jag gick i förskolan slog han mig och sa att det var bra att göra det. Men jag fick ABSOLUT inte prata med någon annan om det, för då skulle han slå mig mer.
Han klagade han på mina kompisar, min klädstil, ALLTING. Även fast jag HATAR honom och har gjort det mer eller mindre hela livet och lekt med tanken med döden sen jag var 8 och blivit självmordsbenägen sen jag var 14 och började skära mig men jag la av för jag pallade inte med ärren. Däremot känner jag hela tiden stor lust att göra det. Jag har gråtit och gråtit och bara velat bli av med honom, men han vet precis vilka knappar han ska trycka på för att helt plötsligt få alla minnen att försvinna. Han har aldrig bett om ursäkt för saker han gjort och han har satt så mycket skam i mig att jag automatiskt söker mig till andra narcissister som behandlar mig som SKIT, och jag känner mig värd det på något sett...
De enda jag umgås med just nu är knarkare som också är psykopater. Själv har jag fått diagnosen Borderline efter en två veckors utredning, men när jag sen kom till Carema sa de att den var felaktig. Sen började de snacka om asperger, adhd och allt möjligt och lyssnade inte när jag sa att jag var självmordsbenägen och jag tar droger varje dag för att orka med. Efter ett tag kom jag på att de aldrig riktigt frågat om min barndom (vilket de FAN borde göra innan de säger att jag inte har diagnosen, som jag vet själv jag uppfyller till 99%, varför börjar de snacka om adhd/asperger som är medfött när jag i hela mitt liv blivit utnyttjad och därför blivit störd i personligheten). Jag har jättesvårt att träffa nya människor för jag känner skam hela tiden och att jag inte är värd folks uppmärksamhet, bara fula runt 4/10 i utseende (själv uppskattar jag mig till jag 8/10, ansikte kropp etc) för att jag då känner att jag har ett övertag. Det känns som att jag inte är värd att älska och så fort en relation närmar sig tar någon över min kropp och gör allt för att förstöra den, fast jag inte riktigt fattar själv.
Jag klarar inte ens av att gå i skolan, jag vill inte ens gå den linje jag vill gå, det är min pappa som efter långa samtal övertalat mig och sen har jag gått dit, klarat en vecka och blivit utbränd. När jag var mindre och gick på högstadiet skulle man välja inriktning (bara 1 timme per vecka), och han blev helt rabiat när jag inte valde den inriktningen han ville. Nu går jag däremot på gymnasiet.
Han har slagit mig, manipulerat mig, utnyttjat mig som ett objekt. Han tjatar hela tiden att jag ska komma hem till honom (genom att framkalla skam och skuld genom att säga att det är så tomt och tråkigt utan mig - när jag säger att det är jobbigt att han säger så skyller han ifrån sig och säger att neeej men jag menade bara att du är välkommen när du vill. Så säger han varje gång). Dessutom låter han aldrig någon annan unna sig något om inte HAN SJÄLV gör det. Han klagar VARJE GÅNG och det skapar en enorm stress.
Jag vet i princip ingenting om hans liv, mer än att han skryter om att hans pappa slog och trakasserade honom. Han har psykiskt misshandlat min mamma också som är utbränd och deprimerad men gör allt för att hjälpa mig trots all skit jag ställt till med, jag älskar henne.
Jag kan inte göra någonting som gör mig glad längre för jag vet inte vem jag är. Jag kan inte ens gå rak i ryggen på gatorna för att jag känner att jag inte är värd det. När han själv går på stan (jag såg honom en gång) är han helt tom och stirrig i blicken, det är läskigt.
Sammanfattning:
Polletten föll ner för några dagar sen när jag läste om narcissism. Dessutom kan jag tillägga att jag inte kan röra mig på gatorna eftersom att jag har kriminella gäng efter mig.
Det sjuka i det hela är att Carema inte lyssnar när jag berättar om hur pissigt jag mår. Visserligen har jag inte berättat vad min pappa gjort, bara att jag vill ta avstånd från honom. Men jag har tjatat och tjatat att jag måste bort härifrån, men det händer ingenting. Avslappningsövningar och shit för att minska ångesten funkar visserligen, men det känns som att de 8 fucking år jag har gått hos psykologer så har det inte hänt ett shit, ADHD hit och OCD dit och GAD hit och AS dit. Jag har påpekat flera gånger att Nacka är antagligen kärnan till problemet (undermedvetet menade jag pappa men då levde jag fortfarande i förnekelse).
Nu har jag berättat det och jag undrar - "räcker" detta för ett behandlingshem? Fan, min polare åkte till behandlingshem och han är i en MYCKET lindrigare situation. Jag förstår inte varför de tvekar?
Jag har gått på cannabis i princip varje dag de senaste åren, även lite benzo då och då som jag kommit över och supit en hel del.
Jag har extrem social fobi och kan inte knappt prata med min familj utan droger i kroppen. Jag bär på många traumatiska minnen som jag blivit manipulerad att förtränga och förlåta, men nu har jag insett vad han har gjort mot mig. (En person i min närhet jag vuxit upp med är narcissist).
Han har manipulerat mig och satt djupa spår i mig att om man inte går samma väg som han (jobb, sport, intressen) så är det dåligt och han hittar alla MÖJLIGA anledningar och klankar ner på vad jag gör vad FAN det än är. När jag gick i förskolan slog han mig och sa att det var bra att göra det. Men jag fick ABSOLUT inte prata med någon annan om det, för då skulle han slå mig mer.
Han klagade han på mina kompisar, min klädstil, ALLTING. Även fast jag HATAR honom och har gjort det mer eller mindre hela livet och lekt med tanken med döden sen jag var 8 och blivit självmordsbenägen sen jag var 14 och började skära mig men jag la av för jag pallade inte med ärren. Däremot känner jag hela tiden stor lust att göra det. Jag har gråtit och gråtit och bara velat bli av med honom, men han vet precis vilka knappar han ska trycka på för att helt plötsligt få alla minnen att försvinna. Han har aldrig bett om ursäkt för saker han gjort och han har satt så mycket skam i mig att jag automatiskt söker mig till andra narcissister som behandlar mig som SKIT, och jag känner mig värd det på något sett...
De enda jag umgås med just nu är knarkare som också är psykopater. Själv har jag fått diagnosen Borderline efter en två veckors utredning, men när jag sen kom till Carema sa de att den var felaktig. Sen började de snacka om asperger, adhd och allt möjligt och lyssnade inte när jag sa att jag var självmordsbenägen och jag tar droger varje dag för att orka med. Efter ett tag kom jag på att de aldrig riktigt frågat om min barndom (vilket de FAN borde göra innan de säger att jag inte har diagnosen, som jag vet själv jag uppfyller till 99%, varför börjar de snacka om adhd/asperger som är medfött när jag i hela mitt liv blivit utnyttjad och därför blivit störd i personligheten). Jag har jättesvårt att träffa nya människor för jag känner skam hela tiden och att jag inte är värd folks uppmärksamhet, bara fula runt 4/10 i utseende (själv uppskattar jag mig till jag 8/10, ansikte kropp etc) för att jag då känner att jag har ett övertag. Det känns som att jag inte är värd att älska och så fort en relation närmar sig tar någon över min kropp och gör allt för att förstöra den, fast jag inte riktigt fattar själv.
Jag klarar inte ens av att gå i skolan, jag vill inte ens gå den linje jag vill gå, det är min pappa som efter långa samtal övertalat mig och sen har jag gått dit, klarat en vecka och blivit utbränd. När jag var mindre och gick på högstadiet skulle man välja inriktning (bara 1 timme per vecka), och han blev helt rabiat när jag inte valde den inriktningen han ville. Nu går jag däremot på gymnasiet.
Han har slagit mig, manipulerat mig, utnyttjat mig som ett objekt. Han tjatar hela tiden att jag ska komma hem till honom (genom att framkalla skam och skuld genom att säga att det är så tomt och tråkigt utan mig - när jag säger att det är jobbigt att han säger så skyller han ifrån sig och säger att neeej men jag menade bara att du är välkommen när du vill. Så säger han varje gång). Dessutom låter han aldrig någon annan unna sig något om inte HAN SJÄLV gör det. Han klagar VARJE GÅNG och det skapar en enorm stress.
Jag vet i princip ingenting om hans liv, mer än att han skryter om att hans pappa slog och trakasserade honom. Han har psykiskt misshandlat min mamma också som är utbränd och deprimerad men gör allt för att hjälpa mig trots all skit jag ställt till med, jag älskar henne.
Jag kan inte göra någonting som gör mig glad längre för jag vet inte vem jag är. Jag kan inte ens gå rak i ryggen på gatorna för att jag känner att jag inte är värd det. När han själv går på stan (jag såg honom en gång) är han helt tom och stirrig i blicken, det är läskigt.
Sammanfattning:
- Pappa Satan har sett till att jag inte vet vad jag vill göra av mitt liv. Skola, sport, intressen. Han har även sagt massa saker och att det är 100% rätt när jag senare sett forskning som säger det motsatta. Men han har alltid varit så stensäker på sin sak.
- Pappa Satan har fysiskt och psykiskt misshandlat mig och mina bröder som småbarn, och även min morsa som aldrig fick unna sig något utan bara blev behandlat som skit.
- Pappa Satan har förstört min självkänsla, jag fick aldrig helt uppleva en identitet efter som att han klagade på alla vänner, klädsel, etc. Det enda jag fick se ut som och vara var den "perfekta Svensson" - jag blev raka motsatsen. Jag har ingen "stil", ingen identitet, ingenting. Jag lyssnar runt lite på musik men jag vet liksom inte vad som passar mig...
- Min mor är deprimerad och nu när alla traumatiska händelser kommer fram igen så orkar jag inte bara prata med henne om det. Jag går hos en psykolog som vägrade ge mig DBT eftersom att de inte tyckte jag uppfyllde kraven för Borderline (vi hade aldrig pratat om trauman men de frågade aldrig heller utan bara tog bort den), jag får KBT 1 gång i veckan som knappt gör någonting.
- Jag vill BORT från min stad där ALLTING påminner mig om min uppväxt (jag blev mobbad, jag var elak mot folk utan att fatta det (jag är ju lite psykopat jag med), skämde ut mig hela tiden etc), och framförallt min PAPPA!
- Jag är gravt beroende av droger och har levt i förnekelse att jag inte är det, jag slutar en dag, familjen oroar sig inte etc. När jag senast pratade med min mor berättade hon att hon oroar sig varje dag för mig. Själv lider jag också varje dag för jag känner mig totalt värdelös (samtidigt som jag känner mig bäst i världen, det skiftar, brukar komma efter en deppig period). När jag slutar med droger blir allt ännu mer kaos
Polletten föll ner för några dagar sen när jag läste om narcissism. Dessutom kan jag tillägga att jag inte kan röra mig på gatorna eftersom att jag har kriminella gäng efter mig.
Det sjuka i det hela är att Carema inte lyssnar när jag berättar om hur pissigt jag mår. Visserligen har jag inte berättat vad min pappa gjort, bara att jag vill ta avstånd från honom. Men jag har tjatat och tjatat att jag måste bort härifrån, men det händer ingenting. Avslappningsövningar och shit för att minska ångesten funkar visserligen, men det känns som att de 8 fucking år jag har gått hos psykologer så har det inte hänt ett shit, ADHD hit och OCD dit och GAD hit och AS dit. Jag har påpekat flera gånger att Nacka är antagligen kärnan till problemet (undermedvetet menade jag pappa men då levde jag fortfarande i förnekelse).
Nu har jag berättat det och jag undrar - "räcker" detta för ett behandlingshem? Fan, min polare åkte till behandlingshem och han är i en MYCKET lindrigare situation. Jag förstår inte varför de tvekar?
__________________
Senast redigerad av PfizerPGN150 2012-11-09 kl. 00:18.
Senast redigerad av PfizerPGN150 2012-11-09 kl. 00:18.
