Hade jag varit ett pojkvänsmaterial om jag hade haft ett bra självförtroende?

För er som har läst mina inlägg, tror ni att jag hade varit ett bra pojkvänsmaterial om jag hade haft ett bra självförtroende och om jag hade älskat och tyckt om mig själv? Det sägs ju att det är mitt största problem, men tyvärr kan jag inte låta bli att ifrågasätta hela den här självförtroende™-grejen som folk förespråkar.

Först och främst är jag av uppfattningen att självsäkerhet inte är något som man skaffar sig, utan självsäkerhet är något som man får. Samma sak med osäkerhet. Om man har växt upp hela sitt liv och varit lite utstött och aldrig fått bekräftelse från någon, VARIFRÅN ska man då hämta sitt självförtroende? Innifrån? Visst, men om man ändå inte är omtyckt av någon annan i någon betydande mening, om man märker att folk inte uppskattar ens sällskap (även om de inte aktivt mobbar ut en utan "umgås" för att vara snäll) och om man inte är bra på något eller har någon direkt talang för nåt, ptja, då är det ju BARA en själv som man blir älskad av, och om man i det läget inte bryr sig om vad andra tycker om en så är man en sociopat, man lider alltså av en psykisk störning. Min analys är alltså att det är NORMALT att hata sig själv om man inte är omtyckt av någon annan, och att självsäkerhet/osäkerhet ofta inte är något som man kan kontrollera.

På raggningsmarknaden brukar ju tjejer alltid förklara att det är SJÄLVSÄKERHET som de attraheras av. Självsäkerhet i vad frågar jag mig då? Den självsäkra killens ambition att bli tillsammans med tjejen ifråga? Killen som på riktigt bryr sig om tjejen och vill bli tillsammans med henne är ju angelägen om att se till hennes bästa, så han lägger ner mycket energi på att försöka intressera henne. Detta medför viss osäkerhet vilket stöter bort tjejen. Istället börjar hon prata med en kille som inte är särskilt angelägen om att bli tillsammans med henne men som kan tänka sig att ligga med henne. Hans svala intresse för henne och hans likgiltighet vad gäller att försöka intressera henne och "spela spelet" översätter hon till självsäkerhet, och detta finner hon attraktivt.
Detta innebär att den omtänksamma killen i någon mening dehumaniseras och kanske rentav ses som creepy trots att han försökte skaffa sig självsäkerhet. Den likgiltiga killen däremot får tjejen och får därmed också självförtroende, utan att egentligen göra några betydande ansträngningar. Detta trots att den senare bryr sig mycket mindre om tjejen än killen som är "creepy".

^ Det är det här som gör att jag litegrann ifrågasätter "övning ger färdighet"-snacket. För exemplet kan nämligen appliceras redan i tidig ålder; vissa av barnen besitter en personlighet (blyghet, inåtvändhet o.s.v.) där de inte får någon uppmärksamhet trots att de försöker och har ett behov av det, medans andra barn besitter en personlighet (lekfullhet, utåtvändhet o.s.v.) där de får uppmärksamhet utan att behöva anstränga sig och på så sätt inte ens inser sitt behov av uppmärksamhet då det för dom är en självklarhet i deras liv.
Allt detta sätter givetvis spår och när det sen börjar handla om mobbning så infekteras dessa sår rejält.

Jag har alltid varit utanför, inte varit mobbad särskilt mycket, men definitivt så har människor i allmänhet skyrt mig, eftersom jag är lite speciell av mig. Detta leder mig in på en annan fundering:
Om mitt speciella sätt att vara på nu är så frånstötande, hur ska då "en stark identitet" kunna etableras?
Finns det en möjlighet att jag kan använda min egensinnighet till min fördel (blev inspirerad av det här inlägget, författat av Mo Cuishle), snarare än till min nackdel? Kan en blyg och introvert kille som gillar att läsa böcker och som aldrig har haft någon flickvän (jag är okysst och *urrgghh* (hatar ordet) oskuld) verkligen duga som människa? Förtjänar jag verkligen att älskas "som jag är"? Jag tror inte det.

Det uppstår en konflikt mellan den som jag har potential att vara med ett gott självförtoende, och den som jag ÄR med ett dåligt självförtroende.

När jag tänker på den jag kunde vara, med rätt attityd, så ser jag faktiskt hur jag skulle kunna älska mig själv och bli älskad av andra. Här ser jag min tillbakadragna personlighet som något positivt, en bra förutsättning att lära känna sig själv och finna inre ro och harmoni, något som jag i sin tur kan använda för att erbjuda stabilitet och trygghet både till mig själv och till andra. Jag ser mitt allmänna intresse för litteratur och bildning som något att känna mig stolt över och något att faktiskt kunna utstråla, intellektuell hälsosamhet, en strävan att sätta mig in i saker och ting och lära mig saker och se saker ur olika perspektiv genom att verkligen fördjupa sig i olika människors tankar och idéer, snarare än att sitta i en hetsig debatt och göda polarisering. Att jag inte har haft någon flickvän skulle jag använda till min fördel och förmedla bilden av mig själv som en lite mystisk kille/outforskad mark, min oskuld skulle jag ha en väldigt avslappnad attityd till och jag skulle betrakta sex som något som man sparar till en speciell person, sexuell självdisciplin som man motiverar med att man respekterar den framtida partner man ska vara intim med och att man väntar eftersom man betraktar "henne" som någon speciell.
En jordnära och omtänksam gentleman som vågar vara lite egen, typ.

^ Den här personen vill jag vara, men jag ÄR inte den här personen .

Istället göder min introverta personlighet tankespiraler av självförakt och mentalt förorenande bitterhet, och istället för att älska den mångfald av människor därute och se mig själv som en del av dom/er, så är jag rädd för och känner mig hotad av dom/er, eftersom jag upplever att dom/ni föraktar mig. Mina nördiga intressen gör att jag än mer odlar bilden av mig själv som ett missfoster som sysslar med kufiga saker, och min hyfsade intelligens använder jag för att bygga upp intellektuella försvarsmekanismer för att skydda mig själv mot/slippa ta itu med mitt eget självförakt och min sårbarhet. Och i detta kärlekshetsande och sexualiserade samhälle som vi lever i kan jag knappast heller, med gott samvete, påstå att jag inte har komplex och inte känner ångest inför min oförmåga att attrahera tjejer och min oerfarenhet vad gäller sex, vilket gör att jag inte känner mig som en riktig människa. En patetisk nolla, helt enkelt.

^ Den här personen vill jag inte vara, men jag ÄR den här personen .

Det gör ont när jag jämför dessa två väldigt olika människor, och när jag inser att jag är den sämre av dom. Men hur ska jag kunna ignorera mina känslor, och alla mina erfarenheter, mina komplex, min osäkerhet och min instängda frustration som bara vill ut? Kan man verkligen begära det av en människa?

En annan sak är utseende. Rhesus-Minus skrev ett något övertänt inlägg om just detta igår, där han menade att en mans utseende är det som han bedöms utifrån, och om man har utseendet emot sig så är man körd. Det ligger något i det. Själv skulle jag aldrig få för mig att beklaga mig över min för närvarande inte jättevältränade kropp då detta är något som man kan göra någonting åt genom träning, och det är mitt eget ansvar att jag inte längre ser lika bra ut som jag gjorde för några år sedan. Däremot kan jag förstå de som klagar och känner sig illa behandlade för de delar av kroppen och ansiktet som är så fula att de inte går att göra någonting åt. Själv har jag ibland tänkt att jag måste vara jävligt ful, att det är det som helt enkelt är problemet. Tog en bild på mig innan och ni kan väl avgöra om detta stämmer eller inte (varning för stötande material ): http://tinypic.com/view.php?pic=2jbs5ki&s=6

Slutligen så vill jag diskutera lite kring det här med "att vara snäll är inte samma sak som att vara en mes" och "du måste stå upp för dig själv, om du beter dig som en dörrmatta kommer du att bli behandlad som en dörrmatta" och andra anspelningar på att man måste stå upp för sig själv. Vad innebär det egentligen, vad betyder det att stå upp för sig själv?
Jag undrar därför att när jag väl gör det så blir det hela tiden så... fel?
Okej, jag är inte attraktiv när jag är mesig, jag fattar, men vad är då skillnaden på att vara mesig och att vara omtänksam, exempelvis?

Jag tycker att jag står upp för mig själv mer än många andra härinne, ändå så upplever jag inte att folk respekterar mig mer för det, snarare motsatsen. Jag känner mig väldigt förvirrad när det kommer till det här, och i min senaste tråd "Tråden som alla "snälla killar" bör läsa:" så är min hypotes att den som en gång hamnat i "nice guy"-facket har extremt svårt att ta sig därifrån, och de flesta som försöker misslyckas kapitalt och hamnar istället i "creepy"-facket.

Det är där som jag tror att jag har hamnat, och härifrån är det ännu svårare att ta sig ut ifrån. Problemet är helt enkelt att det ser väldigt svart ut och jag ber er vara en smula ödmjuka när ni lättsamt föreslår att det bara är att skaffa sig lite bättre självförtroende för oss som befinner sig här. Om ni sen är så socialt kompetenta som ni påstår att ni är så vore det kanske inte heller allt för mycket att begära att ni faktiskt ser VAD vad det är som gör mig (och andra killar i min situation) så "creepy". Det är inte en Jeffrey Dahmer som ni ser, det är inte en djurplågares, en våldtäktsmans eller en sadists känslolösa psykopatblick som ni ser, utan det är en människa i sorg som ni ser och som ni föraktfullt beskriver som ett "creep". Jag erkänner att jag inte är bra på att föra mig i sociala situationer, men jag vet samtidigt inte varför jag inte är välkommen att delta.

Men din idiot

Nej man "får" inte självförtroende. Inte ens om folk gillar en så "får" man något sådant.

Självförtroende kommer från självrealiserande. Processen att sätta upp mål för sig själv och faktiskt uppfylla dem, vilket leder till att man blir mer medveten om sina egna förmågor och därigenom får en godare uppfattning av sig själv än innan.

Det du gör i dina jävla trådar är snarare att likna vid att rulla runt och lägga sig på rygg. Att bara "ge upp" och tycka synd om sig själv. Det är patetiskt, och leder knappast till bättre självförtroende.

I din enfald så har du fått för dig att självförtroende skulle komma från hur omgivningen ser på dig, när självförtroende snarare avlas bäst genom en tämligen asocial process. Man ägnar sig inte åt självrealiserande för "någon annans" skull eller för att folk ska tycka bättre om en. Man gör det för SIN EGEN skull, och det leder sen i sin tur oftast till förbättrat självförtroende. Och det leder i sin tur ofta till att folk får en mer positiv uppfattning om en som individ...

Hej ! I ditt inlägg skriver du bl.a om svårigheter med övning ger färdighet-biten. Har du funderat lite mer på till exempel danskurser som det har pratats om här på forumet för att få möjlighet att träffa tjejer? På bugg och salsa brukar det vara ganska många fler kvinnor än män som deltar, och det är ju också ett ställe där man på ett naturligt och självklart sätt kan möta nya människor. Bjuder man upp så tackar folk ja, de har ju kommit dit för att dansa! Det är kul att dansa och träffa folk som är ute och roar sig utan att vara fulla. Du kanske inte är så intresserad av dans men det blir ju roligare om man lär sig lite och går dit utan speciella förväntningar.


Det finns också andra kurser på studieförbund o.dyl som man kan gå och kanske hitta ett nytt intresse, språk eller matlagning eller något annat? Nu har du redan många intressen och du verkar vara bildad och tänkande och kännande, men jag menar nya intressen där du har möjlighet att umgås mer med andra. Jag tror kanske att man kan förbättra sitt självförtroende om man tränar lite mer socialt.


Jag vet inte om det känns som någon hjälp men jag hoppas du inser att man inte är ensam om att vara ensam. Sverige, världen?, är fullt av ensamma människor och singlar. Det kanske inte så kul när alla säger att man ska anstränga sig mer och mer. Det är lätt att bli nedstämd då. Kanske borde du istället försöka slappna av lite ett tag. Ta det lugnt och låta saker hända i sin takt?


Ta hand om dig!

Som jag skrivit på annat håll kan jag känna samma saker men det som jag känner gör en skillnad för min egen del är att där du blir förbannad på omgivningen så blir jag förbannad på mig själv.

Jag vill verkligen inte vara där jag är, det gör fysiskt och mentalt ont att sitta här för mig själv när jag vet att jag egentligen "borde" vara ute och göra vad det nu är folk med vänner och bekanta gör.
Det känns som att jag är en racingbil som står vid starten och bara varvar dag ut och dag in, jag vill massor men kan liksom inte hitta nån väg ut.

Detta är dock något jag försöker använda till min fördel, det är svårt men det går. Varje gång jag blir förbannad på mig själv så peppar det mig att gå vidare. Jag måste göra nått, jag kan inte gå tillbaka.

Jag håller med om att riktig självsäkerhet är någonting man bygger upp under en längre tid. För många redan från barnsben.
Men, en sak man inte får glömma är att självsäkerhet faktiskt kan fejkas!
Det är fullt möjligt att mentalt bygga upp sig själv till en nivå där man kan börja jobba; intala sig själv att man faktiskt är bra som man är och att man tror på det man gör. När du sen får det bekräftat från andra så kan du bygga från det. Det är lite som att ljuga för sig själv och tro på det.

Det klassiska exemplet på detta är den stereotypa "feta partysnubben". De har egentligen ingenting som talar för sig själva, det skulle lika gärna kunna svänga åt andra hållet och de skulle sitta i samma sits som många andra. Men de intalar sig själva att de inte bryr sig om vad andra tycker och sen kör de på av bara farten. Efter ett tag så funkar det bara rätt vad det är.
Visst det håller väldigt sällan i det långa loppet och de jag själv träffat på har inte haft några flickvänner men det visar ändå på att det inte är så statiskt som man tror.

Jag vet inte hur mycket jag har skrivit det här på sistone men jag tror dessutom inte att den här typen av generaliserande uttalanden kan tillämpas på alla.
Det finns alla typer av folk där ute och även om kvinnor har det lättare så tror jag inte man kan säga att alla föredrar en viss personlighetstyp.
I slutändan gäller det bara att hitta rätt väg för att hitta dem.

Det som förblindar de flesta av oss "icke normala" människor (från båda sidor) är att krog, fest och mingel beteendet med dess stereotypa invånare finns där så öppet mitt framför näsan.

Vi vill vara med i deras gemenskap och vara som dem vare sig vi är medvetna om det eller inte. Vi vill också ta del av kakan som sitter där i skyltfönstret och ser så smaskig ut men istället får vi hålla tillgodo med smulor.
Vi missar helt enkelt är att det finns mängder av småkakor och muffins (ush, nu blev jag hungrig ) vid sidan av som ingen bryr sig om.

Som jag även skrivit flera gånger så saknas det i dagsläget ett bra forum att mötas på.
De flesta förlitar sig på slumpen (gå med i en slumpmässig aktivitet och hoppas på det bästa) eller ger sig ut på alla ytliga datingsiter.
Det enda som jag kan se faktiskt funkar bortsett från att ändra sig är att hänge sig åt ett intresse fullt ut och sen gå dit det bär och hoppas på det bästa. Är du intresserad av böcker så kanske bokmässan kan va nått exempelvis.
Som jag skrev i min tråd om gamernördar (som nästan ingen skrev i men ändå) så tror jag nästan att det är att föredra för en del.

Jag tror heller inte att det här med mesig eller snäll är ett problem, dels för att jag tror att det finns flertalet kvinnor som gillar en naiv stig-helmer mes och dels för att jag inte tror att mesighet är ett permanent tillstånd.
Det som beskrivs som mesighet i denna tråden och din andra är helt enkelt snällhet utan självsäkerhet. Har du någonsin sett en självsäker mes?

Det finns alltid saker du kan göra för att förbättra din situation men tyvärr tror jag inte svaret kan komma från varken en diskussion eller nån annans tips (även om de kan ge hjälp på vägen). Svaret kommer från dig själv. Vad kan jag göra för att ändra min situation?

Jag har min plan klar för mig, den är inte helt detaljerad men den finns där och jag kommer följa den så långt det går. Jag längtar efter dagen när jag kan skriva här för sista gången och säga att min situation är löst och att jag mår bra.

Jag tycker att ditt inlägg saknar verklighetskontakt. Jag, som introvert person, självreflekterar troligen mer än de flesta andra. Jag ser helt ingen poäng med att gilla mig själv om ingen annan gör det...

Tack för ditt inlägg. Danskruser känns ganska så meningslöst då jag helt enkelt är för feg och tafatt för att syssla med sånt. Man romantiserar ofta det här med en blyg person trotsar sina rädslor och bara "gör det", men i verkligheten blir man mer troligen skrattad åt och betraktad som patetisk.

Nej du hade bara varit en snäll kille med självförtroende.

Fråga: Hade du en syster när du växte upp? För i mitt fall som är det mitt livs största aha-upplevelse. De som det gick bra för i sociala sammanhang hade alla minst en syster hemma i familjen. Så jävla cyniskt är det. Får du inte feedback hemma (som en syster medför) så hamnar du i den där introverta spiralen som det krävs en järnvilja att bryta sig ur.


Om jag la ut en profilbild på en datingsida där jag ser ut såhär: http://www.psv.nl/upload_mm/c/c/0/48769_1213-VVVPSVpers468_468x311.jpg ...så hade kanske inte direkt kvinnliga besökares trosor vattnats till tonerna av Eric Amarillo.

Men om jag istället lade upp en presentationsvideo där jag sysslade med någonting som jag tycker är kul så kanske iaf en grupp kvinnor med lite mer subjektiva preferenser kring manlighet hade skrivit under på att jag är en ganska reko kille.

Kanske är det här skon klämmer, att våra sociala medier fortfarande i allt för hög grad domineras av foton och totalt intetsägande självbiografier, när det krävs att du gör något fett (typ hoppar från en bro eller surfar på ett tunnelbanetak eller bara är dig själv och utstrålar det som bara de riktiga silverryggarna lyckas utstråla i krogmiljö).

Du verkar ha problem Lantbruk.

Du bör nog se över dig själv innan du funderar på att dela ditt liv med någon.

Psykolog kan vara aktuellt.

Jag kan inte hålla med dig angående detta. Självförtroende, och kanske ännu mer självkänsla, är faktiskt någonting som kommer inifrån. Yttre bekräftelse har nog nästan ingenting med självkänslan att göra och även om man får flera hundra komplimanger i veckan så rinner komplimangerna bara iväg och glöms bort om man inte har bra självkänsla... Då kräver man tusen till, för att kunna tro på dem, och sedan tusen till.


Det var framförallt detta som jag kände att jag ville kommentera och "förklara". Din analys låter logisk och jag förstår varför du dragit dessa slutsatser, men jag upplever ändå att du har missuppfattat vad som menas med den där självsäkerheten. Den självsäkre killen är säker på att han är värd att älskas, att han är värd min tid och han vet att han är värd en chans. Det handlar inte om att han uppträder nonchalant eller likgiltigt (sådant genomskådas för övrigt alltid, och nonchalans är inte det minsta attraktivt), utan om att han tar för sig av min uppmärksamhet på ett självklart sätt. Dessutom så tar den självsäkre killen ofta över initiativet (han leder samtalet, kommer med förslag och idéer på vad vi ska göra härnäst, osv) och gör att det känns enkelt, tryggt och intressant att vara i hans sällskap.

Den osäkre killen som försöker ragga ber ofta liksom om ursäkt för sin uppenbarelse, han kämpar och försöker men utstrålar hela tiden att han egentligen vet att han kommer att få ett nej och han tycker själv inte riktigt att han är värd att älskas, så han förstår det. Han är inte heller lika van vid att vara den som driver, initierar och leder, så samtalet flyter trögt och man ser hur han "svettas" för att hålla det flytande över huvud taget och man måste som tjej gå in och "rädda" honom från ansvaret och själv ta över.

Om du själv tänker dig in i att vara tjej som pratar med dessa två killar.. Kan du känna hur mycket svårare det är att prata med den osäkre killen? Dessutom så finns det ingenting som säger att en självsäker kille skulle vara mindre seriös än en osäker kille. Många osäkra killar vill också bara ligga, och många självsäkra killar vill ha ett förhållande. De pojkvänner jag har haft har varit självsäkra, och när vi började umgås så var de alla väldigt respektfulla, artiga och omtänksamma men samtidigt avslappnade och självsäkra.


Jag tycker att den första (den attraktiva) versionen av dig själv låter väldigt fin! En sådan kille är definitivt pojkvänsmaterial! Den andra är.. som du säger, inte så väldigt attraktiv.

Jag tror inte att det handlar om att du ska "ignorera" någonting, men du måste försöka börja arbeta aktivt på att komma över en del saker. Jag är inte rätt person att fråga hur man gör, jag jobbar själv med att försöka hitta ett inre lugn med tveksamma framgångar... Saker som brukar föreslås är väl terapi, KBT, meditation, konfirmationer (typ säga "jag är en fin människa som förtjänar att älskas" hundra gånger om dagen tills man tror på det), att träna och äta rätt och må bra, sysselsätta sig med saker man tycker om, prova att bete sig på nya sätt även om det känns ovant och konstigt tills man lär sig... Osv.

Ingen "begär" någonting alls av dig, men om DU vill vara lycklig i DITT liv så måste du nog dessvärre gå igenom även den här prövningen och försöka förändras inifrån. Inte för någon annans skull, utan för din skull. Jag förstår att det känns jobbigt, men alla har sina kors att bära och man måste helt enkelt försöka orka.



Att stå upp för sig själv innebär, i mina ögon, att först och främst visa med hela sin person (utstrålning, ord och handling) att man förväntar sig att bli behandlad med respekt eftersom man vet att man förtjänar det. Det handlar alltså inte om att gå omkring och skrika och gapa, konfrontera människor till höger och vänster eller liknande... Utan mycket handlar om att du VET att du är värdefull, att din åsikt är betydelsefull, att du KAN säga vad du vill när di vill och att du ser det som självklart att folk kommer att lyssna på dig när du öppnar munnen. Ingen ska liksom kunna komma och köra över dig. Om en person har den här utstrålningen (och utstrålning kommer inifrån och är baserat på vad du verkligen tycker och känner) så kommer den personen sällan att behöva hävda sig eftersom folk har en naturlig respekt för den personen. Om det behövs, så höjer dock givetvis den självsäkra personen sin röst och ryter ifrån om han/hon blir behandlad dåligt.

Skillnaden mellan att vara mesig och omtänksam är egentligen väldigt, väldigt stor... Men det är väldigt lätt att missuppfatta mesighet för omtänksamhet och att "gömma sig" bakom epitetet omtänksam när man egentligen bara är mesig... Jag har ett utmärkt exempel: mig själv. Jag tycker att det är väldigt jobbigt att säga nej till människor och att göra dem besvikna (killar som vill bjuda ut mig till exempel) och till viss del så beror det på omtänksamhet. Jag tycker synd om dem när jag säger nej. MEN, egentligen så är jag nog bara mesig och vågar inte riktigt vara ärlig med mina känslor. Hade jag alltså varit mer omtänksam och mindre mesig så hade jag direkt sagt rakt ut vad jag känner, på ett vänligt, ärligt och bestämt sätt.

När det gäller killar/dejting så kan en självsäker kille vara minst lika omtänksam som en osäker kille. Han visar då att han bryr sig om mig, är uppmärksam för mina behov/önskningar, lyssnar på vad jag säger, osv. Ingenting av detta kompromissar med självsäkerheten! Men, om jag skulle försöka köra med honom och utnyttja den här omtänksamheten så skulle han inte gå med på det, vilket den mesiga killen skulle göra.

Att bemöta ett utlämnade på den nivå som lantbruk bjuder på med detta, visar vilken skillnad i mänsklig prestanda det finns här i världen.

Nu är du inte den enda white knight som spyr dynga i den här tråden, men för att spara tid så poänterar jag bara din fekalieorgie och ingen annans. Även om söta Adriandnes partsinlaga av floskelrapande och nonsensbjäbb borde rendera ett par sidor.
Må du brinna i helvetet ditt pisstinkande aspbergerhjon.

Men åter till Lantbruk.

Som du vet är jag ett stort fan av dina utläggningar, vars exakthet jag finner skrämmande nära min egen syn på saken. Dock med undantaget av att du inte greppat utseendets betydelse. Du beskriver alltså verkligheten för en man som hamnat på lågstatusgolvets mest ostädade och oinbjudande hörn, men har missat den huvudsakliga anledningen. Eller, missat kanske är fel ord, eftersom du bevisligen berört området.

Som din vän, inte bara i denna utan också andra viktiga frågor, måste jag ändå vara krass och ärlig och påtala att du är minsann inte snygg. Jag törs t.om påstå att jag är snyggare än dig. Dock med det inte helt oväsentliga tillägget att jag är märkbart kortare än dig. Vilket är den utseendefaktor som har mest negativ impact på mäns attraktionsförmåga mot kvinnor.
Så sammantaget påstår jag att vi i bästa fall är likvärdiga på utseendefronten.

Jag skulle vilja ta upp ett påstående från tidigare inlägg:

När brudarna lägger ett öga på dig så tar det mindre än en halv sekund för dem att konstatera att du inte duger utseendemässigt. Efter det så blir det en automatisk process att se till att inte ge dig några signaler som ska få dig att tro att du är välkommen som en av alla andra kandidater för hennes gunst.


Många mindre brighta lågstatusmän som inte ser/förstår detta språk som kvinnor använder, och "tvingar" sig på dem, blir de som rashonor som Adriandne måste ondgöra sig över och avvisa med olika medel.
Jag är ganska övertygad om att du har koll på detta språk i tillräcklig omfattning för att slippa de nedbrytande "ickeframgångar" som det innebär att approacha kvinnor som redan sekunden efter de såg dig, har avfärdat dig.

Många som ändå ger sig på brudarna trots detta kan i bland hamna bland tjejer vars empati gör att de kan bli kvar allt mellan 5-15 minuter. När det trots allt visar sig att resultatet är det samma så drar sig killen tillbaka utan att förstå anledningen. När detta upprepas gång efter gång, år efter år, så kanske viss insikt infinner sig. Visst, vissa oattraktiva män är också mer eller mindre efterblivna, men en man av din klass som möter samma sak hela tiden borde förstå att det inte handlar om dina egenskaper.

En "snäll" man som är tillräckligt snygg har inga problem att få brudar.

Inbilla er inget annat.

Självförtroende och självsäkerhet i all ära men jag tror inte man behöver börja där, jag tror det som initialt skrämmer bort båda män och kvinnor i extremt hög grad är när personen börjar agera lite desperat, desperation är osexigare än allt annat. Tänk lite på hur du framställer dig själv.

Bli pojkvän kan du blir för precis vad som helst, sen om det är självförtroende, att du kan sjunga bra eller har ett bra jobb eller bara hade tur och var på rätt plats vid rätt tillfälle spelar mindre roll.
Det här med sin person är inte så statiskt som ni verkar tro ibland, vissa föds med bra självförtroende, andra fejkar framgångsrikt ett bra självförtroende men för dom flesta är det någonting som kommer med åldern när du blir mer trygg i dig själv.