kan inte äta tillsammans med andra

Visste inte riktigt var jag skulle lägga detta för mig första inlägg så flytta gärna på det om det ligger fel.

Anledningen till att jag skriver är mitt problem som står beskrivet i rubriken men kan börja med att berätta lite om min situation.

Hade för ungefär fyra år sen precis allt jag kunde begära av livet. Hade en i min mening perfekt umgängeskrets med personer som jag stormtrivdes med. Hade lätt att skaffa nya vänner och älskade att träffa nytt folk. Trivdes perfekt med mig själv och hade ett mycket bra självförtroende, hela världen låg öppen och jag njöt av varje dag. Nu idag som påpekats fyra år senare har allting i stort sett försvunnit och jag har blivit en helt annan person än jag var då.

Det som har förändrat allt är det faktum att jag inte klarar av att äta tillsammans med andra personer, förutom några få riktigt gamla vänner samt min familj. Vid varje övrig social måltid drabbas jag av ett extremt illamående med följd att jag knappt får ner nån mat, känns som jag ska kräkas varje gång jag sväljer och får även klökningar (har dock aldrig verkligen kräkts)

Allt började vid ett restaurangbesök tillsammans med en tjej jag precis hade träffat, första riktiga dejten även om vi hade träffats en del förut dock inte på tu man hand. Under måltiden upplevde jag att jag inte fick ner något men tänkte inte jättemycket på det. Efter det gick det någon månad innan det verkligen bröt ut. Det hela har gått lite i perioder och under vissa perioder är det inga problem att t.ex. sticka ut och äta med några polare men under vissa perioder fungerar inte ens detta.

klarar definitivt inte av att t.ex. vara ute och äta med någon tjej som jag tycker om och numera får bara tanken på detta mig att må illa och bli nervös. Har därför inte varit nära att inleda ett förhållande med någon tjej under denna period utan fått nöja mig med en del ONS som jag har varit tvungen att skicka hem för att jag ska kunna få i mig frukost (ett beteende som egentligen inte överrensstämmer med mina värderingar)

Dessa problem har som ni säkert kan förstå haft en stor effekt på hela mitt sociala liv. Jag har verkligen ansträngt mig för att inte låta skiten styra mig och i stort sett aldrig avstått att hänga med på något även om det har tagit emot inombords då jag har bävat inför middagar och liknande. Problemet är att det har påverkat mig inte bara under måltiden utan även vid sidan om och jag har förvandlats till en ängslig och nervös person eftersom jag hela tiden oroar mig över att vara tvungen att behöva äta.

Har i.o.m. detta tappat stora delar av mitt tidigare självförtroende vilket påverkar mig inom alla områden.

har dessutom endast ett halvår kvar på min utbildning vilken kommer leda till arbetsmöjligheter inom en bransch som jag verkligen innerst inne vet att jag gillar och där jag är mycket skicklig. Går dock nästan i tankar att hoppa av eftersom arbetsuppgifterna kommer inkludera mycket lunchmöten, middagar och liknande (Då jag påbörjade utbildningen var det ju inga som helst problem med detta)

Känner mig nu för första gången i mitt liv ensam även om jag har en del polare som jag fortfarande träffar, dock börjar fler och fler att bilda förhållande vilket jag i nuläget som jag förklarat är väldigt långt ifrån. Känns verkligen som att livet går åt helvete och börjar rinna ifrån mig allt mer.

Har ingen som jag kan prata med om problemen eftersom att jag tyvärr antagligen är för stolt för att kunna erkänna för mina vänner att jag har problem av denna typ, speciellt då de flesta i min umgängeskrets är väldigt sociala av sig och därför inte riktigt hade förstått vilket helvete det innebär.

Någon med erfarenhet av liknande problem som kan ge några tips på vad man kan göra för att undkomma problemen?

Ber om ursäkt om texten blev något lång och har förståelse för att det i andras ögon ter sig ointressant men behövde verkligen skriva av mig.

Tackar så mycket om ni tog er tid att läsa

Oj, vad jobbigt. Du reagerar alltså med fysiskt illamående om du ska äta
när personen är närvarande men så fort personen lämnat rummet så går det
bra att få i sig maten? Stämmer det?

Tänker du något speciellt under tiden det här sker, hur går tankarna?
Handlar det på något sätt om att det är obehagligt att se den andra personen
äta, hur reagerar du när du är i ett sällskap där andra äter men inte du?
Eller blir det bara såhär om du själv måste äta tillsammans med någon?
Skulle känslorna intensifieras och bli värre om den andra inte äter utan bara
du gör det och den andra är närvarande?

Mycket frågor men hoppas du kan svara så att bilden blir tydligare,
lättare att förstå vad det kan handla om då.

Varför söker du inte professionell hjälp?

Låter som att du får panikångestattacker. Ganska relaterade till en sorts social fobi, i det här fallet då anknutet till måltider.

Det finns hjälp att få, både samtalsterapi och medicinering, så jag tycker nog faktiskt att du ska uppsöka vården ifall du lider av detta i så pass stor grad som du säger att du gör.

Du kan ju försöka lösa det på egen hand också, men det är nog aningen knepigare.

Jo har utvecklats till något mycket otrevligt som sagt inte bara under själva måltidssituationen utan även vid sidan om, är där något som du går och oroar dig inför påverkar det dig förövrigt också. Precis som du skriver har jag inga som helst problem med att äta om jag är själv utan bara när någon annan är närvarande, speciellt personer som jag inte känner så bra.

Numera är väl en del av problemet just att jag tänker för mycket på att det inte kommer att gå och därav blir kanske själva oron den faktorn som bidrar till att det låser sig. Har inga som helst problem att se andra äta och har inga problem med att t.ex. dricka.

Känslan är väl ungefär densamma om den som är närvarande inte äter (även om dessa situationer av förklarliga skäl inte uppstår så ofta). Har inte heller problem med t.ex. tilltugg och liknande.

Har verkligen länge haft inställningen att "det är ju bara att äta" men det fungerar verkligen inte. Har försökt intala mig själv att det inte är något problem egentligen men detta hjälper inte heller.

Hur mår du i övriga sociala situationer(då detta låter som en delproblematik för vissa som lider av social fobi)? Nåväl, tror nog inte detta problem är särskilt svårt att bli av med då det låter som ett typiskt psykosomatiskt besvär, alltså en fysisk reaktion på ett psykiskt problem och kan lösas med terapi, exempelvis kognitiv beteendeterapi(antingen på egen hand eller med hjälp av en terapeut beroende på i falla övriga problem finns med i bilden eller ej).

För att förenkla hur du löser detta problem bör du först fokusera på vad du tänker på samt hur du agerar i den utvalda situationen, ifrågasätta dina tankar angående detta, dvs. försöka se realistisk på situationen(säg att du mår dåligt för du tänker dig att andra tror att du äter för fort och på så vis mår dåligt för att inte göra detta, eller något helt annat. I detta fall är ett mer realistiskt tankesätt att de antagligen inte bryr sig om detta.) sen är gäller det att utsätta sig för situationen. Mer information finns att lära sig om ämnet om du vill bli av med problemet.

Så länge måltider inte ingår stormtrivs jag i andras sällskap. Gillar som jag påpekat egentligen att träffa människor och är både social och utåtriktad, har inga som helst problem med att t.ex. inleda samtal med och konversera med främmande människor. Dock är det ju väldigt många sociala tillställingar där mat är involverat och under dessa blir jag väldigt nervös och orolig (Fram tills maten är avklarad, då släpper allt och jag kan vara mig själv igen). Har en del gånger kommit med någon anledning till varför jag inte an närvara vid middagen men som gör att jag kan dyka upp senare på kvällen men inser givetvis att detta inte är någon lösning på problemet.

Har läst en del om KBT men inte tyckt att det riktigt verkar vara rätt. Det ligger säkert mycket klokt i att försöka vända tankarna kring problemet men detta är inte det lättaste. Kan på rak arm komma på en oro över att det kommer verka konstigt ifall jag inte äter mycket eller inte äter upp det som kommer in på t.ex. en restaurang. I och med att jag (än så länge) fortfarande har ett ganska rikt socialt liv utsätter jag ofta mig för situationerna men har inte lyckats vända rätt på det.

Hade varit intressant ifall någon annan upplevt något liknande och om/hur den lyckats lösa sina problem

Har haft samma problem, och för mig hjälpte det med KBT samt att jag fått försöka jobba på det med småsteg, dvs började med att klara äta frukt eller popcorn i andras närvaro och sedan bygga på. Det jag kom fram till under min KBT var att det handlade om att människor såg mig i ett sått basbehovstillstånd kombinerat med något sorts kontrollbehov, alltså precis som att jag inte tycker om när människor ser mig sova, kissa, äta mat, kräkas, gråta osv. Det hade alltså inget att göra med ätstörningar i dess traditionella bemärkelse. Speciellt att killar såg mig äta var jobbigt, maten liksom bara fastnade i halsen.

Med åren har det dock blivit bättre, men lunchmöten och liknande är inte min favorit och jag har även lärt mig att man inte måste äta i dessa sammanhang. Exempelvis var jag ute med jobbet och åt häromdagen och då sa jag att jag åt så mycket på eftermiddagsfikat så jag nöjer mig nog med ett glas vin och det var ingen som ifrågasatte. Äter jag ute med andra idag brukar jag ta något lätt, ex en soppa eller något som inte kräver så mycket ansträngning hehe

Är egentligen stor i maten och har god aptit, synd att jag ska ha problem i sociala sammanhang med just ätandet, är annars social osv

Tror du gör lite för stor grej av det här, det gjorde i alla fall jag, hoppas verkligen det blir bättre, vet hur det känns!

Både jag och min bästa vän har upplevt detta i tonåren. Du måste berätta för en polare som du litar på om hur du känner och be honom hjälpa dig och vara ett stöd. Kognitiv terapi är det enda som gäller, d.v.s att du får utmana dina besvär. Utsätt dig för det som är jobbigt och ge dig inte om du så ska sitta där med tårar i ögonen.

Tack för era svar. Har som sagt länge försökt att jobba med det och har inga problem när det handlar om mindre tilltugg eller enklare mat. Tyvärr räcker detta inte för att jag ska klara av mitt sociala liv. Har dessutom börjat känna mig ordentligt ensam på sistone, detta eftersom flertalet riktigt bra polare nu bildat förhållande eller är iväg på längre resor och liknande d.v.s. lever det livet som jag säkert levt om jag inte drabbats av dessa besvär. Har precis som Suntrop skriver extra problem då den som medverkar är tjej (är själv kille).

Trodde dumt nog när jag drabbades att jag skulle vara av med besvären vid det här laget och kunnat börja leva igen men detta har inte skett och har nu börjat få ordentlig panik att jag aldrig kommer att bli av med det. Det nästan värsta är att jag inte kommer att klara av det arbete som jag snart är färdig med utbildningen till ifall jag inte blir kvitt besvären. Klart att det går att slå in på en annan bana men känns väldigt lönlöst att ha slängt bort nästan fem år av sitt liv på något som man inte har någon nytta av.

Tar dock till mig av era svar och ska i ännu större utsträckning försöka utmana besvären. Har funderat på att uppsöka professionell hjälp men är ytterst osäker på detta. Har en magkänsla att det bara skulle sänka min självbild och självkänsla än mer.

Hur har det gått TS?

Allt det du skrev stämmer in på mig till 100%. Men än idag tvärvägrar jag att äta med människor som inte känner till min problematik överhuvudtaget.

Ni båda är djupt olyckliga och är man det och kväver den känslan gör man det med diafragman.


Det är en andningsmuskel och matsrupen (och annat) går rakt igenom den. Är den tight så känns det som magsäcken snörs av.

Ni behöver båda en trygg miljö att få hjälp att sätta ord på era känslor och er smärta.

Jag hade en period faktiskt själv när jag var ung att jag inte kunde äta bland folk.