"Näringslivets Fond inrättades under andra världskriget av ett antal storföretagsledare. Strukturen på svenskt näringsliv var vid den tiden ganska annorlunda än den som finns femtio år senare. Bruken var fortfarande stommen, skog och järn bar upp svensk ekonomi. När femton ledare för de största företagen samlades var de verkligen representativa för svenskt näringsliv. De kände hotet från den radikala delen av socialdemokratin, som väntade på krigsslutet för att låta samlingsregerandet efterföljas av den socialistiska skördetiden. Den fria företagsamheten och marknadsekonomin krävde ett målmedvetet försvar. Därför inrättades Näringslivets Fond. Ett ansenligt antal miljoner insamlades och man startade Byrån för ekonomisk information och Studieförbundet Näringsliv och Samhälle (SNS). Den stora kraftmätningen mellan marknadsekonomi och socialism kom i valet 1948, vilket blev en stor framgång för Bertil Ohlins folkparti. Socialdemokraterna med Tage Erlander i spetsen lyckades behålla makten, men drog slutsatsen att socialism inte var vad svenskarna önskade sig. Det dröjde fram till Olof Palme och löntagarfonderna innan socialismen åter på allvar fanns på Sveriges politiska agenda."
(http://www.frittnaringsliv.se/?page=nafo)
"Under perioden 1982-1991 genomgick svensk politik och svenskt näringsliv en omfattande omvandling. Även det statsbärande socialdemokratiska partiet genomgick stora förändringar. Hur blev dessa förändringar möjliga och hur verkställdes den stora reformagendan? ... Att det skedde en omsvängning i den ekonomiska politiken står klart och kan också beläggas eftersom Sverige enligt internationella jämförelser överglänser andra länder som reformland från och med 1980-talets andra hälft. Men är detta då resultatet av inlärning hos de centrala aktörerna?"
(http://www.ratio.se/sv/forskning/ekonomisk-politiskt-laerande-avregleringarna-och-den-svenska-socialdemokratin-1982-1991.aspx)
Den svenska nazismen inom näringslivet under kriget
Jacob Wallenberg (*27/9 1892 +1/8 1980) var under 1920- och 1930-talet den främste företrädaren för svenskt näringsliv. Han var personlig vän med ledande tyska nazister. Den så kallade Boschaffären utspelade sig under åren 1939-1950. Den blev allmänt känd i augusti 1945 då USA anklagade bröderna Jacob och Marcus Wallenberg och Stockholms Enskilda Bank för att ha varit bulvaner åt Boschkoncernen under Andra världskriget. Bankens och bröderna Wallenbergs tillgångar i USA blockerades och de amerikanska myndigheterna argumenterade för en svartlistning av såväl bröderna som banken. SEB hade med början år 1939 köpt åtta Boschföretag i neutrala länder och en majoritet av aktierna i det amerikanska Boschbolaget, ABC. SEB hävdade mot USA att man ägde ABC utan förbehåll och att man i framtiden avsåg att sälja detta till amerikaner. Misstänksamheten från USA förblev dock stor och i december 1941 förklarade Amerikanska Treasury Department att ABC inte var ett rent svenskt företag. Den 18 maj 1942 beslagtogs ABC av amerikanska Alien Property Custodian. Vid denna tidpunkt kom inga av dessa händelser att offentliggöras. Bankens affärer avslöjades den 31 juli 1945, i en artikel i New York Herald Tribune. Amerikanska militära utredare hade påträffat gömda dokument i Boschs huvudkontor i Stuttgart, med vars hjälp man kunde spåra det ifrågasatta ägarskapet av ABC tillbaka till moderbolaget Bosch. Den 8 augusti förklarade Treasury Department att bröderna Wallenberg personligen var spärrade, "special blocked nationals", och att SEB borde svartlistas i alla allierade länder. Boschaffären blev ekonomiskt en klar förlust för SEB. Den avgjort största förlusten var dock de negativa verkningarna på bankens och bröderna Wallenbergs anseende i Sverige och internationellt. I amerikansk press kom de under ett antal år att associeras med det nazistiska Tyskland.
(Källa: Wikipedia: Boschaffären)
Näringslivets fond (Näfo) bildades av SAF och Industriförbundet i juni 1940, två månader efter den tyska ockupationen av Danmark och Norge, för att verka för 'en fri ekonomi'. Näfo ombildades 1975 och verksamheten utvidgades 1978 då Timbro och Ratio bildades, för att främja marknadsekonomi och nyliberalism.
Erik Dahmén var på 70- och 80-talet en av huvudmännen i Näfo, vice ordförande i Ratios vetenskapliga råd, styrelseledamot i Skandinaviska Enskilda Banken och familjen Wallenbergs privata ekonomiska rådgivare. Erik Dahmén tog fil.lic. vid Lunds universitet 1942 och började efter detta att arbeta som ekonom vid Industrins Utredningsinstitut (IUI). År 1951 flyttade han till Stockholm och blev ekonom vid Stockholms Enskilda Bank. År 1968 gavs hans bok 'Sätt pris på miljön' ut. Källa: Wikipedia
Andra som studerade på Lunds universitet vid denna tid var Jan Rydström och Gustaf Petrén, vilka var aktiva nazister under kriget. (Källa: De intellektuellas förräderi av Sverker Oredsson)
Gustaf Petrén blev jur.kand. 1942 vid Lunds universitet. Åren 1943-46 var han ombudsman vid Sveriges Förenade Studentkårer. År 1948 värvades han av Sveriges riksdag som sekreterare i lagutskottet, och hade därefter tjänst vid flera utskott. Petrén var ställföreträdande justitieombudsman 1968-1972, och då justitieombudsman Alfred Bexelius skulle dra sig tillbaka 1972, var Petrén föreslagen som hans efterträdare. Socialdemokraterna gick dock inte med på att Petrén tillsattes i den befattningen, varför Bexelius omvaldes. Petrén utnämndes senare i stället till regeringsråd. 1974 var han med och grundade Meborgarrättsrörelsen. Han blev dess förste ordförande och förblev så till sin död. Gustav Petrén pensionerade sig som regeringsråd 1985 och anställdes då på SAF. Källa: Wikipedia
Jan Rydström verkade under kriget inom den tyskvänliga underrättelsetjänsten sektion B på försvarsstaben tillsammans med Erik Dahmén. När IB bildades blev han officiellt byrådirektör på Östekonomiska byrån, beläget i Jernkontorets lokaler på Drakens gränd 1 i Gamla Stan. Inofficiellt blev han IBs hemliga finansminister, enligt Peter Bratt. Även en av Erik Dahméns söner var verksam inom Östekonomiska byrån på 80-talet.
Kalendarium
1968 Olof Palme demonstrerade med Nordvietnamns ambassadör i februari
1968 Sture Eskilsson till SAFs Avdelningen för samhällskontakt för att motverka vänstervågen
1969 Olof Palme statsminister
1971 Eskilssons skrev sitt strategiska PM 18 mars
1971 Allan Larsson skrev LO-motion att utreda löntagarfonder, en het potatis för SAP. Meidner uppdrogs att utreda.
1973 USA ställde in diplomatiska förbindelser med Sverige pga av kritik mot kriget i Vietnam
1974 Meidners lade fram sitt förslag till löntagarfonder
1976 LO ställde sig bakom Meidners fondförslag
1976 Nicolin SAF-ordförande 20 maj
1976 Borgerlig valseger med Thorbjörn Fälldin som statsminister
1978 Reviderat fondförslag beslutas i SAPs partikongress
1978 Timbro nystartas med Eskilsson som styrelseordförande
1981 Olof Palmes tal om Timbroiterna: "Arbetsgivareföreningens propagandister ... hatets och illviljans kolportörer"
1982 Socialdemokratisk valseger
1983 Eskilsson kontaktade i juni 1983 Gunnar Randholm som bildade 4:e oktoberkommittén
1983 4:e oktobermanifestationen: 100000 demonstrerade i Stockholm mot fonderna
1983 Beslut om löntagarfonder i riksdagen
1986 Mordet på Olof Palme
Mordet markerade ett epokskifte
Näfo äger bokförlaget Timbro och lanserade nyliberalismen på 70-talet. Sture Eskilsson anses vara strategen bakom den framgångsrika kampanjen mot socialismens idéer och Olof Palme var det sista stora hindret för den nya epoken. När ETC intervjuade Sture Eskilsson 2002 (http://www.etc.se/nyhet/segrarna) konstaterade han nöjt att högern hade lyckats med sina föresatser.
Organisationen Friheten i Sverige hade före mordet kontakt med EAP och andra som förenades i sitt hat mot Olof Palme. År 1987 var Sture Eskilsson styrelseledamot i Friheten i Sverige och Katarina Runske var avlönad av Näfo för att sköta organisationens kansli. Katarina Runske står på deltagarlistor från konferenser på hotell Ramada tillsammans med kända Palmehatare som Lennart Hane (EAP), Anders Larsson (DA) och högerextrema norrmalmspoliser. Det var Anders Larsson som lämnade ett meddelande till regeringskansliet en vecka innan mordet med texten ”Olof Palme död!” Konferenserna hölls årligen från 1975 till 1985.
Organisationerna Näfo, Timbro och Friheten i Sverige höll vid tiden för mordet till på Birger Jarlsgatan 6b, där även det gamla IB-företaget Jordec Ekonomikonsult hade lokaler. Den man som Mårten Palmes fästmö senare gifte sig med arbetade vid tiden för mordet på denna adress (https://www.flashback.org/sp36202615).
Den förre moderatledaren Ulf Adelsohn skriver i sin memoarbok att han blir uppringd av Palmes efterträdare, Ingvar Carlsson och att denne säger till honom: "När nu detta har hänt hade det varit bättre om det varit en enstaka vettvilling. Men det verkar vara mycket väl planerat lång tid i förväg. Det är ett tecken på att det finns en grupp som inte drar sig för något för att skada det svenska samhället!"
Ingvar Carlsson kan natten 17-18 augusti 1995 förstått att han och hans familj inte hade något som helst polisbeskydd. Två personer hade klättrat upp på taket på hans tjänstebostad vid Sagerska palatset och morgonen efter höll han presskonferens (dit han kom på kryckor), där han meddelade att han skulle avgå som statsminister av personliga skäl. Detta markerade det definitiva slutet för den politik som Olof Palme hade förespråkat. Personerna greps men utredningen lades senare ned.
http://sv.wikipedia.org/wiki/Sagerska_palatset
http://video.google.com/videoplay?docid=-4217200720109232489#
(http://www.frittnaringsliv.se/?page=nafo)
"Under perioden 1982-1991 genomgick svensk politik och svenskt näringsliv en omfattande omvandling. Även det statsbärande socialdemokratiska partiet genomgick stora förändringar. Hur blev dessa förändringar möjliga och hur verkställdes den stora reformagendan? ... Att det skedde en omsvängning i den ekonomiska politiken står klart och kan också beläggas eftersom Sverige enligt internationella jämförelser överglänser andra länder som reformland från och med 1980-talets andra hälft. Men är detta då resultatet av inlärning hos de centrala aktörerna?"
(http://www.ratio.se/sv/forskning/ekonomisk-politiskt-laerande-avregleringarna-och-den-svenska-socialdemokratin-1982-1991.aspx)
Den svenska nazismen inom näringslivet under kriget
Jacob Wallenberg (*27/9 1892 +1/8 1980) var under 1920- och 1930-talet den främste företrädaren för svenskt näringsliv. Han var personlig vän med ledande tyska nazister. Den så kallade Boschaffären utspelade sig under åren 1939-1950. Den blev allmänt känd i augusti 1945 då USA anklagade bröderna Jacob och Marcus Wallenberg och Stockholms Enskilda Bank för att ha varit bulvaner åt Boschkoncernen under Andra världskriget. Bankens och bröderna Wallenbergs tillgångar i USA blockerades och de amerikanska myndigheterna argumenterade för en svartlistning av såväl bröderna som banken. SEB hade med början år 1939 köpt åtta Boschföretag i neutrala länder och en majoritet av aktierna i det amerikanska Boschbolaget, ABC. SEB hävdade mot USA att man ägde ABC utan förbehåll och att man i framtiden avsåg att sälja detta till amerikaner. Misstänksamheten från USA förblev dock stor och i december 1941 förklarade Amerikanska Treasury Department att ABC inte var ett rent svenskt företag. Den 18 maj 1942 beslagtogs ABC av amerikanska Alien Property Custodian. Vid denna tidpunkt kom inga av dessa händelser att offentliggöras. Bankens affärer avslöjades den 31 juli 1945, i en artikel i New York Herald Tribune. Amerikanska militära utredare hade påträffat gömda dokument i Boschs huvudkontor i Stuttgart, med vars hjälp man kunde spåra det ifrågasatta ägarskapet av ABC tillbaka till moderbolaget Bosch. Den 8 augusti förklarade Treasury Department att bröderna Wallenberg personligen var spärrade, "special blocked nationals", och att SEB borde svartlistas i alla allierade länder. Boschaffären blev ekonomiskt en klar förlust för SEB. Den avgjort största förlusten var dock de negativa verkningarna på bankens och bröderna Wallenbergs anseende i Sverige och internationellt. I amerikansk press kom de under ett antal år att associeras med det nazistiska Tyskland.
(Källa: Wikipedia: Boschaffären)
Näringslivets fond (Näfo) bildades av SAF och Industriförbundet i juni 1940, två månader efter den tyska ockupationen av Danmark och Norge, för att verka för 'en fri ekonomi'. Näfo ombildades 1975 och verksamheten utvidgades 1978 då Timbro och Ratio bildades, för att främja marknadsekonomi och nyliberalism.
Erik Dahmén var på 70- och 80-talet en av huvudmännen i Näfo, vice ordförande i Ratios vetenskapliga råd, styrelseledamot i Skandinaviska Enskilda Banken och familjen Wallenbergs privata ekonomiska rådgivare. Erik Dahmén tog fil.lic. vid Lunds universitet 1942 och började efter detta att arbeta som ekonom vid Industrins Utredningsinstitut (IUI). År 1951 flyttade han till Stockholm och blev ekonom vid Stockholms Enskilda Bank. År 1968 gavs hans bok 'Sätt pris på miljön' ut. Källa: Wikipedia
Andra som studerade på Lunds universitet vid denna tid var Jan Rydström och Gustaf Petrén, vilka var aktiva nazister under kriget. (Källa: De intellektuellas förräderi av Sverker Oredsson)
Gustaf Petrén blev jur.kand. 1942 vid Lunds universitet. Åren 1943-46 var han ombudsman vid Sveriges Förenade Studentkårer. År 1948 värvades han av Sveriges riksdag som sekreterare i lagutskottet, och hade därefter tjänst vid flera utskott. Petrén var ställföreträdande justitieombudsman 1968-1972, och då justitieombudsman Alfred Bexelius skulle dra sig tillbaka 1972, var Petrén föreslagen som hans efterträdare. Socialdemokraterna gick dock inte med på att Petrén tillsattes i den befattningen, varför Bexelius omvaldes. Petrén utnämndes senare i stället till regeringsråd. 1974 var han med och grundade Meborgarrättsrörelsen. Han blev dess förste ordförande och förblev så till sin död. Gustav Petrén pensionerade sig som regeringsråd 1985 och anställdes då på SAF. Källa: Wikipedia
Jan Rydström verkade under kriget inom den tyskvänliga underrättelsetjänsten sektion B på försvarsstaben tillsammans med Erik Dahmén. När IB bildades blev han officiellt byrådirektör på Östekonomiska byrån, beläget i Jernkontorets lokaler på Drakens gränd 1 i Gamla Stan. Inofficiellt blev han IBs hemliga finansminister, enligt Peter Bratt. Även en av Erik Dahméns söner var verksam inom Östekonomiska byrån på 80-talet.
Kalendarium
1968 Olof Palme demonstrerade med Nordvietnamns ambassadör i februari
1968 Sture Eskilsson till SAFs Avdelningen för samhällskontakt för att motverka vänstervågen
1969 Olof Palme statsminister
1971 Eskilssons skrev sitt strategiska PM 18 mars
1971 Allan Larsson skrev LO-motion att utreda löntagarfonder, en het potatis för SAP. Meidner uppdrogs att utreda.
1973 USA ställde in diplomatiska förbindelser med Sverige pga av kritik mot kriget i Vietnam
1974 Meidners lade fram sitt förslag till löntagarfonder
1976 LO ställde sig bakom Meidners fondförslag
1976 Nicolin SAF-ordförande 20 maj
1976 Borgerlig valseger med Thorbjörn Fälldin som statsminister
1978 Reviderat fondförslag beslutas i SAPs partikongress
1978 Timbro nystartas med Eskilsson som styrelseordförande
1981 Olof Palmes tal om Timbroiterna: "Arbetsgivareföreningens propagandister ... hatets och illviljans kolportörer"
1982 Socialdemokratisk valseger
1983 Eskilsson kontaktade i juni 1983 Gunnar Randholm som bildade 4:e oktoberkommittén
1983 4:e oktobermanifestationen: 100000 demonstrerade i Stockholm mot fonderna
1983 Beslut om löntagarfonder i riksdagen
1986 Mordet på Olof Palme
Mordet markerade ett epokskifte
Näfo äger bokförlaget Timbro och lanserade nyliberalismen på 70-talet. Sture Eskilsson anses vara strategen bakom den framgångsrika kampanjen mot socialismens idéer och Olof Palme var det sista stora hindret för den nya epoken. När ETC intervjuade Sture Eskilsson 2002 (http://www.etc.se/nyhet/segrarna) konstaterade han nöjt att högern hade lyckats med sina föresatser.
Organisationen Friheten i Sverige hade före mordet kontakt med EAP och andra som förenades i sitt hat mot Olof Palme. År 1987 var Sture Eskilsson styrelseledamot i Friheten i Sverige och Katarina Runske var avlönad av Näfo för att sköta organisationens kansli. Katarina Runske står på deltagarlistor från konferenser på hotell Ramada tillsammans med kända Palmehatare som Lennart Hane (EAP), Anders Larsson (DA) och högerextrema norrmalmspoliser. Det var Anders Larsson som lämnade ett meddelande till regeringskansliet en vecka innan mordet med texten ”Olof Palme död!” Konferenserna hölls årligen från 1975 till 1985.
Organisationerna Näfo, Timbro och Friheten i Sverige höll vid tiden för mordet till på Birger Jarlsgatan 6b, där även det gamla IB-företaget Jordec Ekonomikonsult hade lokaler. Den man som Mårten Palmes fästmö senare gifte sig med arbetade vid tiden för mordet på denna adress (https://www.flashback.org/sp36202615).
Den förre moderatledaren Ulf Adelsohn skriver i sin memoarbok att han blir uppringd av Palmes efterträdare, Ingvar Carlsson och att denne säger till honom: "När nu detta har hänt hade det varit bättre om det varit en enstaka vettvilling. Men det verkar vara mycket väl planerat lång tid i förväg. Det är ett tecken på att det finns en grupp som inte drar sig för något för att skada det svenska samhället!"
Ingvar Carlsson kan natten 17-18 augusti 1995 förstått att han och hans familj inte hade något som helst polisbeskydd. Två personer hade klättrat upp på taket på hans tjänstebostad vid Sagerska palatset och morgonen efter höll han presskonferens (dit han kom på kryckor), där han meddelade att han skulle avgå som statsminister av personliga skäl. Detta markerade det definitiva slutet för den politik som Olof Palme hade förespråkat. Personerna greps men utredningen lades senare ned.
http://sv.wikipedia.org/wiki/Sagerska_palatset
http://video.google.com/videoplay?docid=-4217200720109232489#
__________________
Senast redigerad av iesho 2012-06-05 kl. 11:58.
Senast redigerad av iesho 2012-06-05 kl. 11:58.
Är en person per automatik inblandad i Palmemordet för att denne hyrde lokaler i samma hus som vissa näringslivsorganisationer? Guilty by association=oseriöst dravel.