Voxra, ångest och insättningsproblem

Det tog 30 minuter för mig, för dom flesta tar det några dagar/veckor innan dom märker någon effekt. Det är vanligt att man mår sämre innan man mår bättre också, det kan ta månader innan man blir bra i vissa fall.

Man kanske ska ge Voxran 1-2 månader då. Känner inget positivt efter 2,5 vecka iaf. Hoppas inte sömnproblemen och ångesten blir överjävliga på 300mg bara. Nån som känner till om man bör kolla sitt blodtryck om man snusar samtidigt som man går på Voxra?

Jag snusar, röker och äter voxra. Har inte kollat mitt blodtryck.

Hur skulle det få blodtrycket att öka? Min förståelse var att bupropion hämmar nikotinreceptorerna vilket gör nikotinet mindre aktivt så hur skulle nikotin påverka en negativt om det har mindre chans att påverka en? Finns det någon annan verksam mekanism hos nikotin?

Jag har för mig att jag blev väldigt pigg samma dag, och såg tjackad ut på ögonen. Men det är ju individuellt, kan säkert ta ett tag, om du ens får den effekten alls.

Hej!

Vill berätta om hur jag mått och mår efter insättning av Voxra.
Jag har haft Venlafaxin i flera år mot depression och den har väl funkat sådär...inte riktigt bra men bättre än utan.
Det som hände sen var att en depression kom smygande trots medicinering av venlafaxin.
Jag fick prova Voxra pga återkommande depressioner.

Det jag inte var beredd på var de biverkningar jag fått av Voxran.
De första 5 dagarna mådde jag utmärkt, tyckte jag själv iallafall. ( Min man upplevde mej rätt speedad och fnissig)
Dag 6 small det till liksom i hjärnan med aggression utan hämningar!
Jag skrek, svor, kastade sönder saker och gjorde annat dumt o betedde mej galen.
Jag kände mej medveten om vad jag gjorde men kunde inte hejda mej. En felbedömning av min man att inte köra upp mej på psyket)
Dag 7 fortsatt aggressiv men mest verbalt mot min man.
Sedan var det lugnare några dagar innan jag hamnade i en djup svacka med gråt, förtvivlan och hopplöshetskänslor.
Nu är jag inne på tredje veckan med Voxra och humöret pendlar mellan ledsamhet och irritation.
Jag får anstränga mej för att inte ringa eller smsa hur arg jag är på personer i min närhet. Jag kan inbilla mej att andra vill mej illa och reagera på det fast jag innerst inne inte vill tro på mina känslor.
Jag skäms över mitt humör men kan inte påverka att det svänger.
Jag väntar på att det ska bli nån slags balans i mitt mående för det sliter mkt på vårt förhållande och jag är rädd att barnen kommer att märka hur illa jag mår och må dåligt över det.

Har någon upplevt liknande och vill berätta om det?

Jag blev också ursinnig av wellbutrin (samma som voxra), jag skällde ut personer i min familj som förvisso hade sårat mig men min reaktion var helt klart överdriven. Däremot så kom den här bieffekten efter några månaders medicinering till skillnad från din erfarenhet. Ilskan gick över men den goda effekten hade försvunnit då. I ditt fall så kan det däremot vända, ett tips är att prata om saken med din läkare.

Har ätit Voxra 150 mg sen i julas.
Första tiden mådde jag verkligen skit, tuggade Atarax 25 mg som godis och tog Propavan till natten för att få sova någon timme utan mardrömmar
Det planade ut i mitten av januari och fungerade som önskat; att jag skulle få mer energi och att jag skulle ta för mig mer.

I mitten av februari började jag dippa ner igen.
Fick rådet att gå upp till 300mg Voxra.
Återigen fick jag tugga Atarax som godis.

Tar Propavan varje kväll, ibland kombinerat med Atarax.
Det känns jobbigt att bara tugga medicin utan att någon bryr sig.
Har sedan dec haft 4 olika AT-läkare; en som jag har träffat, de andra tre har jag bara haft telefontid med. Snart ska den femte AT-läkaren ringa och fråga hur jag mår och hur det går.
Men ingen bryr sig ju.
Jag pendlar sjukt mycket i humör, tränar nästan dagligen men kroppen reagerar inte, osv
Känner mig hopplös och som en jävla labbråtta som man testar och ser hur mycket medicin man kan trycka in, innan jag försvinner...

Har läst att många mår bra av sin Voxra, och jag önskar att jag oxå kunde göra det. Jag får väl vänta ett par månader till kanske...

Tack för ditt svar!
Jag biter mej nästan i fingrarna för att låta bli att smsa kompisar om ditt o datt jag är arg på. Jag vill inte förstöra kontakten med mina vänner pga min sjukdom. Det är nog skamfyllt ändå tycker jag att de vet hur jag varit hemma.. Det känns ännu svårare att träffa vänner nu. Jag är inte beredd på den konstiga stämningen jag tror ska uppkomma. Vet inte heller vad som är sant o vad jag inbillar mej vilket är sjukt jobbigt. Har du bett om ursäkt för dina aggressioner?
Just nu pendlar jag mellan att gråta och att spela musik jättehögt i min ensamhet när jag är upp i varv.
Ska på läkarmöte idag och hoppas få ur mej hur det känns.
Hoppas du mår bättre nu?

Hej lugnoro!

Jag har gjort en resa som påminner om din. Åt venlafaxin i tre år, men tyckte på slutet att jag mest kände mig liknöjd och att jag bara lunkade på. Plus att sexlivet blev lidande.
Jag trappade ner venlafaxinet under tre månader. På slutet pillade jag isär kapslarna och tog först 25 gram och sedan 12,5. Under de sista två veckorna satte jag in Voxran. Första dagarna kände jag mig lite speedad, trots att jag var trött eftersom jag inte kunde sova så bra på nätterna. Det var ingen direkt förändring i humöret.
Men: en vecka efter att jag hade slutat helt med venlafaxin började jag få jätteångest och var ledsen. Jag fick också de berömda "stötarna i huvudet", brainzaps, och de hade jag sedan i en månad. Den här skörheten hade jag i ungefär två veckor. Sedan kom irritationen. Jag var irriterad på allt. Jag hade långa dialoger i huvudet med dem jag var arg på (mest mina föräldrar), och dialogerna skruvades upp till gräl. De gånger jag träffade nån av mina föräldrar fick jag skärpa mig. Ibland gick det, ibland inte. Jag bor själv, men så fort jag gick utanför dörren började jag till exempel fantisera om att grannen skulle dyka upp och säga något dumt, och då skulle jag svara si och så. Eller att någon på gatan av nån anledning skulle anmärka på min hund, då skulle jag säga det och det. Otroligt påfrestande. Jag har ju varken sambo eller barn men kan tänka mig att det inte hade varit roligt för dem i så fall.
Det här hade jag ungefär två veckor. Sedan började det plana ut. Ibland kom det med full kraft en dag för att sedan vara borta nån dag.
Efter 7 veckor när det egentligen inte hänt så mycket med mitt välbefinnande, förutom att jag var piggare vilket var en stor vinst, så höjde jag till 300 mg. Då blev det en vecka till med irritation och ångest. Nu har jag tagit Voxra i drygt två månader. Jag börjar känna mig stabilare, mycket piggare och mer koncentrerad. Men jag är inte alls lika lugn som på venlafaxin. Jag ska fortsätta några veckor till för att sedan göra en utvärdering med en psykiater.

Här är mina funderingar om irritationen:
1. Det kan faktiskt vara en reaktion på att jag slutat med venlafaxin. Jag har känt en liknande irritation när jag slutat med fluoxetin. Venlafaxin ökar serotonin- och noradrenalinhalterna. Voxra ökar noradrenalin- och dopaminhalterna. Serotoninet har ju en slags lugnande effekt. När halten sjunker kan man reagera så här. Plus att venlafaxin är ökänt jobbig att sätta ut.
2. Jag har samtidigt gått hos en psykolog. När jag berättat för henne om den här irritationen undrade hon om det inte är en naturlig ilska som varit nertryckt länge som nu bubblade upp. Och det kan hon ha rätt i. Det finns mycket i min uppväxt som jag har anledning att vara arg över. Men det trodde jag att jag hade lämnat bakom mig. Likt förbannat kommer allt upp igen, förstorat.
3. Ilskan är en biverkan av Voxra, som kommer att gå över.

Jag presenterade dessa teorier för psykiatern som sa att det mycket väl kunde vara en eller flera av alternativen, men tyckte att jag skulle fortsätta med medicinen för att se om det var en biverkning som gick över. Och här är vi nu. Piggare, mer koncentrerad, mer sexlust men mycket känsligare i humöret. Jag kan börja böla över gulliga djurfilmer på youtube. Samtidigt ser jag en fördel med denna känslighet. Jag mesar inte lika mycket längre utan sätter gränser mot min omgivning när det behövs. Jag står upp för mig själv.
Tala om för din man att det är övergående. För det är det. Be honom om överseende och förklara hur jobbigt det är även för dig. Prata av dig med någon utanför familjen. Prata med läkaren.
Jag fortsätter tills vidare med Voxra. Det är klart bättre än det fisljumma känsloliv jag hade innan.

Det blev ett långt svar, men jag hoppas det kan ge något!

Vill bara säga att du inte har någon anledning att skämmas. För mig var det bra att träffa vänner då och då, för då fick jag tänka på något annat. Jag trodde också att jag skulle arg och irriterad med dem, eller att det skulle bli konstig stämning, men så blev det inte.
Själv har jag berättat för mina föräldrar att jag går igenom en jobbig period med mycket irritation och har bett dem om förståelse för det. Men jag har också undvikit att konfrontera dem med min ilska eftersom den blir så överdriven. Jag ältar den med mig själv istället...

Jag har pratat med dom och förklarat varför jag reagerade som jag gjorde och dom förstår, idag mår jag bättre fast inte tillräckligt bra än.