Blod Eld Död

Ja, som rubriken lyder så har jag börjat läsa boken. Var tvungen att hoppa till delen som handlar om Pelle i Mayhem. Synd om killen. Ni som har nyss köpt boken...vad tycks?

Kan du utveckla varför det var synd om Per-Yngve?

Ja, alltså, med dagens mått skulle han väl ha klassats som psykiskt sjuk/labil? En tydligen rätt skör kille som utnyttjades till max av Öystein. Tar man livet av sig när man är 22 så känns det som att allt inte är riktigt som det skall.

När jag läste kapitlet om Pelle igår så fick jag intycket av att han skulle ha lite autistiska eller aspergerdrag, just med att han gick in 110% in i sina intressen och var så pass tillbakadragen och allt som han var. Fick också intrycket av att Öystein utnyttjade honom, i synnerhet med hans snack om att dom skulle få skivkontrakt och tjäna pengar. Framgick ju att Pelle hade en besatthet för just pengar...

Skulle säga att boken är mer eller mindre ett måste för alla som intresserar sig för hårdrock i någon form i Sverige, vare sig man är ett livslångt fan eller nyligen upptäckt Entombed är den full av information och inblick, från några av scenens viktigaste aktörer.

Avsnitten om "Dead" och Black Metal är väl förmodligen det som kommer att locka läsare mest, men för mig var det mest en sammanställning av saker man redan läst om och vetat om sedan länge, men kan säkert vara spännande för den oinvigde.

Ja, det var likadant för mig med även om dom kapitlen var ganska bra ändå.

Framkommer det nått nytt som inte ältats i andra böcker och drösvis med dokumentärer? Det behöver ju givetvis inte vara exklusivt material men något som utmärker boken från resten. Kapitlet om Pelle har jag redan läst i Sweden Rock, det var helt ok.

Ptja, det är en hel del okända saker som kommer fram, främst kring vissa gamla band och dess medlemmar. Det mest exklusiva torde väl kanske vara den sista intervjun någon gjort med Jon Nödtveit, bara några dagar före han sköt sig.

Ok, författarna framstår som hyfsat seriösa så den kanske är värd att köpa. Känns som BM-grejen är så exploaterad den kan vara, men hoppas på det bästa. Tack för infon.

Läste ut den nu och är bara nöjd med det mesta egentligen. Avsnittet om Heavy Metal var för mig ointressant, samt det om Kvinnor i Metal (kändes inkvoterat), och som konstaterats var Black Metal och Pelle Ohlin-delarna ganska fattiga på ny information, men är ju alltid kul att läsa om. Avsnittet om Nifelheim gillade jag, mest för att jag aldrig haft någon större koll på bröderna Gustafsson utöver bandet, och Iron Maiden-intresset, och på samma sätt gillade jag att läsa om Entombed som alltid haft en känsla av extrem arbetarklass, vilket verkligen sken igenom det kapitlet.
Vidare var death metal ett bra avsnitt, främst eftersom Nicke Andersson alltid är förjävla härlig att läsa om. Delen om Dissection fick mig att faktiskt sympatisera en aning med Jon Nödveidt, vilket jag aldrig gjort före jag läste detta, så det tackar jag för.

Står fast vid att rekommendera boken till alla, oavsett hur starkt metalintresse man har kommer man att finna boken underhållande åtminstone.

Jag har alltid gillat Ika Johannesson, tycker att hon är påläst och duktig.
Ska skaffa den och läsa, återkommer med min dom.

Samma här faktiskt och det har nog att göra med att han framställdes mera som en människa än som mördare och sådant som media alltid vinklade det till.