Har genomgått psykos med allvarliga vanföreställningar! ställ era frågor

Är du diagnostiserad med någon mental sjukdom? Isåfall, vilken?

Den här frågan har jag ställt mig själv många gånger även till läkare och de säger att jag inte har någon diagnos. Förutom utmattningsdiagnos

Ouff fyfan :/ jag känner verkligen igen mig i det du skriver. Vet inte om det var en psykos jag fick, men det där om att höra folk snacka om en, känna sig som en "slagpåse" och självdestruktivt beteende "för jag kunde inte låta någon annan drabbas av mig." känner jag verkligen igen mig i.

Inte gått till någon läkare/psykolog/psykiatriker eller något, men haft en period där saker blev väldigt weird. Nu vill jag inte sno tråden men det är första gången jag verkligen känner att jag kan relatera till någon om det, ett exempel av det är iaf när jag stod på balkongen och rökte, och hörde hur folk som stod ett par hundra meter bort i ett fönster stod och snackade om mig.

Många gånger har man suttit på bussen och kännt att alla kollar snett, viskar om mig, och det värsta av allt; Trodde att folk ville ta livet av mig. Att alla konspirerade mot mig, spelade teater runt mig osv. Hemskt var det. Kollade alltid efter bilbomber under bilen innan jag skulle nånstans, satt alltid med kniven redo i fickan i sociala sammanhang(trasiga som dom var) i väntan på att nån av mina polare skulle försöka hugga mig eller något.. osv.

Hade jag såhär i efterhand självstämplat diagnos på mig hade det nog varit; Derealisation, Depersonalisation, Paranoia, osv. Fick otroligt skev verklighetsuppfattning och overklighetskänslor.

Nu i efterhand är det ända vanebeteendet från mig som är kvar(som jag fortfarnade kan "tro" på), att jag brukar kolla nicknames på andra spelare när jag lirar multiplayerspel online. Får för mig att dom nickar saker menat mot mig osv.


Känner du igen dig något i det jag skriver?

Allt! För mig gick det så långt att jag var tvungen att svara på det och fick då min slutgiltiga psykosbryt. Slog sönder en lägenhet och mig själv.

Jag har en vän som begick ett mord efter att ha hört liknande röster säga saker om personen i fråga. Dessa röster la också fram "bevis" på att personen i fråga varit otrogen och han fick för sig massa saker som var verkliga för hans del då. Han levde ju i den här världen där alla röster och vaneföreställningar var sanna & allt det andra vi sa var osant. Vi ljög och samarbetade med hans otrogna partner enligt honom och hans röster.

Det här slutade som sagt väldigt illa och kvinna i sig blev strypt med en snara ute i skogen.

Det visade sig sen att han var i ett riktigt dåligt skick. Han fick ju tom för sig att hon hade försökt droga honom och lagt droger i hans kaffe osv. Och att det var därför han var som han var. Nu är han ju medicinerad på livstid och han får en injektion som han måste åka upp till sjukan för att kunna få. Pga rädsla för att han ska missa pillrena och gå tillbaka till det stadiet han varit i tidigare.

Så nu hör han inget och fungerar som en normal människa. Tankemässigt. Däremot har han blivit en väldigt slö och osocial person utav den här medicinen.

Den här personen hade varit med om mycket under sin livstid. Bla

1. Hans mor var alkholist
2. Hans far lämnade honom när han bara var två år gammal
3. hans moster utnyttjade honom sexuellt
4. Han genomgick ett krig
osv osv. Därför blev han som han blev.


Min fråga/or till dig då är..
hur har ditt liv sett ut innan det här satte igång?
Hur gammal är du?
Hur beteende du dig ute bland folk under pågående anfall?
Var du rädd för själva rösterna? Alltså trodde du det var "spöken" något onaturligt, eller fall det sig väldigt naturligt och normalt för dig att utsättas för det här?

Oh snap.. Glad att jag aldrig svarade utan satte på mig min finska sidas is-mask då, och bara red ut det värsta... Ska slagga nu men återkommer till tråden imorgon!

jag förstår att det kan gå över styr för en del. Inget konstigt om du i verkligheten som du lever i är utsatt för livshot. Ska samtidigt försöka svara på dina frågor.

Mitt liv har varit bra ekonomiskt. men väldigt känslokallt.
runt 30
jag tittade ingen i ögonen eller tog någon direkt kontakt när det var som värst. Samtidigt kan man säga att du kunde inte se att jag var så dålig som jag verkligen var. jag förståd inte själv att det var galet utan körde på som vanligt, fast jag trodde jag var mobbad osv.
Det är idag normalt efter att jag vet vad det är , men hjärnan reagerar som om det är på riktigt. så du blir ledsen om någon säger något negativt osv. Jag har haft EN positiv röst och det är att alla tjejer jag går förbi tycker jag är snygg

Gör det och vill du något PM:a om du vill.

fanns det några goda stunder i allt det här ?

Nja nej inte riktigt, förutom de stunder då rösterna sa att jag var snygg. men det var inte ofta. Så nej det finns inget positivit med att höra röster eller se något som inte finns där.

inga nya vänner ?

Det är ganska vanligt att psykiskt sjuka personer är höjdare på att dölja sina grova problem. Personen i fråga är oftast väldigt aktiv, har ett bra jobb, är riktigt bra inom sitt yrke, nålmedveten, har oftast flera bollar i luften osv. Poppis bla vänner, familjemedlemmar och bland det motsatta könet.

Sen när den går hem bakom stängda dörrar, lider personen grovt utan att någon annan får veta om det. Det är inte först det går riktigt illa som tex i min polares fall där han begår ett mord, som personen i fråga söker hjälp eller får någon hjälp.

var det så i ditt fall med? Gick det så långt att du började skada dig själv innan du kände att du måste söka hjälp eller hur kom du själv fram till det? För det är oftast väldigt svårt att söka efter hjälp pga olika anledningar

1. Skam - vad ska vänner, familj, chef/arbetskamrater säga
2. Rädsla - Kommer dom tro på mig, vad kommer hända med mig osv.
3. Förnekelse - Man tror helt enkelt inte på att man är sjuk, man tror alla andra som påpekar något om en själv är sjuka i huvudet och försöker sätta en på psyk. typ

Hur var det för dig när du sökte hjälp? Hur tog du tag i det?