Kan någon förklara varför jag trots allt känner ett stänk av sympati för denne man? Han har gjort ruggiga saker mot andra människor och jag är ingen anhängare av tycka synd om våldsverkare men ändå känns det som om Alexandersson på sitt sätt varit fångad av ett "öde".
Har träffat en person som växte upp med honom som faktiskt beskrev honom som en otroligt snäll människa när han var odrogad och på gott humör (och kände sig omtyckt).
Den som lyckas få honom att medverka till att skriva hans memoarer skulle nog kunna hamna på nomineringslistan till flera priser.
Han läser dikter, vilket inte var det mest väntade. Hur är det med musik och andra böcker? Han verkar ju ha en ganska "normal sida", hur behandlade han andra människor, ex översittare i allmänhet eller hackkycklingar? Han verkar vara en väldigt sammansatt människa.
Med tanke på hans egna bedrövliga barndom och att han säkert har svårt för sådana personer, så slog mig tanken på att samhället kunde placera den unge man som nyligt torterade en baby med en het sked, som cellkompis till Alexandersson. För en vecka eller två...