Berätta att man är gravid för killen?

Seriöst, fattar inte hur vissa av oss tjejer tänker.
Man berättar för killen direkt och sen säger du hur du tänker göra, behålla eller ta bort eller så säger du att du inte vet.......
FFS, fattar inte vissa tjejer väntar och sen inte säger direkt hur de vill göra heller utan väntar på att killen ska fatta beslut..... och så blir allt fel etc

Jag har funderat lite för att komma underfund med hur kvinnor som inte tänker berätta för killen tänker. Jag har kommit fram till att ni inte tänker överhuvudtaget/är dåliga människor.

Det första alternativet är att ljuga för ungen när den väl har blivit född, säga till ungen att en ev. ny man är den riktiga pappan, och när ungen väl har blivit vuxen så berättar man sanningen. Man ljuger alltså för barnet i 18 år. Vad är då konsekvenserna av det här alternativet? Jag tänker mig att när ungen får höra sanningen så vill den träffa sin biologiska fader. Ungen bestämmer sig då för att söka upp honom:

Den biologiska fadern har i sin tur ett lyckligt äktenskap, hus, barn och hela köret. Han lever ett lugnt och stillsamt liv. Så en dag plingar det helt plötsligt på dörren, frun öppnar och där står en ung människa:
-Hej, är *faderns namn* hemma?
-Ja, vem är du?
-Jag är hans son/dotter. Han knullade en korkad brud i sin ungdom och hon blev gravid i hemlighet.
-Men så roligt! Kom in så får vi bjuda på kaffe!

Det andra alternativet är att ljuga för ungen under hela dennes livstid, säga att pappan blev uppäten av en krokodil i Afrika eller liknande och låta den bygga upp samt leva ett helt liv baserat på en lögn. Jag anser att den som ens överväger att föda ett barn i hemlighet är en fruktansvärt dålig människa, och jag hoppas verkligen att ni som går i dessa tankar ALDRIG blir gravida. Ni är alldeles för omogna och hemska människor för att kunna axla mammarollen.

Ett barn förtjänar och behöver två föräldrar, och vet ni att mannen kommer bli en dålig farsa/är för omogen och inte vill ha barn, då är det så enkelt som att tvinga på killen ett gummi innan ni sätter igång och knullar. Har ni gjort den missen att inte använda skydd, då anser jag att det är er kvinnors förbannade jävla ansvar att utföra en abort, hur tungt beslut det än är.

Man hör ofta hur kvinnor gnäller på omogna män som flyr sitt ansvar, men nu är det så att naturen har sett till så att barnet bildas i kvinnokroppen och inte i manskroppen. Jag anser därför att en kvinna som inte gör en abort när hon vet att killen inte tänker eller kan axla fadersrollen, är inte en kvinna utan blott en svag flicka som inte kan ta ansvar för konsekvenserna av sitt handlande.

Varsågod, sätt igång att spy ut ert hat mot mig.

Jag kan inte annat än hålla med dig. Jag är själv kvinna och jag förstår verkligen inte hur man tänker när man funderar på att undanhålla sanningen för både barn och pappan. Seriöst, det är inget djur du skaffar för ditt eget höga nöjes skull, det är en människa av kött och blod. Vissa kvinnor verkar inte fatta hur mycket de kan fucka upp sina barn genom att vara ego och tro att pappan inte behövs. Jag skulle aldrig göra så mot vare sig barn eller pappa.

Tycker du TS att det är snällt att förstöra killens liv så? Du kanske tror att det bara är att strunta i att säga vem som är pappan, men du tror inte att du kommer att pressas rätt hårt när det gäller faderskapet? Kommer du att orka upprätthålla din lögn, nyförlöst och trött efter att varit vaken många nätter för att barnet skriker? Jag blir så arg när jag hör om så egoistiska människor som du. Ifall du nu är gravid, så är det ett grodyngel du har i magen. Det är ingen riktig människa. Fostret kommer inte att överleva utanför din livmoder än på länge. En graviditet och förlossning är inga små grejer som du går igenom med en klackspark. Har du tänkt längre än vad du vill? Har du tänkt på hur barnet kommer att må utan att veta vem hans/hennes pappa är?

Haha, snacka om att vara enögd. Ducka på du bara, det verkar funka bra för dig.

Inte för att jag har något att ducka för, men det är säkert bra.

Om jag skulle bli med barn så skulle jag inte undanhålla för mitt barn vem som är pappan, jag skulle berätta hela historian för barnet för det har den rätt att veta.
Och ja det är ett "grodyngel" i magen (om jag skulle bli gravid) och det är en riktig människa, och jag skulle aldrig kunna ta detta barnets liv bara för att den inte skulle få hha en riktig pappa.
Nu har jag och denna killen gjort slut, vi träffas inte mer, och jag bryr mig inte om jag förstör hans liv med att behålla barnet.
Antagligen kommer jag längre fram i livet träffa en kille som skulle kunna vara en fadersgestallt åt barnet. Så tror att jag och barnet skulle klara sig. Men jag skulle inte se fram emot att vara med barn, det är ett stort ansvar och man skulle missa en del av sitt liv om man skulle börja ta hand om ett annat.

Men du. Du tar lite saker för givet här. Du säger att killen du kommer att träffa i framtiden kommer att vara fadersgestalt till barnet. Hur vet du det? Det brukar oftast inte vara så lätt för män att ta till sig andra mäns barn.

Och du kanske inte bryr dig om ifall du förstör pappans liv, men ditt barns då? Även ifall det nu skulle bli så att du träffar en kille som är som en pappa till barnet, så är inte det barnets pappa. Förstår du inte det? Det är liksom något grundläggande i oss som gör att vi söker efter våra biologiska föräldrar. Du har ett val att inte ge ditt barn svårigheter i livet, men du väljer den väg som är bäst för dig. Tänk över konsekvenserna ifall du är med barn. Det handlar inte bara om dig, det handlar om ditt barns liv. Kan du inte sätta dig in i känslan som barnet kommer att ha över att vara oönskad av sin biologiska far, trots eventuell annan fadersgestalt.

Jag trodde för ett tag sen att jag var gravid, då min mens var typ två veckor försenad. Min pojkvän och jag hade då bara varit tillsammans i typ fyra månader och ingen av oss är direkt i rätt läge att skaffa barn, eller vill egentligen ha barn riktigt än.

Jag berättade om mina rädsla för pojkvännen och började gråta typ hysteriskt. Han höll om mig och tröstade mig och frågade hur jag ville göra och jag sa som det var - att jag inte visste, då jag inte ville göra abort men inte visste om jag var redo att bli mamma heller. Jag grät mig till sömns i hans armar. Han satte sig sedan hela natten framför datorn och läste på om abort, hur proceduren går till, vad det kan få för psykiska och fysiska problem efteråt osv och nästa morgon så sa han till mig att han inte tänker låta mig göra abort om jag inte är 110% säker på att det är det jag vill. Han sa att om jag vill, så skulle han genast ringa till sina föräldrar och berätta hur situationen ser ut, sedan skulle vi gifta oss och vi skulle behålla barnet. Han tänkte ta sitt ansvar och göra det bästa av situationen även om allt skulle ske lite tidigare än vad som kanske var önskvärt. Men han sa att han älskar mig och ändå vet att han vill gifta sig med mig och ha barn med mig, så om det blir nu eller om några år spelar väl inte så stor roll.

Jag fick dock mens senare samma dag
Jag tycker att man definitivt ska berätta. Man är två om ett barn, i alla lägen, vad som än ska göras, och båda två ska ta sitt ansvar och bära det.