2005-09-09, 11:05
#13
2005-09-09, 11:20
#14
Citat:
Ursprungligen postat av {I}{K}{E}
Du behöver härdas, åk till ett annat land, vilket som helst förutom norden.
Då kommer du se att verkligheten är ett enda stort elände för de flesta människor på jorden, och att du knappast kan hjälpa dem alla.
Ett i-landsproblem som jag skrev innan.
När de tiggande barnen har blivit till en vardag, så har du kommit ett steg på vägen till en mindre överempatisk tillvaro, det lovar jag dig.
Då kommer du se att verkligheten är ett enda stort elände för de flesta människor på jorden, och att du knappast kan hjälpa dem alla.
Ett i-landsproblem som jag skrev innan.
När de tiggande barnen har blivit till en vardag, så har du kommit ett steg på vägen till en mindre överempatisk tillvaro, det lovar jag dig.
Kanske har du rätt, men jag misstänker att jag skulle dra igång en hjälporganisation, flytta dit och öppna barnhem
2005-09-09, 23:39
#15
2005-09-10, 06:08
#16
2005-09-11, 00:35
#17
Citat:
Ursprungligen postat av Katarsis
Återigen står jag med tårarna i ögonen av medkänsla 
...
Jag klarar helt enkelt inte av att människor som ser sårbara ut lider eller gör bort sig offentligt utan då svämmar min beskyddarinstinkt ut över alla breddar och jag vill bara ta hand om...
När idioter på t. ex Idol gör bort sig så njuter jag i fulla drag och tycker att det är rätt åt dem. Men så kommer någon som ser ut att ha blivit mobbad i hela sitt liv, flackar med blicken och är totalt sårbar och då vet jag inte riktigt var jag ska ta vägen. Jag känner mig som ett instängt lejon eftersom jag vill beskydda men inte kan. Och jag blir tokig på människor som hånar dem.
I vissa fall har jag full förståelse för mig själv eftersom jag träffar många människor i svåra situationer och är intill deras smärta när de gråter och skriker.
Men lite undrar jag om jag är överempatisk?
Hur har ni det?
(Kan ju tillägga att jag har de gränserna att jag inte springer omkring och försöker ta hand om folk hur som helst.)
...Jag klarar helt enkelt inte av att människor som ser sårbara ut lider eller gör bort sig offentligt utan då svämmar min beskyddarinstinkt ut över alla breddar och jag vill bara ta hand om...
När idioter på t. ex Idol gör bort sig så njuter jag i fulla drag och tycker att det är rätt åt dem. Men så kommer någon som ser ut att ha blivit mobbad i hela sitt liv, flackar med blicken och är totalt sårbar och då vet jag inte riktigt var jag ska ta vägen. Jag känner mig som ett instängt lejon eftersom jag vill beskydda men inte kan. Och jag blir tokig på människor som hånar dem.
I vissa fall har jag full förståelse för mig själv eftersom jag träffar många människor i svåra situationer och är intill deras smärta när de gråter och skriker.
Men lite undrar jag om jag är överempatisk?
Hur har ni det?
(Kan ju tillägga att jag har de gränserna att jag inte springer omkring och försöker ta hand om folk hur som helst.)
Låter som om någon beskriver min mamma, hon känner på exakt samma vis.
Som sagt, det är en fin egenskap du och fler borde va som du, inte tvärt om.
2005-09-11, 01:45
#18
Citat:
Så länge du inte själv samlar på dig andra människors problem på dina axlar så att ditt eget liv blir svårare att tampas med så är det ett fint och mänskligt drag att vara medkännande tycker jag..Ibland kan det dock vara lättare att hjälpa andra än sig själv och det är väl möjligen den saken man får se upp med kanske.När man ser saker utifrån tycks lösningen vara mycket tydligare än när man är inne i sig egen röra och blir hemmablind. Så kan det vara....
Ursprungligen postat av Katarsis
Fina svar. Tack!
Mitt "problem" är att det är så jobbigt att känna smärtan.
Såg på TV:n om ett söndertrasat New Orleans och i bild visar de en svart pojke i nioårsåldern vars ansikte är förvridet av sorg och smärta - och det gjorde så ont i mig och jag tänker fortfarande på honom och det plågar mig. Inte hela tiden dygnet runt, men när jag kommer att tänka på honom så hugger det till - stackars, stackars barn
Fan, måste ju kunna titta på nyheterna i alla fall...
Mitt "problem" är att det är så jobbigt att känna smärtan.
Såg på TV:n om ett söndertrasat New Orleans och i bild visar de en svart pojke i nioårsåldern vars ansikte är förvridet av sorg och smärta - och det gjorde så ont i mig och jag tänker fortfarande på honom och det plågar mig. Inte hela tiden dygnet runt, men när jag kommer att tänka på honom så hugger det till - stackars, stackars barn
Fan, måste ju kunna titta på nyheterna i alla fall...
Skapa ett konto eller logga in för att kommentera
Du måste vara medlem för att kunna kommentera
