Wikileaks grundare Julian Assange eftersökt för våldtäkt i Sverige

På senare tid har en hel del rättsfall förekommit som gör att man kan undra över om åklagarna i praktiken följer de regler som gäller för deras verksamhet.

Jag tänker bland annat på följande fall: En åklagare i Malmö anser sig inte ens behöva genomföra en förundersökning för att på mindre än ett dygn konstatera att de poliser som sitter i en polisbil i Rosengård och ropar "apadjävel" till invandrare inte har begått något brott. I Tomas Quick-fallen påstås åklagaren systematiskt ha undanhållit bevis som pekar i friande riktning. Och vad sysslar egentligen den åklagare med som tvångshämtar en barnläkare från Karolinska sjukhuset och håller henne inlåst och avskuren från omvärlden dygnet runt och inleder förundersökning om dråp för att hon använder en behandlingsmetod som varenda läkare vid livets slut rutinmässigt tycks använda sig av. Är våra läkare egentligen mördare allihop? Eller är det fel på åklagarkåren?


Dessa och andra fall har fått mig att fundera över vad det i praktiken innebär att en åklagare skall vara objektiv och bara får väcka åtal om han på objektiva grunder kan förvänta sig en fällande dom. Så lyder nämligen den grundläggande regel som ska garantera att åklagare inte blundar för verkligheten och aldrig trakasserar vanligt folk med obefogade åtal. En regel som på pappret låter bra är ju dock aldrig bättre än hur den i praktiken tillämpas. Och hur ser det då ut i verkligheten? Hur utövar åklagarkåren i praktiken sin objektivitetsplikt?

Ja i praktiken är det min bestämda uppfattning att det ofta är si och så med åklagarnas objektivitetsplikt och att man titt som tätt väcker åtal trots att det redan från början står klart att det måste sluta med en frikännande dom och vad värre är: I praktiken är reglerna utformade så att det inte går att komma åt en åklagare som missbrukar sin makt på det sätt jag här talar om.

Låt mig ta ytterligare ett exempel. Ekobrottsmyndigheten högprioriterar för närvarande insiderbrott och motiverar detta med att man är utsatt för påtryckningar från bland annat Finansinspektionen. Detta har medfört att åklagare på ekobrottsmyndigheten gång på gång väcker åtal för insiderbrott som riktar sig mot vanliga hederliga småspekulanter i aktier, som råkar köpa eller sälja aktier precis innan någon nyhet om det bolag som man har köpt aktier i publiceras, och då tar aktiekursen ett rejält skutt uppåt eller neråt. Finansinspektionen polisanmäler och säger att det här måste vara ett insiderbrott och åklagarna väcker åtal efter åtal utan att man har skymten av bevis på att personen ifråga har haft insiderinformation.

På så sätt släpas för närvarande vanliga hederliga invånare inför rätta som slutar med att åtalet ogillas och oftast med att den friande domen inte ens överklagas. Är ett sådant agerande verkligen förenligt med åklagarnas skyldighet att bara väcka åtal om man på objektiva grunder kan förvänta sig en fällande dom? Jag tycker inte det! Jag tycker att åklagare här begår grova övertramp och faktiskt trakasserar och förstör livet för vanligt folk och bryter mot de regler som omgärdar deras verksamhet.

Problemet jag nu vill peka på är att det inte finns några effektiva åtgärder att ta till för att stoppa en åklagare som är på väg att begå den här typen av fel. För en tid sedan försökte jag hejda en åklagare som var på väg att väcka åtal i ett sådant insidermål genom att göra en jävsinvändning mot åklagaren. Jag skrev till hans chef och begärde att åklagaren skulle bytas ut eftersom han var på väg att väcka åtal trots att det var solklart att avgörande bevis saknades. (I ett utkast till gärningsbeskrivning hade åklagaren skrivit att min klient "på okänt sätt" skulle ha fått insiderinformation. Detta är ju att kasta in handduken i förväg. Om en åklagare inte ens kan visa att min klient fått insiderinformation ska man naturligtvis inte väcka åtal.) Någon vecka senare fick jag beslutet från hans chef: En tjänsteåtgärd i en pågående förundersökning kan aldrig utgöra jäv! Åklagaren blev därför kvar i målet och väckte dagen därpå ett åtal som var identiskt med utkastet och min klient blev alltså åtalad för att "på okänt sätt" ha fått insiderinformation!

Jag är starkt kritisk mot att det inte finns någon möjlighet att bli av med en åklagare som är på väg att spåra ur. I praktiken kan en åklagare idag strunta i sin objektivitetsplikt och väcka åtal på ytterst svaga grunder utan att det händer någonting överhuvudtaget. Visserligen kan man göra en anmälan till JO, som i bästa fall uttalar kritik långt i efterhand, men JO går aldrig in i pågående mål. Man kan göra en polisanmälan om tjänstefel men inte heller det hjälper den stackars person som blir åtalad fast han aldrig borde ha blivit det.

Vi måste ändra på detta. Vi måste få en möjlighet att få bort en åklagare medan förundersökningen fortfarande pågår, innan det är för sent. Det bör därför införas en rätt för den misstänkte att få byta ut en åklagare under en pågående förundersökning om man kan visa att åklagaren inte fullgör sin objektivitetsplikt.

Man bör också införa regler om åklagaretik. Vi advokater är sedan över hundra år minutiöst reglerade inte bara av regler i lag utan även av etiska regler om god advokatetik. Vi kan bli prickade, varnade och i värsta fall uteslutna ur advokatsamfundet om vi bär oss illa åt. Det är hög tid att införa motsvarande regler om åklagaretik. Det måste finnas ett personligt ansvar för en åklagare som inte sköter sig. Pricka dom, varna dom, ta titeln ifrån dom!

PER E SAMUELSON