Bearbeta sorg

Hur bearbetar ni sorgen efter nära och kära som försvinner?

Jag har under de senaste åren förlorat extremt många som står mig kärt, senast nu var det min farfar.
Han gick bort i mitten på oktober och han är som sagt inte den första jag förlorar.
Jag har ännu inte kunnat släppa någon av dessa personer. Sorgen efter dom sitter kvar än även fast det är tre år sedan den första gick bort.

Många i min familj och många av mina vänner säger att det ska inte ta såhär lång tid innan man kan acceptera att en person har gått bort. Dom säger att visst kan man må dåligt och älta det ett tag men inte må så dåligt som jag kan göra vissa dagar.

Hur bearbetar ni sorgen?
Ska man tänka på något visst vis?
Ska man försöka glömma dom?

Snälla försök hjälpa mig för jag mår som sagt inte alls bra av detta.

Skriv ner allt du kommer på om personerna tills du verkligen känner alla känslor är borta. Du kommer känna helt annorlunda när du läser det sen.

Låt det ta sin tid. Såren läker till slut.

Efter att min farmor gick bort så tog det säkert mig 1-2 år att fatta att det verkligen var sant.

För mig hjälper tanken på allt positivt som mina nära gav mig när de levde; alla minnen från när vi umgicks osv. Döden är långt ifrån enkel men tyvärr drabbar den alla. Tänk också på att de som gått bort fått sin röst hörd skulle de förmodligen inte skulle vilja att du ska må dåligt, utan att du istället ska leva ditt liv och hitta en mening med det. Jag tror inte du ska försöka glömma, men det låter som att du inte riktigt kommer vidare. Tiden läker inte alla sår, men hemligheten är nog att lära sig leva med saker och ting, även om det är svårt. Gräver du ner dig för mycket i dina tankar rekommenderar jag terapi, vanligare än man tror i dagar som dessa. Kram på dig.

- Så jävla fel, alla tar det på sitt sätt. Alla kan inte komma över någons död på 1 år.
Ta din tid på dig, va med kompisar och gör saker som får dig att tänka på andra saker.

Det dina kompisar sa var bara helt jävla dumt. Jag har _ALDRIG_ hört någon berätta för mig att man mår dåligt bara en liten stund sen går över det som ingenting.

Ingen i min familj eller av mina vänner har sakt så till mig. På dom närmsta åren har jag förlorat mer än 7 personer som har stått mig nära. Samt min pappa. Jag har kommit över några personer. Men inte min pappa, det har gått 5 år snart. Alla tar det på sitt sätt.


1. Va med dina kompisar så du kommer o tänker på något annat.
2. Börja med någon sport.
3. Gör något du aldrig har gjort , t.ex: Hoppafallskärm, åkt utomlands och tjurfäktats(stavning?) osv.

Jag beklagar och lycka till i livet!

Säger som mina föregångare så bra sagt. Låt det ta tid. Vissa behöver mer tid och andra mindre. Det är väldigt individuellt.

Det kanske låter lite konstigt, men jag behöver vanligtvis inte lika mycket tid för att bearbeta min sorg. Som andra i min omgivning behöver. Det kanske beror på att jag ser döden som en väldigt naturlig del av livet. Visst, det är jobbigt. Men fullt naturligt. Vi alla ska gå samma öde till möte.

Tack för svaren!

Jag ska försöka tänka mer som ni sagt, det är faktiskt så att jag inte kommer vidare.
Framförallt inte efter en nära väns död för drygt två och ett halvt år sedan samt min farfars död, dom är de svåraste. Framförallt min väns död som dog när han endast var 19år. Han hade hela livet framför sig.

Jag har testat terapi och psykologer men dom hjälpen i kanske någon månad sen så sitter jag på samma plats igen. Jag tänker positivt, ärligt talat minns jag nästan bara bra minnen med alla som jag förlorat, men det känns som om jag saknar dom ännu mer då.

Men som sagt, tack för alla svar, hoppas på mer tips!

snuusan, verkligen tråkigt att höra att du inte bara förlorat en nära, utan flera.
De som säger till dig att man bara "kan känna sorg så och så länge" har fel!
Det är individuellt hur lång tid det tar att komma över folk även om två sörjande har likadan relation till den bortgångne. Ibland händer det också att man tror att man kommit över någon, man kanske mår bra i ett halvår, och sen plötsligt en dag så krashar man igen, och kommer fram till att det faktiskt är sorgen efter samma person.

Det tar tid att komma över någon som gått bort, och när flera går bort innan man kommit över den första sorgen så kan effekten bli större än om de skett var för sig (med tillräckligt mycket tid emellan).

För en del fungerar det att skriva ned vad man känner, skriva brev som om de vore till de som du förlorat. Min tanke är då att det kanske är bäst att inte läsa dem för många gånger efteråt. Kanske skriva ned bra minnen och försöka, trots att man inte alls känner sig "glad och tacksam", att skriva ned åtminstone 3punkter/saker/minnen man är tacksam över, att man fått uppleva med personen. Och de ska man läsa.

Det har gått flera år sedan mina morföräldrar gått bort, men än idag tänker/skickar jag dem en tanke då och då. Det kan vara när jag mår dåligt eller mår bra. Jag kanske sitter på tåget på väg in till jobbet, och hoppas att de ser efter mig, att dagen kommer gå bra. Eller så har jag gjort något riktigt bra (lämnat in den där jkla uppsatsen som jag haft hängades över mig i evigheter) och så tänker jag att de skulle varit stolta över mig/är stolta över mig för att jag varit så duktig. Eller när jag skulle köpa jäst i affären förra veckan, och minnet av morfar brukade köpa jäst kom över mig. Det fyllde mig med värme och det får mig att skratta till, nästan så att folk hör, men det är fortfarande en saknad och det hugger fortfarande till av smärta.

Din sorg är tung att bära, och det är bra att du får professionell hjälp, att prata om det hjälper. Tiden likaså. Men det är okej att det tar lång tid och det finns ingen mall för hur det går till.

Ta hand om dig.

Tack så mycket, skriver av mig väldigt mycket i min blogg om dom.
Vet att det kanske inte är så smart att skriva det just i bloggen, men jag vill ändå att det ska komma ut hur underbara personerna var.

Tråkigt det där om dina morföräldrar, vet hur det känns.
Beklagar.

Det smärtar till varje gång jag tänker på någon av dom jag förlorat. Och det är väldigt mycket runt omrking mig som påminner om någon av dom.
Tack så mycket!

Är du säker på att det inte är din familjs och dina vänners - i mina ögon, orimliga - krav på dig att du ska sluta sörja som är problemet, snarare än sorgen i sig? Sorg är väl ett sätt som du visar att relationerna till de människor du sörjer var/är väldigt viktiga för dig och att du är en (med)kännande människa. Det är väl ett gott tecken, egentligen.

Jag vet inte om det hjälper dig, men själv kan jag ibland tänka att det som har hänt, är och kommer alltid att förbli, lika verkligt som det som händer nu. Det är inte bara vi människor som lever nu som "är verkliga".

Och när det gäller (far- och mor)föräldrar som är gamla när de dör, vad hade egentligen alternativet varit? Att de levt dubbelt så länge, härjade eller rentav plågade av krämpor och sjukdomar? Kanske hjälper det att förlika sig med tanken på sin egen död också, och tänka att dina efterlevande kommer att sörja dig, men också att leva vidare utan dig, tänka på dig då och då. Även då kommer ditt liv att vara lika verkligt som deras, även om ditt liv då är slut.

Jag letar också desperat efter tips för att bearbeta min enorma sorg. Jag har förlorat alla mina nära och kära inom några få år och funderar nu på att ta mitt liv eftersom jag inte tål att vara ensam tillbaka på perrongen. De som är borta fyller mina tankar dag och natt.

Det är ett missförstånd att man ska göra på något särskilt sätt. Du kommer tänka på det ofta. Först kommer det kännas helt övermäktigt, och som att det aldrig kommer bli bättre, sedan lättar det sakta.

Man behöver inte ta ledigt, resa runt jorden eller gå hos psykolog.