frekvent använda ordet skall istället för ska [Är skall eller ska lika korrekt?]/Mod

– Ålderdomligt eller krångligt språk i en författning är tillräckliga skäl för att skriva en helt ny. Passa alltid på att förbättra språket i en bestämmelse när den ändras i sak.

Myndigheternas föreskrifter (Ds 1998:43) (pdf 491 kB; 7. Innehåll, disposition och språk i författningar, s83.)

Ska även i SFS

Även lagar och förordningar får ska. Det kan naturligtvis invändas att lagboken då kommer att få en inkonsekvent utformning. Men så är det redan i dag. Har den svenska lagsamlingen någonsin sett enhetlig ut? Språket förändras hela tiden, vilket också avspeglar sig i författningsspråket, fast senare än i de flesta textgenrer.

[...]

Hur ändrar man i lagar och förordningar?

I nyskrivna lagar och förordningar är övergången okomplicerad. Ska används dels i alla nyskrivna lagförslag som lämnas till riksdagen från och med riksdagsåret 2007/08, dels i alla nyskrivna förordningar som kommer ut från trycket i SFS den 18 september eller senare.
Det är först vid ändringsförfattningar som man kan ställas inför problem. Måste man ändra till ska i hela lagen eller förordningen? Bör bara den aktuella paragrafen ändras? Eller räcker det om man ändrar i det stycke som ändras i sak?
Först som sist: Rekommendationerna för språklig modernisering (SB:s PM 1994:4 Några riktlinjer för författningsspråket) gäller fortfarande, och enligt dem är paragrafen den minsta enhet som bör moderniseras språkligt.
De knepiga gränsfallen uppstår dock när en liten saklig ändring görs i en lag eller förordning som är skriven med ett ålderdomligt språk och vars paragrafer kanske består av många och långa stycken. Då kan det vara svårt att göra en riktig modernisering av hela paragrafen. En riktig modernisering kräver ju något mer än att ålderdomliga ord och ordformer byts ut. Ofta behöver meningsbyggnaden arbetas om rejält. En sådan omarbetning kräver tid för eftertanke, så att man inte råkar åstadkomma någon saklig ändring. Ibland finns inte den tiden, och vad gör man då? Jo, då nöjer man sig med att putsa lite, men på hela paragrafen. Man byter ut skall mot ska och moderniserar eventuella ålderdomliga ordformer (tager, dömes m.fl.). Man kontrollerar också ordvalet mot Svarta listan och moderniserar i så stor utsträckning som möjligtenligt dess rekommendationer. Den riktiga moderniseringen får vänta tills författningen ersätts av en nyskriven.
Följer man de här principerna vid ändringar, kommer både propositionerna, inklusive den föreslagna lagtexten, och SFS att få ett någorlunda enhetligt utseende, åtminstone när det gäller verbformerna.


"Skall" blir "ska" (pdf 117 kB)

Författningstexter som ingår i SFS

Ska används genomgående

• i alla lagförslag som lämnas till riksdagen fr.o.m. riksdagsåret 2007/08, och
• i alla nyskrivna förordningar som kommer ut från trycket den 18 september eller senare.

I ändringsförfattningar måste vissa avvägningar göras. Rekommendationer för moderniseringen av författningsspråket i allmänhet finns i Statsrådsberedningens PM 1994:4 Några riktlinjer för författningsspråket. Där kan man i avsnitt 4.1 läsa om när språkliga ändringar ska göras. Huvudreglerna är följande:

• Arbeta alltid om de delar av en författning som berörs av de sakliga ändringarna. Utgå från att åtminstone den paragraf som ändras också arbetas om språkligt. I det här fallet innebär detta att man ändrar till ska i hela paragrafen. I propositionernas lagförslag kursiveras alltså både skall och ska i vänster- respektive högerspalt.
• Försök att ersätta gamla författningar med helt nyskrivna, särskilt om de är skrivna på ett utpräglat ålderdomligt språk eller om de har ändrats många gånger och därför är svåröverskådliga. Om det är många sakliga ändringar som ska göras, är det ett starkt skäl för att i stället skriva nytt. Kortare författningar bör också ofta kunna ersättas med nyskrivna.

Märk att man inte bör hantera övergången till ska genom en ingressändring.

Märk också att dessa rekommendationer gäller i stället för skrivråden om ska och skall i avsnitt 4.2.2 i Myndigheternas skrivregler (Ds 2004:45). Detsamma gäller andra handböcker och riktlinjer, utgivna av SB, där formuleringar med skall ännu inte har kunnat ändras, exempelvis Gröna boken och Myndigheternas föreskrifter.


Hur man bör hantera övergången till "ska" (pdf 98 kB)

4.1 När skall språkliga ändringar göras?

Man bör alltid ta tillfället i akt att modernisera eller förenkla en författning språkligt, när det skall göras en ändring i den. Följande riktlinjer skall gälla.

1. Man skall alltid arbeta om de delar av en författning som berörs av de sakliga ändringarna. Detta ställningstagande innebär först och främst att ändrade eller nyskrivna partier skall följa de språkregler som gäller för nya författningar.
   • Som huvudregel bör gälla att åtminstone den paragraf som berörs av en saklig ändring arbetas om språkligt. Om många ändringar görs i ett lätt urskiljbart avsnitt av en författning, t.ex. ett kapitel, bör man arbeta om hela
     avsnittet. Huvudregeln skall tillämpas särskilt när behovet av språklig bearbetning är stort.
   • Som huvudregel bör gälla att åtminstone den paragraf som berörs av en saklig ändring arbetas om språkligt. Om många ändringar görs i ett lätt urskiljbart avsnitt av en författning, t.ex. ett kapitel, bör man arbeta om hela avsnittet. Huvudregeln skall tillämpas särskilt när behovet av språklig bearbetning är stort.
   • Om den sakliga ändringen görs i bara ett stycke och de omgivande styckena är språkligt acceptabla, kan stycket vara den lämpliga avgränsningen.
   • Det är inte nödvändigt att skriva om en hel paragraf när enstaka ord byts ut, t.ex. när en myndighet byter namn eller en beloppsangivelse ändras.
   • Om en partiell omarbetning innefattar utbyte av termer som finns på andra håll i författningen, skall utbytet självfallet göras överallt i författningen.
     Det är också viktigt att terminologiska ändringar stäms av mot terminologin i anknytande regelkomplex, så att utbytet inte leder till en icke avsedd förändring i tillämpningen.
2. Man bör om möjligt ersätta gamla författningar med helt nyskrivna. Detta är särskilt angeläget för författningar som är skrivna på ett utpräglat ålderdomligt språk eller som har ändrats många gånger och därför är oöverskådliga. Om de sakliga ändringarna är mycket omfattande, är detta ett starkt skäl för en fullständig omarbetning. Kortare författningar bör också ofta kunna ersättas med nyskrivna. När man skriver en ny författning är det viktigt att man frigör sig från tidigare texter och ser över författningen i dess helhet.

[s221—2]