Eran och våran?

Att språk tenderar att sträva mot att vara så enkla som möjligt håller nog alla här med om, och att talspråket för det mesta är föregångare när det gäller förenklingen antar jag är självklart. Nu till det jag gått och funderat på ett tag. Varför säger man "våran" och "eran" när det är de "riktiga" orden är kortare? (vår, er)


//Omi

Det skulle ju kunna vara nån kasus-böjning? Som i "för allan del"... Alltså i så fall motsvarande "för eran del".

Ja det låter ju inte helt fel faktiskt.

//Omi

Har inte "eran" och "våran" successivt försvunnit? Jag tyckte man hörde det lite överallt runt mitten och slutet på 90-talet, men nu är det riktigt länge sen jag hörde någon säga det sist. En fluga?

Det är möjligt att det har minskat, eller så har man vant sej, men när det grasserade som mest - kunde man ju få brev från förhoppningsvisa företagare som skrev dessa ord.

Detta störde mej alltid till den grad att jag inte kunde läsa färdigt - utan matade det runda arkivet med såna alster.

Förmodligen var det såna som trodde att precis för att de är längre - så är de finare ...

Det kan nog vara riktigt. Helst när man jämför det med dom nordiska språk som bevarat kasus-böjning, dvs. isländska och färöiska.

isländska:
- mask. - fem. - neutr.
n: vor - vor - vort
a: vorn - vora - vort
d: vorum - vorri - voru
g: vors - vorrar - vors

färöiska:
- mask. - fem. - neutr.
n: vár - vár - várt
a: váran - vára - várt
d: várum - vári - várum
g: várs - várar - várs

Alltså kan vi säga att våran är ackusativ singularis maskulinum.

Hjälp mig nu- snabbt som satan...
Skriver man `vårt skriftspråk´ eller `vårat skriftspråk´
vad är talspråk- vårt eller vårat?

Självklart vårt på båda frågorna...

Då menar du att `vårat´ överhuvud taget alls inte existerar?

Vårat är nog högst dialektalt utal

Vårat är talspråk. Dock gör man bäst i att undvika det även i tal, eftersom det låter lite illa

Okey- då blir jag alltså tvungen att krypa till kors denna gång.
*sur som fan*