Ett försvinnande som har dykt upp under årtiondernas lopp är fallet med den 26-åriga lärarinnan Gunnel Gummeson från Nora. Har sett fallet tas upp i olika artiklar. I bokform känner jag bara till ett ställe och det är i boken "Flygande reporter" av Börje Heed på Tidens förlag.
Den mycket långa artikeln i # 1/1975 i Hemmets Journal, sidorna 16, 17, 76 och 78 är hämtad från hans bok. I HJ ingick berättelsen i en serie som Heed skrev under namnet "Nu kan det berättas".
Gunnel Gummeson skulle tillsammans med den 32-årige amerikanen Peter Winant, 32 år, lifta från New Dehli genom Pakistan och Afganistan till Teheran. Först där skulle de ta järnvägen till Europa. Detta p.g.a. att Gunnel Gummeson måste tillbaka till sin lärarinnetjänst i Nora samt att paret inte hade mycket pengar. Winant hade $ 140 och fick dessutom ytterligare $ 40 av den evangeliske prästen Christy Wilson i Kabul. Hur mycket pengar Gummeson hade är det ingen som vet.
Börje Heed fick i februari 1957 uppdraget av sin tidning med att försöka ta reda på vad som hade hänt henne och den 32-årige amerikanen.
Heed lyckades aldrig lösa mysteriet men fick iaf fram en hel del och följde dem i deras fotspår en bra bit.
Detta är en mycket förkortad sammanställning och ej ordagrant avskriven.
Han började med att söka upp den unga kvinnans föräldrar som bodde kvar i Nora. Dottern var deras enda barn. Därefter reste Heed till Kabul.
I mitten av maj 1956 kom paret till Kabul. De stannade där några dagar och Peter bodde då hos Christy Wilson och Gunnel hos en familj McKeown. Därefter fortsatte sedan norrut med lastbil den 20 maj.
Den 22 maj. hade gått in i en kantin till ett sockerbruk i Bahlan vars förestånderska var en tyska vid namn fru Ulrich. Hon berättade att paret hade varit mycket trötta. Gunnels ena fot var sargad av sandalremmen och därför hade hon gått barfota när de hade gått över det höga Shiba-passet. De hade inga pengar och bad att få övernatta i kantinen.
Morgen därpå, den 23 maj, hade paret uppsökt guvernören. Där hade Gunnel berättat något vagt att de var på väg "hem". Av honom erhöll de 1.000 afganïs. I Pul-i-Khumri fick de lift och därefter fick de mat och logi på professor Schlumbergers utgrävningsläger i Surkh Katal.
Den 24 maj fortsatte de färden mot Mazar-i-Sharif. Sent på kvällen denna dag rapporterade direktören för hotellet i staden att två utlänningar saknade medel och ville träffa polisöversten.
Polisöversten uppsökte sedan paret på hotellet och talade om för dem att de inte behövde oroa sig för betalningen. Hotelldirektören fick order om att ge dem mat och rum. Eftersom denne man var rädd att få betala ur egen ficka skrev han aldrig in dem i liggaren. Detta skulle senare skapa stora svårigheter när det gällde att fastställa om Gunnel och Peter övernattat på hotellet.
Forts. följer.
Antar att det finns läsare här som har hört talats om detta ganska kända fall förut?
Den mycket långa artikeln i # 1/1975 i Hemmets Journal, sidorna 16, 17, 76 och 78 är hämtad från hans bok. I HJ ingick berättelsen i en serie som Heed skrev under namnet "Nu kan det berättas".
Gunnel Gummeson skulle tillsammans med den 32-årige amerikanen Peter Winant, 32 år, lifta från New Dehli genom Pakistan och Afganistan till Teheran. Först där skulle de ta järnvägen till Europa. Detta p.g.a. att Gunnel Gummeson måste tillbaka till sin lärarinnetjänst i Nora samt att paret inte hade mycket pengar. Winant hade $ 140 och fick dessutom ytterligare $ 40 av den evangeliske prästen Christy Wilson i Kabul. Hur mycket pengar Gummeson hade är det ingen som vet.
Börje Heed fick i februari 1957 uppdraget av sin tidning med att försöka ta reda på vad som hade hänt henne och den 32-årige amerikanen.
Heed lyckades aldrig lösa mysteriet men fick iaf fram en hel del och följde dem i deras fotspår en bra bit.
Detta är en mycket förkortad sammanställning och ej ordagrant avskriven.
Han började med att söka upp den unga kvinnans föräldrar som bodde kvar i Nora. Dottern var deras enda barn. Därefter reste Heed till Kabul.
I mitten av maj 1956 kom paret till Kabul. De stannade där några dagar och Peter bodde då hos Christy Wilson och Gunnel hos en familj McKeown. Därefter fortsatte sedan norrut med lastbil den 20 maj.
Den 22 maj. hade gått in i en kantin till ett sockerbruk i Bahlan vars förestånderska var en tyska vid namn fru Ulrich. Hon berättade att paret hade varit mycket trötta. Gunnels ena fot var sargad av sandalremmen och därför hade hon gått barfota när de hade gått över det höga Shiba-passet. De hade inga pengar och bad att få övernatta i kantinen.
Morgen därpå, den 23 maj, hade paret uppsökt guvernören. Där hade Gunnel berättat något vagt att de var på väg "hem". Av honom erhöll de 1.000 afganïs. I Pul-i-Khumri fick de lift och därefter fick de mat och logi på professor Schlumbergers utgrävningsläger i Surkh Katal.
Den 24 maj fortsatte de färden mot Mazar-i-Sharif. Sent på kvällen denna dag rapporterade direktören för hotellet i staden att två utlänningar saknade medel och ville träffa polisöversten.
Polisöversten uppsökte sedan paret på hotellet och talade om för dem att de inte behövde oroa sig för betalningen. Hotelldirektören fick order om att ge dem mat och rum. Eftersom denne man var rädd att få betala ur egen ficka skrev han aldrig in dem i liggaren. Detta skulle senare skapa stora svårigheter när det gällde att fastställa om Gunnel och Peter övernattat på hotellet.
Forts. följer.
Antar att det finns läsare här som har hört talats om detta ganska kända fall förut?
__________________
Senast redigerad av Skaraborg2 2010-02-26 kl. 19:30.
Senast redigerad av Skaraborg2 2010-02-26 kl. 19:30.
